Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Vad jag har läst så kommer adoptivföräldrar ofta från socioekonimiskt mer gynnsamma områden och har ofta högre utbildning. Någonting som gör att adoptivbarnen lättare smälter in och får en bra start och på så sätt också klarar sig bättre jmf med om de hamnat i en annan familj ,med sämre förutsättningar. Men jag läste också någonstans att adoptivbarnen kunde känna en press på sig att prestera och passa in. Men det gäller väl alla barn, bio som adopterade, som växer upp i en alltför akademisk och sträng miljö. 

Jag är inte alls förvånad över att barnen kommer till BUP först i puberteten, som en glad, skrev. Det är ju i puberteten som hormonerna sprutar och de existentiella frågorna kommer. Det är svårt att vara tonåring och att vara adopterad måste kunna ställa till ännu mer bekymmer. Ett barn som blir bortlämnat kommer alltid att ställa sig frågan varför de biologiska föräldrarna valde bort det. Säkert har de funderingar på hur det hade varit om de bott kvar i sitt födelseland och många känner sig nog dubbelt svikna då adoption i många fall är ett andrahandsval. Få par väljer adoption utan att själva ha försökt få biologiska barn, och det är ett andrahandsval efter IVF försök eller pga infertilitet. Barnet som kommer är efterlängtat och oerhört älskat- men det var inte föräldrarnas förstahandsval och det kan man inte komma ifrån...