Varför får jag inget jobb ?!?

Hejsan, jag har själv varit i denna situation. Dock inte som nyutexaminerad utan med 6 års kvalificerad yrkeslivserfarenhet. Började inom domarbanan, därefter advokatbyrå och därefter bolagsjurist på ett välkänt storbolag. Hamnade mellan två stolar i lågkonjunkturen 2008. Sökte det ena jobbet efter det andra. Tillslut blev jag helt besatt, sökte allt möjligt som fanns inom mitt yrke som jag med min bakgrund var överkvalificerad för. Kom på massor av intervjuer men gick inte vidare någonstans. Fick hanka mig fram på ett längre vikariat, förnedrande med min bakgrund. Tillsist lyckades jag. Det tog 1 och ett halvt år att få ett fast jobb. Det var blan den mörkaste tiden i mitt liv. Tappade hela min självkänsla. Önskar dig lycka till och jag med min erfarenhet förstår hur du känner dig.

Då är det troligen din personlighet det är fel på. Mina erfarenheter säger att de flesta idag vill ha självdistanserade medarbetare som kan bjuda på sig själva och inte är så seriösa. Att man fokuserar mer på att det är en glad, sprallig och rolig person som kan komma in bra i en grupp och sprida bra stämning snarare än en som är kvalificerad på alla sätt och vis.

Förlåt, lät hårt, menar inte att det är FEL på din personlighet, bara att du inte har en sådan typ av personlighet och utstrålning som de söker.

Jo, det får dom ju från ditt personliga brev. Vad har du skrivit i det? Ladda upp så kan vi komma med tips på förbättringar :)

Ja, det låter ju förvisso väldigt bra. Tänk dock på att inte vara så "kvinnlig" och skriva att du "försöker" utan att du faktiskt "ALLTID GÖR DET BÄSTA AV SITUATIONER", inte försöker göra det. Försök visa självförtroende i din text och försök att alltid avsluta med att du ser fram emot att få berätta mer om vad du kan bidra med på kommande intervju t.ex :) Det visar på att du är driven och VET att du är rätt för jobbet.

Jag önskar dig all lycka i jobbsökandet! :)

I mitt fall berodde det faktiskt på mitt eget uppförande under intervjuerna. Jag var sönderstressad av att springa på den ena intervjuven efter den andra. Ju längre tid det går ju mer stressad blir man ju. Sedan är jag en högpresterande kar riärmänniska som aldrig hade varit i den här situationen. Att gå arbetslös, vara sysslolös utan fasta rutiner var katastrof för mig. Jag gick hos en psykolog. En karriär coach som gick i genom mina ansökningshandlingar. Vikariatet hjälpte faktiskt mig att komma tillbaka på banan. Gick till en karriärcoach till o intervju tränade. Hon försökte hitta felet, då det ofta är intervjuven som avgör. Genom vikariatet fick jag tillbaka mitt självförtroende och plötsligt så lossade det ! Jag hade tillsist 3 fasta jobb att välja mellan. Det tog 1 och ett halvt år ! Och jag ansträngde mig verkligen. Det tipset jag fick var att söka brett. Bättre att inte få drömjobbet än att inte ha något jobb alls! Jag har blivit mycket mer ödmjuk. Mitt tips är att blir du erbjuden ett jobb som du inte vill ha. Ta det och fortsätt sedan att leta efter drömjobbet i lugn i ro! Det är alltid bättre att ha ett mindre kvalificerat jobb än att inte ha något jobb alls.

Glömde blev uppsagd i somras från ett fast job p g à arbetsbrist. Hamnade alltså i samma situation igen. Den här gången hade jag lärt mig att inte bli så stressad. Jag hade kvar mitt självförtroende. Och nu var jag bara på en intervju och vips hade jag fått ett nytt fast jobb en dryg månad efter att jag blev uppsagd. Märk väl, skillnaden om du inte kommer till intervjuven vet jag inte vad som är fel. Men intervjuven är avgörande, springer man på för många intervjuer som jag utan att få något, då bör man fundera på om det ligger hos en själv.

Dd är väl för lat helt enkelt... Den som vill jobba finns det jobb för,,, nån moderat som sagt..hatar moderater. tror det kommer gå bra fö dig med bra utbildning och allt. annars om några år när gammlingarna blir äldra då kommer de bli lätt att få jobb där

Jag tror generellt att arbetsgivaren aktar sig för att anställa personer, som de tror kommer att vara borta mycket med flera småbarn som blir sjuka, tidigare långtidsjukskrivningar etc. Arbetsgivaren vill ju ha någon som är på arbetsplatsen.

Sedan beror det på vad man har för yrke och befattning. 

