Hur gör ni för att bli lyckliga?

Har tampats lite med samma frågeställning efter en skilsmässa. Det jag försöker göra är att bli bättre på att känna efter vad jag faktiskt blir glad eller till och med lycklig av. Först då kan man ju försöka fylla på livet med mer av det! Känner att jag mår bra av att ta hand om mig, att göra fint hemma (har precis flyttat och håller på att bygga upp ett nytt fint hem ). Försöker dessutom odla mitt sociala liv, som jag också känner att jag mår bra av. Känner däremot att det är  SÅ svårt att hitta nya bekantskaper, som jag också gärna vill! Hur sjutton gör man det???

Att ta en dag i taget, idag så tar jag ett långt bad, gör hårinpackning. Sätter fötterna i ett fotbad, rengöra och smörja in ansiktet, måla tånaglarna. i morgon är en annan dag, men nu gör jag detta. försök du med! Alla är inte Grislyckliga varje dag, men det räcker någon gång då och då

Att lycka inte är någon slutdestination utan a way of life. 
Tänker man så blir det lättare att leva tror jag iaf!! 

Lycka är inte ett statiskt tillstånd utan det är små glimtar som lyser upp min vardag. Att vara lycklig som ett normaltillstånd är nog inte möjligt, iaf inte enligt mitt sätt att se på livet.

Jag har kämpat mycket med den frågeställningen under mitt snart 40-åriga liv och lärt mig att lycka är något man upplever i små doser.

Övrig tid av livet bör man väl sträva efter att vara tillfreds, nöjd och att må bra. Det är inte samma saker som "lycka".

Skönhet kommer innifrån... och nej jag säger inte bara det för att jag är överviktig Utan för att jag har fått det bevisat för mig gång på gång. Jag gick ner massor i vikt men var bedrövad, mådde kasst och kände mig inte ens bekväm i min nya vältränade solbrända kropp (herre jesus vad snygg jag var, har sett foton och jag var verkligen en puma...varför släppte jag det??? *S* ) men någon lycka kände jag inte, jag var för upptagen med att slipa på mitt perfekta jag, inga komplimanger (annat än från andra ytliga på gymet) eller ragg fick jag heller... jag hade fler uppvaktande och fick fler komplimanger när jag var som fetast dvs 119 kg till 165 cm...för jag mådde BRA då, hade ett jobb som var tillfredsställande, där jag trivdes och presterade väl och var populär.

Det är ju aldrig fel att vara mån om sin kropp och sitt utseende, men det är insidan som behöver mest vård, att uppskatta sig själv. Att vara glad över att man tar sig tiden att träna tex, att vara snäll emot sig själv.

Att hitta sin plats i livet, både vad gällande partner/familjeliv, yrke/arbete och vänskap. Att rensa ut energibovar som kan vara allt från släktingar /vänner som kväver en till saker runt omkring en, massa "måsten".

Att våga/orka ta plats och ställa krav inte bara på sig själv hela jävla tiden utan på andra också. Säga ifrån att JAG behöver detta för att må bra och det får ni ställa upp på...

Att ta sig tid att andas i vardagen, jag hade skitsvårt för tex Yoga och meditation...fånigt, kunde inte slappna av och blev mer stressad än avslappnad men massage och min spikmatta ger mig det lugnet.

OJ vad långt detta blev men det är ändå bara en liten del av vad jag kan dela med mig utav

Jag jobbar på min självkänsla. Har jag lägre självkänsla känner jag mig fet, ful och ofta värdelös. Jag har inte många kilos övervikt. Kan det vara 5kg? Ja något sådant men ändå kan jag känna mig som en flodhäst. Jag jobbar nu stenhårt för att stärka upp min självkänsla och då känns det väldigt mycket bättre. Jag påminner mig då om de bra egenskaperna jag har, att jag har en frisk stark kropp, en underbar dotter, ett hem, ett jobb jag faktiskt ärligt talat älskar, bra kollegor, en lön som vi kan leva på trots att jag gått ner i arbetstid så dottern inte ska behöva vara hos dagmamman 12 timmar per dag, att jag har underbara vänner, att jag inte längre är ihop med en person som periodvis faktiskt gjorde sitt bästa för att på olika sätt trycka ner mig så jag inte var för lycklig...