Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Precis så!! Tack för den formuleringen. Den ska jag bära med mig nära hjärtat!!Ja - och nej. De har egentligen inte bleknat för när jag påminns om dem gör de fortfarande lika ont, men jag har definitivt mer distans till det och framförallt drabbas jag inte av tvivlet lika ofta. Tiden har så klart gjort sitt, men vi har också jobbat mycket hårt med att fylla vårt nya liv tillsammans med nya positiva händelser och känslor  och lagt nya minnen till vårt liv som kan användas som plåster och ge lindring. Det påminner mig om hur mycket kärlek vi delar och det gör avståndet till "det onda" längre samtidigt som det också gör det lättare att hitta en uppåtgående känslospiral att hoppa på och på så sätt minska tiden som jag ältar det negativa.

Märker att jag har svårt att sätta ord på det utan att det låter flummigt och luddigt. Hoppas du förstår hur jag menar. Poängen är i alla fall att det är viktigt att se att det inte nödvändigtvis räcker med att tiden går utan att man måste jobba mycket både med sig själv (båda parter) och som par för att få det att fungera.

Först och främst EN STOR KRAM!!

Sen tror jag personligen att detta är något ni måste ta er igenom om ni är seriösa med ert försök tillsammans. Att tillåta sig att ge näring åt känslor för någon annan samtidigt som man försöker hitta tillbaka och reparera relationen till sin partner tror jag är omöjligt. De processerna kommer att ta energi från varandra med resultatet att ingendera blir bra. Jag tror ni båda måste bestämma er för om ni VERKLIGEN vill satsa på ER och i så fall göra det till 100%, det gör ont som f-n och det är jobbigt, men för oss var det en av nycklarna till att komma dit där vi är idag.

Använd oss som bollplank istället!!

Tror du inte han respekterar dig lika mycket eller mer för att du kunde vara stor och generös och se över hans felsteg än om du rest dig upp och gått?

Nu beror det ju på hur man är som personer (både mannen och kvinnan), men jag vet att min mans respekt för mig verkligen inte minskat i och med detta som hänt. Tvärt om - och då saknade han inte respekt för mig innan (utom möjligen i den krisreaktion han hade när han klev fel).

Jag vet att han högaktar mig för att jag hade (och har) styrka att stå kvar och låta stormen riva klart. Att jag inte tog, och inte heller lät honom ta, några förhastade oåterkalleliga beslut när det blåste som värst. Utan att jag mer eller mindre tvingade oss att stå kvar och hålla fast vid varandra tills det klingat av och vi kunde börja plocka upp vrakdelarna för att se om vi kunde bygga ihop dem igen till något som för oss uppåt och framåt i resten av livet.

Och visst har jag tänkt på det här med flytt, men då kommer dottern in i bilden igen. Hon går på en fantastisk förskola med massor av vänner och även i det närmsta grannskapet går ungarna som barn i huset hos varandra. Jag vill inte att hon ska behöva slitas upp ur detta för att vi vuxna ställt till det - särskilt inte innan vi var helt 100% säkra på att vi fått ihop det. I så fall skulle vi ju riskera att behöva rycka upp henne ytterligare en gång om vi till slut skulle gått skilda vägar. Sen trivs även jag väldigt bra och vi har lagt in vår själ i vårt hem och vår trädgård under många år och det VILL jag bara inte lämna om jag inte absolut måste. Men jag påstår inte att det är lätt. Det känns fördjävligt emellanåt, men det är mitt val.

