Räknas att nypa sitt barn i örat som aga?

Jo det kan jag hålla med om. Jag anser att alla föräldrar kan brista och men de allra flesta klarar faktiskt av det till att kanske bara ta en aningen för hårt i armen eller hysta in barnet på rummet eller skrika. Men självklart måste man ju när man lugnat ner sig prata med barnet. Berätta vad som hände, säga förlåt och att erkänna att man faktiskt gjorde fel. För alla kan göra fel, vi är inte mer än människor som påverkas av vår omgivning. Men att systematiskt till exempel nypa sitt barn i örat eller daska i rumpan eller liknande "lätt" fysisk aga eller att upprepande kalla sitt barn "dumm i huvudet" eller andra kränkande ord ja, då bör man se upp!
Att missbruka sin position som vuxen kan få förödande konsekvenser för barnet livet ut. 

Skulle snarare säga att du inte har någon verklighetsuppfattning. 

Mina föräldrar har aldrig någonsin gjort det. De har knappt höjt rösten åt mig ens. Jag var skitjobbig i tonåren och min mamma var alltid lugnet själv och pratade med mig om saker. Gav mig utegångsförbud på någon vecka ibland, men aldrig i ilska. Utan det var mer lugna ord att det måste du väl förstå att du inte får göra och en ledsen blick. Och jag skämdes sååå mycket och försökte bättra mig (men sen gjorde jag något dumt igen).

Hade hon skrikit eller gjort något fysiskt så skulle jag överhuvudtaget inte försökt att bli bättre. Då skulle jag bara blivit värre. Det enda som kunde hålla mig tillbaka något var insikten att min mamma skulle bli ledsen  och besviken. 

Vi har pratat om det där nu när jag är vuxen också där hon har undrat om hon kunnat göra något annorlunda, om jag kanske varit lugnare om hon hade varit lite hårdare mot mig. Och då sa jag som det var att hade hon varit det så hade inte hon och jag haft den kontakt som vi har idag och jag skulle antagligen ha skitit i mycket mer saker och inte ha det bra liv jag har idag. Vetskapen om hur mycket hon älskar mig har verkligen varit det mest vägledande som har funnits. 

Jag är på din sida vad gäller "typisk" aga, men när min son är på väg att klappa till ett annat barn i huvudet med en leksak för tionde gången trots att blivit tillsagd av både mig och hans mamma, ja då tar jag tag i hans arm hårt och bestämt för att hindra honom. 

Eftersom det är mig du refererar till i sista meningen så undrar jag varför det är skenheligt? Jag har aldrig vare sig tagit för "tagit för hårt" eller ägnat mig åt fysisk bestraffning. Att du är av den uppfattning du är är ju bara att beklaga, för uppenbarligen är din omgivning inte så kul.

Tja, min son är 24 mån och jag har råkat "putta" honom för hårt (han sprang mot diskmaskinen som jag precis hade börjat att plocka ur) och jag är rädd att han gör sig illa på knivar osv- så jag "puttade" så hårt att han ramlade på rumpan, slog lätt i huvudet i väggen och blev jätteledsen. Gick över jättesnabbt och jag tror mest att han blev ledsen över att han inte fick pilla på diskmaskinen MEN jag puttade honom så hårt att det var MITT fel att han ramlade och slog sig. 

Ett par gånger (och då menar jag verkligen två) har jag tagit för hårt i armen i ren frustration över att han inte vill följa med (att bära honom gick inte då han istället skallade mig/sparkades osv). Inte så hårt att han själv reagerat på smärtan utan mer att jag reflekterat över att jag antagligen inte behövt ta i så mkt. 

Råkar man en gång i månaden har man ingen bra kontroll över sig själv enligt mig. Men jag vet inte var gränsen verkligen ska gå. 

Jag refererar inte specifikt till dig i mitt inlägg, jag refererar till den allmänna skenhelighet som brukar dyka upp i sådana här trådar. 

Sen förstår jag inte varför du tror att min omgivning inte är så kul? 

Fast då (enligt någon expert på tv) så använder du inte våld utan håller bara fast ditt barn så att det inte skadar sig själv och andra. Eller tycker du att du tar i mer än vad du behöver just för att markera att det inte är OK?

Nej, jag vet inte heller var man skulle i så fall sätta en sån gräns, det är liksom det som delvis är min poäng. Men just det du skriver om att i ren frustration råka "gå över gränsen" är något som de allra flesta föräldrar har gjort tror jag. 

Nej, jag tycker inte att jag tar i för hårt. Men ska man ta fasta på vad många här skriver och vad som skrivits i andra trådar så går jag över gränsen eftersom all form av fysisk åthutning borde vara straffbelagt. 

Ja, och troligtvis är många barn ovaccinerade då att hålla kvar barnen mot sin vilja också är att gå över gränsen. Oavsett om det handlar om att förhindra barnet från att skada sig själv eller andra eller att få nödvändig vård-

Undrar hur föräldrar gör när de har småttingar som vägrar sin penicillin