Prematura tvillingar - hur stöttar jag föräldrarna i detta? :(

När vi fick vår son i v 24+0 blev jag jätteglad när min mamma hade köpt en ursök bebisfilt och klippt den i 6 bitar. Varje bit hade hon sedan gjort sådana där langnettstygn eller vad de nu heter, såna som filtarna brukar ha. Mamma hade sytt dem i olika färger och alla filtarna var urfina! När jag dessutom visst att hon suttit och tänkt på oss när hon sytt gjorde att jag blev stärkt varje gång jag såg dem.
Fikabesök är alltid uppskattat. Vi var inlagda i en annan stad och det kändes oerhört skönt när de närmsta kompisarna tog sig tid att åka till oss och hade ordnat med barnvakt åt sitt barn. Fast jag hade aldrig svårt för att träffa andra barn, oavsett ålder. För min del var det en ljuspunkt att se att det finns barn som mår bra... Men visst man ska nog inte ta med dem till sjukhuset.
Vi hade som regel att ingen annan än våra föräldrar och syskon fick se honom förrän han var beräknad att födas. Om han hade varit kvar i magen hade ingen kunnat se honom. Därför kändes det naturligast att göra så. Våra familjer fick se honom för att vi kände att om han dör så är han i alla fall deras första barnbarn oavsett hur länge han funnits med oss.
Nu gick det iofs bra och han är 8 år, men jag förstår deras ångest och livet är så skört!