Jag har den andra kvinnan i närområdet. Hon är mamma till en av dotterns bästa förskolekompisar. Vi umgicks flitigt hela familjerna under en lång period och även ihop med 2-3 andra familjer, så hela mitt vardagsumgänge gick i tusen bitar på grund av detta. Mamman och två av de andra mammorna gick i samma föräldragrupp innan så de andra familjerna har tyvärr en närmre relation, så jag har hamnat lite utanför, utan egen förskyllan, vilket känns lite surt. Dock vet jag att de andra familjerna känner starkt med mig och vi blir inte uteslutna från tillställningar dit alla är välkomna, men det blir inte samma umgänge i den mindre skalan

Jag hyser dock inget större agg mot henne. Hon var också gift (separerad helt nyligen) och hon och min man "drabbades" av varandra, även om jag kan uttyda av händelseförloppet och hennes historia (berättad för mig av hennes mans mamma - så den är säkert något vinklad) att hon var den som vart intresserad först och som tog initiativet. Min man blev "hög" av uppmärksamheten och bekräftelsen och hade inte styrkan att backa undan utan lät sig sugas in.

Det var 1½ år sedan ganska exakt som jag fick reda på förhållandet (som då varat i tre månader). Väljer att inte kalla det en affär, då jag faktiskt tror att de älskade varandra på något skruvad sätt (det påminde om ett knarkberoende). Maken hade väldigt svårt att släppa taget och jag vet att hon betydde väldigt mycket för honom där och då.

Jag tycker inte det är så jobbigt att träffa henne när det bara är hon och jag som möts. Då hälsar jag glatt (hon hälsar knappt tillbaka) och jag skulle även kunna stanna och prata med henne om hon varit intresserad. Hon är inte en dålig människa och jag respekterar henne och bryr mig om henne - även om hon handlat svekfullt, framför allt mot sin man. Däremot tycker jag det är EXTREMT jobbigt när min man är med och vi ses på tex sommarfester och luciafiranden. Liksom risken att maken och hon skule råka träffas vid lämningar eller bara av en slump på t-banan. Det får marken att gunga lite under fötterna ...

Jag kan verkligen rekommendera samtalskontakt på alla plan. Vi började med familjerådgivning direkt när det hände för att ta oss förbi den första tiden då det var så extremt mycket häftiga känslor. Sen har jag gått och samtalat med kurator under 2011 och min man gick i hos en terapeut (egentligen kopplat till en cancerdiagnos - men det gav mycket på många sästt) under hösten.

Måste erkänna att jag blev illa till mods av att denna "J" kom in och skrev. Känns inte bekvämt alls utan önskade att detta hade kunnat få vara lite av en fristad. Men som du säger "Leva vidare" så kanske de gav berörda parter något och då är det väl gott så.

Jag känner igen mig i din beskrivning av att allt är solkigt och att man överanalyserar varje lite nyans i tonfallet och varje litet ögonkast åt höger eller vänster och undrar om det kan betyda något ... Nu känns det som om jag agit mig förbi det värsta, men det är klart att jag fortfarande halkar dit. Och helt säker på att något inte fortfarande pågår kan jag ju inte vara - å andra sidan intalar jag mig att han borde ha gått vid det här laget om det var så att han "hade henne kvar". Han var aldrig intresserad av att ha oss båda - utan det var antingen eller och efter många OM och MEN så valde han mig och JAG VALDE OM HONOM - det var verkligen ingen självklarhet.

KRAM tillbaka - var inte meningen att jag skulle avanonymiseras dock. Har bett någon moderator ta bort inlägget då jag har hyffsat närstående på fl som inte vet om att detta hänt ... men risken är väl liten att de råkar trilla in här - hoppas jag.

Varför känner du ett behov av att fråga det i denna tråd?

Menar inte att du inte får fråga egentligen - men jag är så urbota trött på att behöva förklara, särskilt som frågan tenderar att ställas något nedlåtande (det kanske inte är så i detta fall) och med en klapp på huvudet ...

Det har nog inte varit ett lätt eller självklart val för någon av oss. Det var definitivt inte lätt för mig. Men som någon skrev tidigare i tråden: Jag väljer inte att gå pga av de fel han gör - jag väljar att stanna för allt han han gör som är rätt/bra.

