det smärtar så mycket.

Jag beklagar innerligt att din lille kille inte fick stanna hos dig. Det är så svårt att förvänta och längta och känna livet - och sedan få hela livet man såg framför sig bortryckt. Jag förlorade också en pojke i ett sent missfall i våras och jag minns första veckan som totalt uppochned. Jag visste inte vad som var natt och dag utan att titta ut genom fönstret... Någonstans trodde jag ju från ultraljudet i vecka 13 att nu skulle det äntligen äntligen vara min tur. Och sedan... Han upptäcktes död på ultraljud och jag fick sätta igång "aborten" på specialförlossningen dagen efter. Fick också skrapas efteråt för att de inte var säkra på att moderkakan var hel.

Det som var väldigt helande för mig var att få urnsätta askan själv, och på något sätt ta farväl av livet jag inte fick.

Jag gjorde inte nästa försök förrän 6 månader senare, men jag gör embryodonation (har dåliga ägg i förtid) så en del berodde på köer. Jag tror min klinik egentligen ansåg att jag kunde försöka igen efter 3 månader. Vet att man i Sverige är snabbare på att säga okej till ny graviditet.

Vet man varför vattnet gick i förtid?

MammaJohanna84 skrev 2011-11-30 16:10:47 följande:

Hej! skönt att det finns fler där ute som förstår vad man går igenom även om det är en hemsk upplevelse, men ibland kan man ju behöva prata med någon och då känns det bra att prata med någon som har varit i samma situation. Ja första veckan var verkligen den värsta ingenting fungerade som det skulle och man var ledsen hela tiden. Känslan över att man inte var gravid hade inte riktigt försvunnit och så fort man tänkte på det som hänt så vändes allt upp och ner. Jag är i alla fall tacksam över att jag har folk runt om kring mig som bryr sig och är ett bra stöd, känns som att det är viktigt i det hela.
Tråkigt att det blev så för dig med kan inte mer än att beklaga inte många ord som hjälper när man förlorat ett barn, man är mest förtvivlad , arg, besviken och ledsen.

Hur gick det för dig sen? har du blivit gravid igen?

Dem säger att dem inte kan vara säkra på varför vattnet gick, antingen så var det naturens gång eller så kan det ha berott på att jag blev gravid när jag hade spiral i och den kan ha gjort håll på fosterhinnan när dem drog ut den.
så man hoppas ju lite på att det var spiralen som gjorde det för då släpper ju oron lite till nästa gång då jag nu inte längre har någon spiral.

Kramar Johanna

Omgivningen är verkligen oerhört viktig, fast det ibland känns som att de önskar sig att jag ska släppa det, inte sörja mer... Jag har helt enkelt tagit mig rätten att göra det ändå. För om jag aldrig får några fler barn, vill jag inte känna att jag sopade honom under mattan och tog honom på allvar.

Jag hoppas förstås att det var spiralen för då finns ju som sagt inte risken för att att det ska hända igen. Det är lite det jag känner inför att han dog pga ett kromosomfel som uppstått i delningen (dvs efter befruktningen), något som hänt spontant och som inte har någon upprepningsrisk större än för någon annan. Blir det en nästa gång finns bra chans för att det ska gå bra.

Tyvärr har jag inte blivit gravid igen än, men i och med att jag har gjort utlandsbehandlingar och det är köer har jag bara kunnat försöka en gång. Jag fick besked om att jag nu kommit fram i kön igen för 2 veckor sedan och planerar ett andra försök innan jul. Så jag hoppas förstås. Fast det är lite tilltömsat det där hoppet...

det smärtar så mycket.

INNEHÅLL