Två av mina vänner sökte - aktivt - jobb i 9 månader innan de fick något. Båda fick dock jättebra jobb men det tog så långt tid. Den ena är 50 år och nyexad civilekonom, hon hade åldern mot sig. Sökte mängder av jobb och var nära flera gånger men de valde alltid någon annan. Den andra är webdesigner, hon var på många intervjuver innan hon fick något.

Jag är så specialiserad så det är aldrig över 100 personer som söker de tjänster jag tittar, ju högre befattning och längre utbildning så blir det inte en sådan anstormning sökande. Dock är kraven helt andra om man anställer en person med 10 års yrkeserfarenhet som är specialiserad och har en lön om 60 000 kr än en kundmedarbetare där det inte krävs någon utbildning.

Ju högre befattning, ofta längre rekryteringsrprocesser. Räkna med att en normal rekryteringsprocess tar 3 månader. Först ska ansökningstiden gå ut, ansökningarna ska gås igenom , första-andra intervjuen, tester, referenser, löneförhandling. Lycka till!        

Om man säger så här. Jag delar faktiskt denna uppfattningen delvis. Vill man göra karriär och ha samma lön, förmånder och befattning som männen. Ja, då får man satsa lika mycket.

De som är jämställda turas om att hämta och lämna på dagis, vara hemma med VAB. Kvinnor är någon slags slasktratt, soptunna medan männen gör karriär. Och det är delvis vårat eget fel.

Jag är högutbildad och har under många år varit en karriärkvinna. Männen sitter kvar på jobbet länge, kvinnor avviker tidigt för att gå hem till familjen. Många i min befattning och yrke har en barnflicka för att inte bli så uppbundna.

Självklart stöder jag att man ska kunna skaffa sig 3 barn, men då ska båda två dela lika på allt. Kvinnor tar ofta på sig föräldra rollen mer än män.        

Om man vänder på det - varför kan ni inte dela lika på föräldraledigheten så det blir rättvist? Det som stör mig är att kvinnor alltid får dra det tunga lasset medan männen gör karriär.

Nu förtiden delar många lika på allt och det tycker jag är rätt. Det är inte ovanligt att kvinnan är den som tjänar mest och har längst utbildning, eller högre befattning än mannen. Det blir vanligare och vanligare.  

Fast det hjälper ju inte om man har en bra far till barnen eller inte, dom som sitter där och läser cv:n TROR ju att ALLA kvinnor vabbar ALLA gånger... så trött på det.

I mitt CV står det att jag har barn, varför ska jag behöva dölja det? Nää samhället handlar på tok för mycket om pengar. 

Jag kan svara helt ärligt att när jag var arbetsgivare och hade två likvärdiga sökande till samma tjänst, valde jag alltid den utan barn. Sen om det var man eller kvinna spelade ingen roll.
Småbarnsföräldrar vabbar (helt enkelt) och beroende på verksamheten så kan det vara oerhört tufft att driva verksamheten med vakanser. 

Ni kan komma med massa exempel på människor med småbarn som inte vabbar, det förändrar inte min erfarenhet eller min syn på det.

Vet inte om du syftade på mig, men om du nu gjorde det:
Jag tar alla intressanta kandidater till intervju och försöker läsa personen. Men där går gränsen, jag tänker inte flytta hem till dem för att få reda på vilken typ av person som ligger bakom ansökan.
När jag har LIKVÄRDIGA kandidater väljer jag den utan barn.

Men har ni råd med att du inte har jobb pga ert nuvarande system då?

Jag har inga barn ännu men jag kommer inte under några som helst omständigheter låta min kille slippa VAB för att han tycker att hans karriär är viktigare än min eller till och med våra gemensamma barn! Det är ju inte riktigt klokt!

Som arbetsgivare skulle jag nog inte alltför gärna anställa någon som tar all VAB för 3 barn och dessutom går ned i tjänst i flera år.

Nej, det ska man inte behöva vara, men det kan ju aldrig skada att vara tydlig med sånt man misstänker att de kan reagera på.
Exempel: Får jag in ansökningar till ett jobb i Stockholm från någon som bor i Lund vill jag gärna läsa att personen har en flytt inplanerad eller liknande. Står det inget så antar jag att personen inte sett att jobbet ligger i Stockholm, blivit tvungen att söka jobb eller bara inte bryr sig om att förklara varför de söker ett jobb i annan ort. Den personen sorterar jag bort direkt, spelar ingen roll om jag riskerar att sortera bort någon som skulle kunna passa utmärkt för tjänsten.

Så länge jag väljer en likvärdig kandidat så finns det inget att gå på. (Och nu är jag inte arbetsgivare längre)
Och det är synd att verkligheten ser ut så, men så är det.