Min man är en alldeles fantastisk människa. Vi har burit varandra genom lycka och bottenlöst mörker i tolv år. Det finns ingen som känner mitt inre och förstår varför jag är den jag är på det sätt han vet. Han är dessutom en underbar far till vår dotter och jag älskar honom och dessutom älskar han mig. Han gick igenom en kris som jag av olika skäl inte förmådde möta honom i och han gjorde ett bedrövligt misstag, men jag är inte beredd att se allt det vi är som är fantastiskt försvinna på grund av detta utan att ens ha försökt att hitta rätt. Jag hade inte en susning om huruvida det skulle gå eller inte där och då - i ärlighetens namn trodde jag nog inte vi skulle hålla ett år - men NU när 1½ år gått känner jag i djupet av mitt hjärta att jag valde rätt.

Det kanske inte blir vi två mot världen resten av livet ändå - sånt kan man aldrig veta - men jag har fått uppleva en helt ny nivå av vad det innebär att stå vid varandras sida i vått och torrt, i nöd och lust, och det är en erfarenhet jag inte vill vara utan. Visst har vi en bit kvar att vandra innan tilliten är återuppbyggd, men det är så mycket annat som vi byggt under denna tid som faktiskt väger upp en hel del av det som är jobbigt.

Har tänkt så länge nu att jag ska skriva lite här igen då jag läser och reflekterar över allt NI skriver. Sitter dock sällan vid datorn och det funkar inte riktigt att skriva från mobilen.

Som många andra skrivit tror jag det är viktigt att komma ihåg att kvinnor INTE är bättre än män i detta avseende och jag hoppas att vi kan ha utrymme här i tråden även för svikna män som behöver prata av sig. Jag känner inget som helst manshat. I vårat fall fanns det ju en kvinna på andra sidan som svek sin man i samma utsträckning som min man svek mig. I hennes fall var det inte heller första gången hon varit otrogen utan hon hade varit det konsekvent under hela deras relation ...

Till skillnad mot några av er känner jag dock ingen som helst ilska gentemot henne. Klart jag var besviken inledningsvis eftersom vi hade en begynnande vänskap, men i grunden är hon bara människa hon också, och en riktigt bra sådan egentligen. Jag kan ärligt säga att jag hoppas att hon hittar lycka framöver även om jag inte vill ha henne allt för nära (det skapar onödig oro). Nu är våra döttrar fortfarande bästa kompisar på förskolan, men deras "vid sidan av"-umgände får hållas till pappans veckor (de separerade precis innan sommaren).

Någon skrev om att den förlorat en hel del socialt liv pga otroheten och där kan jag VERKLIGEN känna igen mig. Vi var 4-5 familjer från förskolan som umgicks mycket frekvent och spenderade både vardagseftermiddagar ihop och gjorde en del helgaktiviteter (dag och kväll) tillsammans. Tyvärr var tre av mammorna i familjerna (bla *hon*) ursprungligen från samma mammagrupp och av naturliga skäl har de fortsatt att umgås, medan jag känt mig nödd att dra mig undan för att det inte ska bli obekvämt. Vi har många vänner som inte är berörda av detta och de fortsätter vi så klart umgås med, men det här spontana vardagshänget har jag helt förlorat och det känns tråkigt. Det är dock "bara" ett år kvar till skolstart och då kommer barngruppen delas till olika skolor och jag antar att vi kommer hitta nya familjer att hänga med.

När det gäller vännernas reaktioner fick jag ofta frågan om varför jag stannade. Mitt svar var rätt enkelt. Så länge vi kan skratta tillsammans och jag blev varm i magen (erkänner att det var på sin höjd fisljummet ett tag) när jag hörde honom skratta har jag känt att vi har något att kämpa för. Inte alla förstod det, men alla respekterade det och när vi pratar om det nu säger de att om jag kunnat förlåta och lämna det bakom mig så kan de också göra det.

