Han är deprimerad
Jag och min man har varit ett par nu i 13 år. Har 4 barn i åldrarna 2-12 år (har även ett barn som dött av plötslig spädbarnsdöd i magen i v.40)
Min man jobbar ganska mycket, har ett rätt tungt och slitsamt jobb, men han har alltid gillat det!
Han har alltid varit år det tystlåtna hållet, men innan så var han glad, pratade, skrattade, umgicks med vänner osv ändå.
Nu de senaste åren har det blivit katastrof! Först blev ha tyst hemma, han säger ingenting knappt. Vare sig till barnen eller mig, sitter tyst med vid middagsbordet osv. Jag står för allt prat, frågor, konflikter med barnen osv. Han bara sitter där. Jag kan förstå om han är trött efter jobbet, men han är så envis så han vägrar bara ta det lugnt hemma utan går ut och klipper gräset osv osv. Trots mina protester, de lyssnar han inte ens på.
Jag är fortfarande mammaledig så jag kan ta hand om mycket hemma nu, både med huset, barnen, maten, träningar, läxor, packningar, städning osv. Men det jag inte hunnit när han jobbar hugger han in i ändå, snällt visserligen men lite onödigt om han nu är trött.
NU har det blivit ännu värre! Nu pratar han inte med någon längre. Jag är väldigt social av mig, älskar att umgås med folk, både hemma och borta! Vi har haft gäster hemma 2 helger i rad nu och både gångerna har han suttit helt tyst. Det är ändå vänner vi känner en länge och brukar ha kul med.
Vi var bortbjudna till mina föräldrar på middag häromdagen (de fullkomligt älskar honom) han sa inte ett ord! Jag skäms ju!
Han har gått till läkaren en gång och fick några tabletter, lite svagare sk "lyckopiller" (tror jag) men de har inte hjälpt ett skit!
Nu har han fått lite av social fobi, han klarar sitt jobb men vill sen bara vara hemma och ensam med oss. Jag klarar inte detta!!!
I helgen skall han iväg på ett event han längtat till jättemycket, med ett gäng killar han känner lite lätt och de har samma intresse, nu har han börjat på ångest för det med!!!
När han går till läkaren säger han inte sanningen! "Det är väl ok" typ, då får man ju ingen hjälp! Jag försöker få honom att gå dit och stå på sig lite, få prata med någon eller något.
Vet rent krasst inte om vi har råd med massa psykolog besök.
I september börjar jag läsa, har kommit in på min drömutbildning och kommer läsa på högskola i många år. Sen blir ju ekonomin vesentligt mycket bättre, men det är u många år kvar till dess.
Sen kan han inte längre ta kritik, alls! Jag är rätt sur och arg ibland, kan bygga upp det jag stör mig på tills jag exploderar, helt fel jag vet, men det är meningslöst att prata med någon som inte lyssnar ändå. Men minsta kritik så blir han sur, ledsen, nedstämd osv.
Ibland är jag rädd att jag har kränkt honom till detta, är allt mitt fel?
Är i stort behov av råd.
Som läget är nu så älskar jag honom inte längre. Vi är ett fungerande bolag, familjen ab, typ.
Tack på förhand!