Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Tack för svar! Hade jag och min man varit själva och inte kunnat få egna barn så hade vi kört på adoption utan att ställa oss den här frågan. Nu är det annorlunda. Vi har tre till barn att ta hänsyn till. Det är inte bara vi som ska orka utan även syskonen. 

Har fler vänner och bekanta som adopterat barn som tagit- och försökt ta sitt liv och även vänner vars adopterade barn mått mycket psykiskt dåligt när de kommit upp i tonåren. Som förälder utstår man ju vad som helst, och gör vad som helst för att ens barns ska må bra och jag vet ju att vi kommer att bli perfekta föräldrar för ett till barn. Men jag tycker att vi, och andra i vår situation, skulle vara naiva om vi inte vågade diskutera och lyfta frågan. Man måste ju vara lite realist också

Visst är det vettigt att prata igenom det! Och vi har ju ingen egen erfarenhet av adoption heller, bara dåliga erfarenheter hos vänner och bekanta som adopterat och så nu en massa medicinsk statistik om överrepresentering inom psykiatrin och kriminalvården :- / Hjälp liksom.....

Men samtidigt. Vad är det som säger att våra biologiska barn kommer att må 100% toppen, att de slipper psykiska diagnoser osv. Vi har gjort vårat bästa men man har inga garantier för någonting ens med bio-barn (även fast statistiken ser bättre ut än för adopterade).

Håller med dig med att man inte vet om man "förströr" det fina man har. Dessa funderingar har vi ju haft när vi skaffat syskon på vanlig väg också.  Tror att de blir extra tydliga nu när vi funderar på adoption. Man är spänd, vet inte vad som väntar... Vi vet att vår nuvarande familj fungerar finfint, men fungerar den lika bra med ett "problembarn" som kanske inte sover pga oro, är utåtagerande och får psykiska problem i tonåren. Ja, alltså värsta scenariot, men tänk om! Orkar vi? Vill vi? 

Ang din fråga om vad de andra barnen säger: Vårt största barn säger att h*n inte vill ha ett till småsyskon. H*n tycker att det är livat nog.  De andra barnen är för små för att förstå. De pratar mest kön och tror att det blir helt fantastiskt med ännu ett syskon att leka med. Vi lyssnar inte så mycket på vad de säger (eller jo, vi lyssnar men vi rättar oss inte efter dem) men tar ändå stor hänsyn till vad det kommer att innebära för dem om det blir ett till syskon. 

SN-listan är ju ett alternativ för oss äldre med många barn. Det är lite samma sak där. Vi kan inte bara ta hänsyn till det kommande barnets behov utan måste räcka till själva och våra andra barn får inte komma i skuggan alltför mycket.

Och du: GRATTIS till det blivande syskonet! Vad skoj! 

 

Vad jag har läst så kommer adoptivföräldrar ofta från socioekonimiskt mer gynnsamma områden och har ofta högre utbildning. Någonting som gör att adoptivbarnen lättare smälter in och får en bra start och på så sätt också klarar sig bättre jmf med om de hamnat i en annan familj ,med sämre förutsättningar. Men jag läste också någonstans att adoptivbarnen kunde känna en press på sig att prestera och passa in. Men det gäller väl alla barn, bio som adopterade, som växer upp i en alltför akademisk och sträng miljö. 

Jag är inte alls förvånad över att barnen kommer till BUP först i puberteten, som en glad, skrev. Det är ju i puberteten som hormonerna sprutar och de existentiella frågorna kommer. Det är svårt att vara tonåring och att vara adopterad måste kunna ställa till ännu mer bekymmer. Ett barn som blir bortlämnat kommer alltid att ställa sig frågan varför de biologiska föräldrarna valde bort det. Säkert har de funderingar på hur det hade varit om de bott kvar i sitt födelseland och många känner sig nog dubbelt svikna då adoption i många fall är ett andrahandsval. Få par väljer adoption utan att själva ha försökt få biologiska barn, och det är ett andrahandsval efter IVF försök eller pga infertilitet. Barnet som kommer är efterlängtat och oerhört älskat- men det var inte föräldrarnas förstahandsval och det kan man inte komma ifrån...

Hej!

Här har det hänt grejer ser jag! Jag vill börja med att be om ursäkt till er som tagit illa upp av mitt inlägg, mina tankar, farhågor och  resonemang. Min avsikt har aldrig varit att döma eller såra någon. Jag har inga som helst behov av det. Däremot har jag behov av att ventilera mina rädslor, liksom mina andra funderingar kring adoption, och jag väljer att göra det på Familjelivs avdelning för adoption eftersom NI finns här. 