I vår relation har vi det annars riktigt bra nu. Vi hade en jättehärlig semester och jag kan känna att vi växer närmre varandra igen i sakta takt. Vi har en stark gemensam bas i våra intressen och umgängen, men också några delar där vi skiljer oss markant. Tidigare har vi båda åsidosatt dessa delar, eller försökt få den andra att halvhjärtat delta. Detta har lett till att ingen varit riktigt nöjd utan att vi känt oss "lite halva" i relationen. Därför har vi i år också varit noga med göra saker var för sig (själva ibland och med dottern ibland) för att vi även ska bli styrkta var och en för sig.
Ibland fladdrar oron för nya snedsteg till, men det blir allt mer sällan. Maken är väldigt bra på att bekräfta mig och vår relation (till slut - det tog väldigt lång tid för honom att till fullo förstå vidden av vad han ställt till) och han visar numera ofta tacksamhet över att jag var modig och stark nog att stå kvar när han vacklade.
Jag är i stora delar lycklig igen, dock kan jag även känna en djup, djup sorg över hur mycket som blev förstört.

Jag har nog en bra bit kvar tills jag är den sprudlande levnadsglada kvinnan som jag en gång var och vill vara igen. Men det beror i ärlighetens namn inte bara på makens felsteg utan är ett resultat av många många års ackumulerad stress som staplats på hög i kroppen utan tid för bearbetning. Nu bearbetar jag - men det tar tid ...

Sköt om er!!!

VadFanNuDå: Jag måste säga att jag aldrig känt mig svag i detta även om jag förstår och kan sätta mig in i hur du tänker kring det. För mig har att lämna alltid känts som den "enklaste" vägen ut. Misstänker att det hänger ihop med att "ensamheten" aldrig skrämt. Jag har hela tiden känt mig trygg i att jag skulle få ett fint liv även om jag gick och hade under 8 månader en stående bevakning på hemnet på lägenheter i vårt område för att ha koll på hur mitt alternativ såg ut om jag kände att jag det inte höll längre.

Ungefär lika länge kände jag att jag kämpade rätt ensam. Min man hade svårt att släppa tanken på "det andra alternativet" (han hade ju bestämt att gå), så även om han sa och visade att känslorna för mig började stärkas hade han svårt att samtidigt jobba för att försvaga känslorna för "den andra". I vårt fall kom vändningen när jag lyckades få honom att på allvar förstå att det inte bara var han som skulle välja om mig utan att även jag skulle välja om honom. I början hade han levt i något slags inbillning om att eftersom jag valt att stanna till en början var mina känslor för honom opåverkade i detta och när han väl bestämt sig så skulle jag stå där med famnen öppen. Det blev så klar ohållbart och jag lyckades göra det väldigt tydligt att jag omöjligt kunde älska honom när han betedde sig på detta sätt. Det blev plötslsigt uppenbart för honom att även min kärlek var villkorad och ville han ha kvar mig fick han f-n jobba för det också. Där och då hittade vi på något skruvat sätt balans i relationen igen och har kunnat bygga från det.

Härifrån kommer också lite positivism. Vi mår nog bättre än på riktigt länge. Betydligt bättre än innan otroheten helt klart. Sen är det så klart saker som skaver till då och då, men det fanns ju andra saker som inte var bra innan så sett till helheten tror jag både jag och maken mår bättre som individer nu vilket också gör att vi fungerar mycket bättre som par.

Vi kommunicerar bättre med varandra nu. Vi har ett bättre sexliv. Vi har otroligt kul ihop och planerar många gemensamma projekt och resor. Men vi är också båda noga med att vårda våra egna "särarter", så vi har mer kvalitativ egentid också. Man kan nog säga att vi är bättre på att ta tillvara på tiden vi har både tillsammans och var för sig.

Denbou: I vårt fall var vi (gäller oss båda) inte  nöjda i förhållandet innan otroheten, men vi nådde inte fram till varandra. Vi var för trötta av vad livet ställt oss inför och vi orkade inte bygga upp vare sig oss själva eller relationen just då. När allt sen ställdes på sin spets insåg vi att vi inte var klara med varandra. Vi kände att vi var skyldiga varandra (och vår dotter) att i alla fall göra ett sista RIKTIGT försök att hitta varandra igen och börja bygga upp vårt liv som vi skulle vilja leva det. Vi hade ingen aning om om det skulle gå eller inte. Första året vacklade vi också båda både en och två gånger. I början drog jag ett större lass och kämpade mer, men efter ett tag blev det tvärt om och nu när det snart gått två år står vi starkare än någonsin.

