Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Hänger på i den här tråden då jag just fått veta att min man haft ett förhållande med en annan kvinna under en lång period. Upprinnelsen var nog dels att han mådde dåligt och kände sig otillräcklig i vårt förhållande (svårigheter att få barn, han jobbade mycket och lite annat), dels att han under de sista 2,5 åren hamnat mer och mer i en depression (främst utmattningsrelaterad). Han träffade en annan kvinna på en fest och sedan tog hon kontakt med honom. Redan från början fanns det en attraktion men det "riktiga" förhållandet inleddes inte förrän för 1,5 år sedan. Han erkänner villigt att han under den här perioden inte trott att han haft de rätta känslorna för mig och att han varit väldigt förälskad i henne. Trots det har han hela tiden tvivlat, annars hade han nog redan gått, och när han nu, till slut, har fått hjälp med sin depression och börjat äta medicin så har han kommit till insikt om vem han egentligen älskar och vill leva med. Han känner nog att hela relationen med henne har varit en verklighetsflykt, när han mådde som sämst fanns det någon där som inte ställde några krav (delade inte vardagen, träffades sällan, mest kontakt via mail och sms) och som talade om för honom hur fantastisk han var.

Jag är otroligt sårad och förbannad. Känner att jag gjort allt för att stötta honom i hans mående och det här är tacken! Jag har dock en viss förståelse och tror att jag kan förlåta honom, främst eftersom jag vet att den person han varit sista två åren inte är han. Han mår otroligt dåligt, vill satsa på oss men har inte riktigt förmågan att bekräfta mig så mycket som jag behöver det. Han känner att allt bara snurrar, att han är världens största skitstövel, att han inte fattar hur han har kunnat svika mig så och att han nog egentligen helst hade sett att jag bett honom fara åt helvet för då hade han fått det han förtjänar.

Han har klippt all kontakt med henne, ungefär i samma veva som jag kom på det hela (har ärligt talat haft det på känn ett tag) och har gett mig tillgång till alla lösenord och tillåtelse att kolla om jag vill. Tror att jag kan lita på honom när han säger att det är över, att han visserligen inte tycker illa om henne, men att han inte har några romantiska känslor nu, samt framförallt när han säger att han aldrig skulle göra om det. Är dock så otroligt svårt ibland, han har ju ljugit och svikit under så lång period.

Har funderat en hel del och jag känner att vi, om vi trots allt som hänt fortfarande älskar varandra, är skyldiga vårt förhållande och våra barn att försöka fixa det här. Vi har, innan detta, haft över 12 fantastiska år tillsammans och jag tänker att om det finns en chans att det blir så bra igen är det inte värt att slänga bort allt för ett misstag, om än ett ganska stort sådant. Tänker, när jag är förnuftig, att vi är människor och alla kan göra misstag.     
Jag har ställt en del krav och sagt att det är hans jobb att övertyga mig om att jag är älskad och om att jag kan lita på honom. Sagt att om han vill leva med mig har han inga fler chanser, det är noll tolerans mot lögner och total trohet som gäller. Har varit jäkligt tydlig med att jag inte accepterar att han stannar bara för barnens eller trygghetens skull, stannar han är det för att han älskar mig för den jag är. Någonstans tror jag att vi måste börja om från början, se till att ta oss tid för att prata, men även göra roliga saker ihop utan att prata om det som hänt. Vara nära varandra, kramas och pussas, visa att vi bryr oss.

Jobbigast är nog att jag måste ge honom utrymme och stötta honom i hans mående också, skulle helst vilja att han låg och kröp framför mina fötter och bara ägnade sig åt att gottgöra mig, men vet att vi aldrig kommer att få det helt bra igen om han inte får börja må bättre. Önskar ibland att man kunde knäppa med fingrarna och trolla bort allt det onda, snabbt bli helt igenom lycklig igen. Inser dock att det här kräver en hel del jobb och ibland tvivlar jag på om jag är stark nog att orka.

