Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Tack för svar! Hade jag och min man varit själva och inte kunnat få egna barn så hade vi kört på adoption utan att ställa oss den här frågan. Nu är det annorlunda. Vi har tre till barn att ta hänsyn till. Det är inte bara vi som ska orka utan även syskonen. 

Har fler vänner och bekanta som adopterat barn som tagit- och försökt ta sitt liv och även vänner vars adopterade barn mått mycket psykiskt dåligt när de kommit upp i tonåren. Som förälder utstår man ju vad som helst, och gör vad som helst för att ens barns ska må bra och jag vet ju att vi kommer att bli perfekta föräldrar för ett till barn. Men jag tycker att vi, och andra i vår situation, skulle vara naiva om vi inte vågade diskutera och lyfta frågan. Man måste ju vara lite realist också

Man måste också komma ihåg att forskningen på adopterade barn i Sverige handlar huvudsakligen om de barn som kom under -70-talet, i en tid då adoptivföräldrar ännu inte riktigt förstod skillnaden mellan att adoptera resp föda biologiskt barn och föräldrautbildningen lyste med sin frånvaro. Den senaste dystra större forskningsrapporten handlar om barn adopterade från östeuropa under -90-talet..... (handlar mycket om alkohol vars konsekvenser vi från början inte riktigt förstod i Sverige, när det gäller dessa länder)

Ta detta på rätt sätt vill inte skapa nån osämja här... Visst ska man fundera både fram och tillbaka innan man adopterar, det är ett stort beslut. Men så som du resonerar men framför allt uttrycker dig tycker jag inte att du (just nu) är lämplig som adoptivförälder... Hur kan du sitta och säga att vi adoptivbarn är andrahandsval och i nästa andetag säga att du och din man funderar på att adoptera? Jag förstår faktiskt inte riktigt. Jag är adopterad själv och tar nästan illa vid mig när jag läser dina resonemang. Som du berättar har ni många "Skräck" exempel i er närhet så jag kan förstå att ni kan känna en viss "oro" inför ett eventuellt adoptivbarn. Men snälla försök att se detta från mitt perspektiv. ALLA vi adopterade mår inte dåligt tro det eller ej! Jag har aldrig känt så som du beskriver! Min familj är tajtare än de flesta familjer. Min mamma och jag är bästa vänner jag VET att man inte kan älska någon mer än jag älskar min familj (det är därför jag tar illa vid mig)! Man ska aldrig sticka under stolen att adoptivbarn kan behöva mer stöd och mer kärlek än biologiska barn och nej alla adoptionshistorier är inte solskens historier det är jag väl medveten om! Men jag har nog mått bättre och lyckats bättre i livet än många av mina icke adopterade vänner. Jag är inte deprimerad, aldrig provat droger, drack för första gången när jag var 19 år, inga prickar i registret och är snart färdigutbildad läkare. Och jag vet att jag inte är den enda som det gått bra för i livet, jag har många adopterade vänner.

Som du säger kan man ju aldrig veta vare sig man adopterar eller inte om det kommer att bli som man tänkt sig. Vet en familj som precis som ni hade 3 underbara ungar, de skaffade ett 4e barn (biologisk) som visade sig ha Downs syndrom. Så man kan ju aldrig veta. Tycker snarare att ni ska omformulera er fråga till Skulle vi kunna ta till oss, älska och stötta ett adopterat barn med eller utan bagage till 110% i dagsläget? 
För vem vet, i slutändan kanske det är er äldsta icke adopterade som blir deprimerad i tonåren?
Och det där uttrycken "egna" och "adopterade"... Om du adopterar ett barn har du tänkt att fortsätta kalla de andra 3 för dina "egna"? För JA, då hade jag också mått dåligt och känt mig otroligt oviktig!

Vad gäller statistik måste du inse VAD det är man jämför med. Jag är väl medveten om att dessa siffror inte stämmer men för att göra det enklare att förklara...  100 adopterade barn varav 5 får "psykiska problem" i tonåren det är 5%. 100 biologiska barn varav 1 får psykiska problem det är 1%. Förhållandet mellan adopterade och biologiska visar att adopterade är "överrepresenterade" 5 gånger så mycket! Men det betyder INTE att majoriteten av alla adopterade får psykiska besvär utan "endast" 5% vilket är en ganska liten siffra. 

Men snälla, kan inte du och ni andra som reagerar så starkt på detta försöka se på frågan med lite större perspektiv. Precis som Lotus73 skriver är nog ändå adoption som tillvägagångsätt för att få barn för det flesta ett andrahandsval, av anledningar som du själv så bra beskriver. Det är ju till och med så att vi som väljer tillvägagångsättet adoption i första hand också ibland blir ifrågasatta eftersom vi då kanske "snuvar" någon infertil på sitt efterlängtade barn.

Barnen är ju dock, precis som Lotus73 skriver, oftast mycket efterlängtade och oerhört älskade, och inte på något sätt ett andrahandsalternativ!

Diskussionen om den korrekta terminologin borde kanske föras i en egen tråd men nu fyller jag helt sonika på här. Jag har full förståelse för varför man tycker att det är så viktigt att använda rätt benämning på olika saker och att det många gånger bottnar i att man har blivit dåligt bemött och känt sig ifrågasatt eller negativt värderad. Jag har dock i andra sammanhang sett hur denna terminoligidebatt, grundad i ett kränkande bemötande från en oförstående omvärld, har fått orimliga proportioner och stulit uppmärksamhet ifrån de verkliga frågorna. Istället för att direkt hoppa på den som använder "fel" ord kan man kanske fråga vad den personen menar när hen säger så?

Nu orkar jag inte läsa igenom alla inläggen som gjorts utan svarar utifrån mina egna tankar.
För mig spelade det ingen som helst roll vad statestik sa, jag ville helt enkelt bara ha barn och adoptera var min väg till det. När jag gick adoptionskursen så pratades det jättemycket om att vi skulle förbereda oss på att barn som adopteras har upplevt så mycket svåra seperationer innan de kommer hit att de kommer bära men av det resten av livet, och framför allt skulle man vara förberedd på att det kunde visa sig starkt i tonåren.
Det jag kände då var att det spelade ju ingen som helst roll, för det skulle ju vara MITT barn då, och tillsammans skulle vi fixa livet liksom, precis som alla andra som får barn. Inte kan man ju gå runt som gravid och tänka på alla bekymmer som barnet kommer att uppleva i livet, för ALLA har ju mer eller mindre svåra stunder.
Jag valde att lyssna halvhjärtat på alla bekymmer och bara njuta av att snart skulle jag säkert bli mamma!
Nu har det gått några år med mitt barn, och bekymmerfrittt har det inte varit! Men som jag har njutit! Av mitt barn, av att vara mamma! För oss båda är livet underbart, och tillsammans löser vi de hinder och svårigeheter som dyker upp på vägen.
Skulle jag adoptera igen skulle jag valt ett barn med i förhand  känt sn, alla barn är värda en familj som älskar dem gränslöst, det är väl DET jag tycker att man ska kunna stå för som blivande adoptivmamma/pappa.