Ni som har erfarenhet av adoption, ni som kanske också funderat på syskon, adopterade eller biologiska, och vad ett nytt barn skulle innebära för er familj. Kanske finns det någon i samma situation som jag? Som är i funderarfasen, som kollar statistik, vänder och vrider fakta och argument. Väger för- och nackdelar.  Man vet vad man har men inte vad man får. Är vi beredda? Mogna? Vågar vi? Och framförallt: vill vi?

Alla har vi olika sätt att  uttrycka oss på och det är lätt att såra när man skriver på ett forum. Jag sårar någon med mina funderingar. Och någon sårar mig med sina. Skulle vi träffas och diskutera samma ämne IRL skulle antagligen de här "missförstånden" uppstå. Jag är kanske naiv men jag tror att alla människor här inne har goda intentioner. Ingen är här för att "bråka" eller ställa till oreda. Däremot har alla sina bagage och såras/kränks eller går igång på olika saker. Och alla ser på världen och omgivningen med sina egna glasögon.

Jag försöker att ställa frågor för att få en diskussion och få svar på mina funderingar kring adoption. Frågor som jag givetvis kommer att ställa till adotionsutredarna och adoptionsbyrån också. Föräldrarskap är sårbart och känsligt. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att diskutera det utan att såra varandra. För det vi alla egentligen är överens om är ju barnens bästa. Och vi vill ju alla vara den perfekta föräldern för våra barn. 

 Namaste

Och här fattas det ett inte. Jag menade alltså: Skulle vi träffas och diskutera samma ämne IRL skulle antagligen INTE de här "missförstånden" uppstå

Ville bara förtydliga det  

Nu verkar du inte bry dig om att fråga mig, som ts, personligen om vad jag anser men jag svarar dig som om du hade frågat det ändå.

Som jag har skrivit tidigare så anser jag att jag skulle vara naiv om jag inte ställde mig vissa frågor innan jag adopterade ett barn, eller valde att skaffa ett barn på biologisk väg heller för den delen. Att "skaffa barn" är ingenting man ska göra i en handvändning, tycker jag! Därför frågar jag frågor här på forumet och jag pratar med vänner och bekanta som har adopterat barn för att slutligen kunna fatta ett beslut hur jag vill göra. Jag kommer även att ha tusen frågor till utredarna och adotionsbyrån. 

Du har missförstått mig om du tror att jag har en negativ bild av adopterade, för det har jag inte. Däremot har jag fler familjer i min omgivning vars adopterade barn har psykiska problem som kan härledas till deras ursprung och adoption (de känner sig oälskade, bortvalda och utanför trots att de har helt underbara föräldrar. Och trots att de borde vara trygga då de under största delen av sitt liv vuxit upp i en trygg miljö). Det är klart som sjutton att jag tänker på dessa barn och inte minst på deras föräldrar! Hur skulle jag själv reagera om jag adopterade ett barn som sedan ville ta sitt liv tex? Statistiken visar på en sak. Det är klart att jag inte kan blunda för det. Hade jag redan ett adopterat barn skulle jag (också) gärna vilja blunda för det faktum att de är överrepresenterade i vissa sammanhang där man helst inte vill ha sina barn. Jag hade tagit det för vad det är. Tänkt att det löser sig om och när vi kommer till problemet. Nu är det annorlunda. För nu har jag tre val. Jag är inte där. Behöver inte adoptera. Men jag vill veta ALLT innan jag väl gör det.  

Sedan anklagar du mig för att vara rädd för SN och har det som ett argument "mot" mig som eventuell adoptivförälder. Jag måste fråga dig: Hur många föräldrar tror du vill ha ett skadat barn? Varför tror du att så många föräldrar väljer att göra ultraljud, ta KUB-test och NUPP-test eller göra fostervattensprov? Jo, för att kolla att barnet de bär inte har några skador och därefter bestämma om de ska ta abort eller förbereda sig inför ett helt nytt liv med ett handikappat eller skadat barn. Jag kan inte se det logiska i att bli anklagad för att man i första hand inte vill ha ett SN barn. Faktiskt. Jag tror att det är en process att slutligen välja ett SN barn och jag tror inte att det är så många föräldrars förstahandsval att få ett sådant barn. Det är nog snarare något som växer fram. Att ta emot ett SN barn kräver dessutom en större beredskap, någonting som alla föräldrar kanske inte har. 

Motivet till att skaffa barn är nog samma för mig som för dig.  Och jag vet att jag är, och alltid kommer att vara, en alldeles fantastisk mamma till mina barn oavsett vad du tycker. Försök att se saker lite nyanserat. Livet blir så mycket lättare då!

Ja det var uppenbarligen ett känsligt ämne det här! Föräldrarskap är alltid svårt att diskutera och många känner sig påhoppade och tolkar allting utifrån att de blivit kränkta. Jag tror att många vill blunda för problemet med psykisk ohälsa också. Otroligt tragiskt att dessa sjukdomar fortfarande är så tabubelagda att de sopas under mattan...