Är helt säker på att vi båda mått bra på varsitt håll om vi gått isär också, men jag skulle nog känt att jag svikit både mig själv, vår dotter och vår son (i himlen) om jag inte svalt min något sargade stolthet och försökt precis allt. Vad som än händer i framtiden kommer vi att bära det med oss.

Kluven: Förlåt att jag säger det lite bryskt, men det känns inte som om han respekterar dig och dina känslor alls. Om han nu påstår sig veta att du skulle kolla så är det ju rentav elakt att skriva som han gör.

Jag tror det är dags att antingen gå nu - eller i alla fall sätta ner foten (om du inte redan gjort det - har lite dålig koll på vem som  befinner sig var i tråden) och säga att det är "over  and out" som gäller om det händer en enda grej till. Har du redan ställt det ultimatumet och han fortsätter ändå är det bara att vara konsekvent och faktiskt lämna. Det är som med barn ... om "hoten" inte fullföljs lär han sig att det är ok att behandla dig på det här sättet och du är värd SÅ mycket mer.

NEJ - Det är ALDRIG ditt fel!!!

Det är HAN som agerar fel. Om han älskar dig  som du är och tycker att du är ett  "pain in the ass" just  nu - det kan man vara och det kan han tycka - så tar han upp det med dig och ber dig ändra dig. Det är det vuxna och respektfulla sättet att hantera ett sånt läge.

Jag propagerar verkligen inte att man ska lämna om man känner att det finns något kvar att kämpa för. Jag har stått kvar och kämpat. Men var noga med att vara ärlig mot dig själv när du funderar över vad det är du älskar och vad du vill stå ut med. Är det verkligen honom (som han är) du älskar eller älskar du den du skulle vilja att han var. Har han gett dig något som helst skäl att verkligen tro att han kommer att ändra sig? Om inte är du beredd att fortsätta bli behandlad som han behandlar dig?

Vår relation tuffar på. Vi är hängivna den båda två, men som jag skrivit tidigare är vi på samma gång mer hängivna oss själva. Jag går ett stressrehabiliteringsprogram med KBT och Mindfulness (är sjukskriven för en utmattning) just nu och det sätter fingret på många viktigheter. Både när det gäller vem jag är och vem jag vill vara och hur jag förhåller mig till det i min relation. Men också i träning på att leva mitt (vårt) liv här och nu. Att inte älta det som varit och inte oroa sig för det som ska eller inte ska komma och det är ju så sant.

Igår har varit, i morgon vet vi ingenting om. Det är det som är där emellan - i dag - som är livet. Och jag har missat tillräckligt mycket av det.

Vi har pratat mycket så klart och det känns verkligen som vi äntligen landat. Jag är inte rädd längre. Jag litar på honom igen. Jag vet att det kan hända oss båda att magen fladdrar till i mötet med någon annan, men jag räknar med att vi båda numera är mogna och starka nog att vända om och gå därifrån. Och den dagen vi börjar tvivla på vår relation igen - oavsett anledning - så pratar vi om det. I tid.

Jag träffar emellanåt den andra mannen (som nu är separerad från kvinnan min man träffade) och våra döttrar leker ibland med varandra även efter förskolan (på hans veckor). Jag möter också kvinnan på förskolan då och då och kan glädja mig med att NU efter nästan 2 år är det inte längre jobbigt på ett annat sätt än att det skaver till lite av minnet av en riktigt jobbig tid. Sen blir det ju en smula stelt och så och jag vet att några andra föräldrar till barnen i samma "gäng" har lite svårt att veta hur de ska hantera hela situationen, men det löser sig väl allt eftersom.

All lycka till er andra oavsett vilken väg ni väljer att gå. Kom ihåg att DIN väg är den rätta just för DIG!!