Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Hej!

Här kommer hela min hemska historia. Låter som en dålig film.

Jag och min försökte i 18 månader att skaffa nr 3 när han kommer hem och säger att han inte vill försöka längre, han var deprimerad. Sen blev det till en livskris och han började gå till en kurator. Några veckor efter ville han skiljas. Hela min värld rasade. Detta hände i höstas. Jag frågade så många ggr under denna period om han var otrogen men han lovade dyrt och heligt nej. Morgonen efter han sagt att han ville skiljas så åkte jag till min mamma över dagen. När jag kom hem på sen eftermiddag så var hans mamma här, då han var ute med en kompis. Detta var fars dag. Jag ringde upp o skällde ut honom o frågade vart fan han var men han vägrade svara.
Han kommer hem och tar sitt pick o pack o åker bort till sin brorsa som var bortrest. Ytterligare en vecka senare kommer ett sms. Det var en fredageftermiddag och jag satt själv med våra 2 barn. 2 och 5 år. Det stod: Jag har träffat en annan, ville bara att du skulle höra det från mig. Hela mitt v ärld rasade. Jag kunde inte andas och bara sjönk ihop och grät. Jag ringde min mamma och grät och efter några minuter bestämde jag mig för att ringa upp honom...

Jag frågade vem hon var men han ville inte svara. Efter lite påtryckningar svarade han. Sekunden han sa namnet kommer jag förevig minnas. Det var hans kurator!
Jag ringer upp mamma och allt jag får fram är: Kom hit, jag kan inte andas.
Jag var ett vrak och kunde inte ta hand om mina barn, min mamma fick ta hand om dom medans jag bara grät. På 10 dagar gick jag ner 9 kg.

Min älskade man som varit så stabil, vi hade det bra och vi älskade varann. Trodde jag!

Till allt detta hör att denna tjej är stans värsta människa. Folk avbokar tider när de hör att det är hon som är kurator. Hon är psykopat och dömd för misshandel och allt möjligt. Hon var oxå gift.
Min mamma ringer upp hennes chef och berättar allt.

Några dagar efter detta började min man skriva massa skit om att jag fortstört deras liv. Han skulle ta barnen och att jag var en parasit som alltid levt på honom. Han var så elak. Jag fruktade för min säkerhet. Jag satt i vårt stora hus och bara grät och grät.

En vecka efter sms:et, ringer min man och är helt förstörd. Han gråter och säger att han gjort sitt livs största misstag och massa sånt. Vi pratade i timmar och gjorde ytterligare en vecka innan vi ses. Jag lämnar över barnen för att åka utomlands med några kompisar. När jag kommer hem får jag reda på att kuratorn är gravid! Min värld rasar ännu en gång. Det som vi försökt med i 18 månader lyckas dom med på första försöket. Ironiskt nog oxå på Fars dag. 

Hon börjar trakkasera oss och min man och gör i 2 månaders tid. tills en anmälan från min man till patientnämden kommer till henne. Till saken hör att hon betett sig opassat under deras sessioner och hon kramat honom och sånt. Det var hon som började messa honom och sen fortsatte det. De träffades under några veckors tid. 

Så detta var min historia. Helt sjuk och otrolig! O ja, jag har stannat. Jag har gått hos psykolog och vi har gått i familjerådgivning. Nu är jag gravid och ångesten är alltid där. Jag mår så sjukt dåligt och vet inte hur jag ska överleva detta.... 

Vi är i 30-års åldern. Ja hon är väldigt manipulativ och nu i efterhand har det kommit fram att hon inlett förhållanden med andra patienter också. Så min man var inte den enda, tyvärr.

Han har helt släppt henne och insett att hon var en galning. Hon började skicka mms på gravtest och sa att om min man inte var med henne en hel helg skulle hon behålla barnet. När han åkte ner till hennes jobb med ett gravtest och bad henne göra det så vägrade hon. Hon sa några veckor senare att hon gjort abort. Ärligt talat vet jag inte om hon ljög om alltihop eller ej.

Min man är väldigt ångerfull och om jag bortser från allt som hänt så har vi aldrig haft det så bra som vi har nu. Men dessa mörka tankar jag har vet jag inte vad jag ska göra med. Jag kan inte släppa det! Jag minns varenda sekund av varje dag och jag minns hur dåligt jag mådde. Är rädd för att må så dåligt igen.  

Isf har du missuppfattat mig. Jag lägger absolut INTE all skuld på henne. Jag vet att min man hade ett val och att han valde att vara med henne framför mig. Tro mig, jag vet det! Han har gjort hemska misstag, men hon har brytit mot all heder i hennes yrke och utnyttjat ngn i beroendeställning. För det avskyr jag henne.

Allt detta hände i November så vi har kommit en bit på väg. Jag försöker förlåta honom och det är något jag får kämpa med varje dag, precis som att han får kämpa varje dag med att jag ska lita på honom igen.
Hennes graviditet avslutades sa hon, strax innan julafton. Om hon verkligen var gravid eller ej kommer vi nog aldrig få reda på...
Vi har det relativt bra idag, så bra man kan ha det under dessa omständigheter. Men det är tufft!

Det var ganska mycket i årsskiftet med anmälningar hit och dit. Min man valde nämligen att anmäla henne till patientnämnden för hennes opassande beteende under deras terapi. Även att hon gick in i hans journal och tog hans mobilnummer och började messa.

Jag blir helt förundrad när jag läser alla dessa historier. Fy fan rent ut sagt. Vad e det med männen? De kan aldrig förstå hur det känns att få reda på att den man levt med i flera år har ljugit för en. Gång på gång. Att de kan vara så iskalla.

Låter som en klyscha men för mig är det verkligen inte själva sexet som är värst utan lögnerna, alla jävla lögner. Hur kommer man över sånt?

Ang att vara stark/svag för att man stannar kvar.

När jag var gravid med vårt första barn så lovade vi varann att när vi ville ge upp så skulle vi kämpa lite till, försöka lite till. För barnets skull, och numera barnens skull.

Jag kommer aldrig glömma vad min man gjort mot mig och jag kan ärligt säga att om vi inte hade haft barn hade jag lämnat. Men jag är skyldig mina barn att försöka. Inte att stanna kvar om jag mår dåligt. Men att försöka reparera det som skett. Jag vill kunna säga i framtiden, vad som än händer. Att jag försökte. Med hela mitt hjärta. 
 
Jag väljer att inte lämna pga felen han gjorde, jag väljer att stanna kvar för alla rätt han gjort och gör.
 
Något jag lärt mig genom detta är att aldrig någonsin döma ngn, att aldrig säga aldrig. När min man var med sin kurator sa alla att han skulle ångra sig och komma tillbaka. Jag hade ett helt tal förberett vad jag skulle säga om han gjorde det. Men när han ringde mig den där kvällen och grät som ett barn sa jag inte ett ord av vad jag tänkt....