Jag tror att du har rätt i att vi alla är olika. Adopterad eller inte så har alla barn ett arv och en miljö som formar dem. Vissa klarar separationer och kriser galant medan andra tar saker hårdare. 

Jag gillar ett ordspråk mycket: Det är inte hur man har det utan hur man tar det. 

Men alla har inte förmågan att ta det på rätt sätt. Alla kan inte resa sig när det blåser eller vända andra kinden till när någon slår. Vi är alla olika och formas av arv och miljö. Med adoptivbarn kan man vara säker på miljön men inte på arvet (och vad barnet varit med om innan det kom till Sverige). Jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på det här innan man väljer att adoptera. 

Och vad är rätt sätt?

Vad är rätt sätt för dig? Och vad är rätt sätt för mig? Vem vet och kan bedöma vad som är rätt sätt?

 Och vem har mandat att bedöma, eller döma, om någon annan kan ta saker på rätt sätt? 

 

Ursäkta, jag förstod inte att du citerade mitt inlägg utan hade åsikt om jag och min man verkligen skulle kunna adoptera ett barn. Tråden är lite infekterad och pga tidigare svar så ja, jag kände mig anklagad innan du förklarade vad du egentligen menade. 

Tack för bra input! Det är hur man tar det. 

Och visst är det svårt att försöka föreställa sig hur det kan komma att bli. Vi vet ju ingenting ens med de barn som har våra gener och som har vuxit upp i vår miljö hela sitt liv. Man vet ju aldrig.  Och jag tror som dig, man växer med uppgiften. 

Tack för svar!
 

Vad fint du skriver om din process! Vad spännande det låter med "en helt vild process"  

Vi är överens om att vi vill ha BARN och att vi inte är ute efter ett projekt eller en process. Anledningen till att vi väljer adoption är att vi haft tre svåra graviditeter och att vi inte orkar, och vågar, utsätta oss för det igen. Vi kan få barn men  vi känner inget måste i att skaffa biologiska barn.  I vår värld vore det helt fantastiskt att få en 2-4 åring och slippa graviditet, förlossning och amning. 

Men vi är rädda. Och jag tror inte att det är alldeles konstigt. Klart man blir lite skrajj när det gäller stora beslut i livet! Och inte bara beslut utan ett livslångt åtagande...

Läskigt och kul på samma gång! Och jag kan inte låta bli att bli nyfiken på den "vilda adoptionsprocessen" . Berätta!

Tack! Du har läst och förstått precis vad jag menat! 

Jag hoppas och tror att socialtjänsten och utredningen där hjälper till i processen och att man som blivande adoptivförälder får möjligheten att reflektera över varför man väljer att adoptera. Jag har många vänner som genomgått IVF och vet att de är helt slut, både fysiskt och psykiskt,  efter år av försök. Tror att det är bra att bearbeta sorgen över att inte lyckats "på egen väg"  liksom det är bra att reflektera över andra trauman som man haft i samband med graviditet och förlossning innan man går vidare.

Att fylla tomrum och förlust med ett (adopterat) barn utan att vara färdig med sorgeprocessen tror jag kan vara vanskligt. Har sett två dåliga exempel på nära håll. I de fallen förlorade föräldrarna sitt barn och valde att skaffa ett nytt barn tätt inpå "för att glömma". I båda fallen fick de svåra problem med anknytningen till det nya barnet. Sorgen efter det första barnet fanns kvar som ett obearbetat trauma. 

Nu kan man väl inte jämföra ett förlorat redan fött barn med misslyckade IVF försök och traumatiska graviditeter och förlossningar men jag menar att man kanske ska vara klar med sorgearbetet och vara helt hundra på att man är beredd att ta emot ett adopterat barn. Att man lagt eventuell sorg pga avsaknad av biologiska barn bakom sig. 

Ni som fortfarande har funderingar på vad jag menar med andrahandsval kan läsa mitt inlägg, eller Hej och Hopps fetmarkeringar av mitt inlägg en gång till så förstår ni förhoppningsvis vad jag menar. 
 

Tyvärr så tror jag inte att det blir bättre eller sämre av att starta en ny tråd då det, som du skriver, redan är infekterat. 

Jag tror f.ö att det är fel att fråga såna här känsliga saker på ett forum. Många gömmer sig bakom sina skärmar och säger saker som de aldrig skulle våga säga till mig IRL. Jag har därför ställt dem till människor IRL och fått bra svar, diskussioner och lästips. 

Jag vet att jag inte är ensam om de här frågorna och tycker att det är lite tråkigt med "bråkmakare" på forum som är så otroligt lättkränkta att de bara måste sabba trådar genom att märka ord och missförstå för att driva igenom sin egen hatagenda mot enskilda medlemmar.  Eller få gehör för sin egen ångest och oro. 

Tack än en gång alla ni som svarat och förstått min fråga i tråden och även via privata PM!