Anonym skrev 2012-02-28 10:22:45 följande:
Som förstföderska har man varken varit med om ett snitt eller en förlossning. Man kan inte ha erfarenhet första gången, men däremot kan man känna sig själv och veta vilka smäller man kan ta och vilka man inte kan ta.
Jag var väldigt säker på vad jag ville och det var rätt för mig. Det jag inte förstår är den här eländiga attityden som vissa uppvisar att de vet vad som är bäst för andra. Förlossning hade inte funkat för mig. Jag hade inte kunnat prestera i den situationen. Så för mig var det rätt att skippa biten med att behöva prestera. Då lade jag hellre min tillit till läkarna.
Med just förlossning så kan man inte veta i förväg hur det blir och vad man ”kan ta”, de flesta kvinnor som fött barn säger efteråt att det var inte som de föreställde sig. Sen kan det ha varit mer positivt eller mer negativt, ha gjort mer ont eller mindre etc men det verkar ändå råda en ganska stark konsensus att man inte kan föreställa sig. Saknar man helt erfarenhet så känns inställningen ”får jag inte snitt så tar jag livet av mig” lite omogen. Jag säger inte att TS inte ska få snitt, bara att hon borde gå och tala ett par gånger, skaffa sig mer information, öppna sig för båda alternativen, lyssna på riskinformation för henne och barnet etc. Inte låsa sig så när hon faktiskt inte vet nånting om vad hon väljer mellan.
Det är som att bli erbjuden kassava eller jams till middag och aldrig ha smakat på någotdera men ändå kläcka ur sig att får man inte jams så tar man livet av sig. Man måste få jams. Men va?