Blev otroligt långt det här. Hade nog ett behov av att prata av mig. :) 

Även om jag inte önskar min värsta fiende detta helvete känns det skönt att se att jag inte är ensam. Har, tack och lov, inte den fd älskarinnan i närheten och eftersom min man bytt jobb kommer han inte att åka till staden där hon bor längre. En tröst är faktiskt att han bytte jobb ett par månader innan allt kom fram och det gör att jag faktiskt känner att han bestämde sig för att satsa på oss innan jag fick veta. Tvivlar på att han skulle ha bytt bort det jobb han hade som, om han valt att lämna mig, hade gett honom möjlighet att vara med henne den vecka han inte hade barnen.

Förstår att det kan vara otroligt jobbigt att se henne och träffa henne ibland. Samtidigt kan jag tänka att jag skulle vilja att hon fick se oss och se att han faktiskt valt mig för att han vill ha mig. Trots allt är det ju så att när förälskelsen började ge med sig räckte hon inte riktigt till. Den elaka sidan av mig skulle vilja upplysa henne om att hon inte dög i slutändan, medan den snälla sidan av mig faktiskt kan tycka lite synd om henne. Visserligen gjorde hon valet att ta kontakt med en gift man med barn och en gravid fru, vilket känns ganska omoraliskt och grymt, men han sa samtidigt till henne att han skulle lämna mig och att han ville leva med henne. Ibland trodde han nog att han menade vad han sa, men ibland ljög han ganska friskt för att hon inte skulle hoppa av relationen. Kan tänka mig att hon inte mår så bra nu, hon heller. 

   
  

Känns bra att se att din man börjar vara sig själv igen, jag kämpar med att tro på min, men det är så svårt när han inte gör det själv. Just efter det här kom fram började jag se min "gamla" man igen, men sista veckan är det som om allt börjar komma ikapp honom. Han har blivit mer nere och tvivlar på att han någonsin kommer att må bra igen. Han tycker att han är känslomässigt tom igen, det gäller känslor för det mesta, mig, barnen och framförallt honom själv. Det är som om han tar på sig så mycket skuld och har så dåligt samvete att det hindrar honom från att se de positiva bitarna i livet och i honom själv. Jag har varit otroligt tydlig med att han, även om det han gjort är svårt att förlåta, är mänsklig och att människor gör misstag. Det här var ett enormt sådant, men man kan välja att förlåta sig själv. Tror faktiskt inte att den empatiska, snälla, charmiga, glada, sociala personen han varit i hela livet bara försvinner på ett par år utan skyller det på depressionen. Sedan kommer han säkert att vara påverkad av det här under lång tid, det gäller att lära av misstagen. Det är nog något jag måste göra också, även om jag är helt oskyldig till de val han gjort i det här fallet är jag inte oskyldig till att vi gled ifrån varandra och om vårt förhållande ska funka måste jag också jobba med det också, liksom med mig själv.

Funderar faktiskt på om jag skulle behöva gå och prata med någon, jag med. Tror att jag kommer att älta det här i all evighet annars och det är inte till nytta för någon, till slut måste man nog försöka stryka ett streck över det som varit och gå vidare. Känner dock att jag inte kan läka helt förrän han kan visa sina känslor ordentligt för mig igen och för att det ska funka måste han må bättre och jag kunna släppa det som varit till viss del.  

Fick veta för en dryg månad sedan, men det dröjde nog till förra veckan innan ALLT var framme. Han har ätit medicinen i ett par månader ungefär, så jag gissar att vi kan räkna med att det tar ett tag till. Låter klokt med parterapi och egen terapi, vi har funderat på det. 

Känner att allt detta ältande har sänkt oss lite igen, första veckorna var det riktigt bra, vi började komma varandra närmare, lämnade bort barnen och njöt av varandra.  Kan tänka att det blir en del svackor ibland.

 

Hade samma problem tidigare i tråden. Lite surt att tappa möjligheten att ventilera...