Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Jag kastar mig försiktigt in i "er" tråd.

Fick i mellandagarna 2010 veta att min man ville skiljas och börja ett nytt liv med vår dotters bästa kompis mamma. Detta efter att de byggt upp en relation (både emotionell och fysisk) under tre månader. Jag hade i ärlighetens namn haft otroheten på känn, men aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att han skulle vilja lämna sin familj... Det började som ett "oskyldigt" hångel som han inte trodde att jag skulle förlåta och "han ville testa om det var värt att bli lämnad för" innan han bestämde sig för att berätta eller inte...

Jag är/var väl medveten om VARFÖR det blivit som det blivit mellan oss innan detta  (vi hade en väldigt väldigt besvärlig tid att bilda familj och när barnet väl kom behöver vi olika sätt och olika långtid att bearbeta allt som hänt och lyckades inte kommunicera kring våra behov i detta) och det gjorde det nog lättare att se över det enorma sveket och se till HUR vi skulle hantera denna situation bäst.

För vår dotters skull ville jag inte bara släppa taget där och då och eftersom maken hela tiden höll fast vid att han inte slutat älska mig - bara gett upp hoppet om att få känna sig älskad tillbaka - bestämde vi oss för att söka hjälp i familjerådgivning och ge OSS en chans att reparera äktenskapet. Jag kände att OM det skulle bli så att vi gick skilda vägar skulle jag i alla fall kunna se min dotter i ögonen och säga att vi verkligen verkligen försökt.

Hela 2011 var oerhört skakigt. Han var inte säker på vad han ville, jag var säker på att jag i alla fall inte ville leva med någon som ljög och det svajade betänkligt både fyra och fem gånger utöver den städiga plågan och oron. Inte underlättade det heller att flickorna fortfarande gick/går på samma förskoleavdelning och vi på ett eller annat sätt behöver fortsätta ha kontakt med det andra paret iom att de blir bjudna på samma kalas och vi möts då och då vid hämtning och lämning...Och ovanpå allt fick min man en cancerdiagnos (frisk nu). Man kan lungt säga att 2011 är ett år vi inte gärna kommer vilja titta tillbaka på.

Efter cancern blev jag sjukskriven för utmattning (i okt 2011) och när jag kravlat mig upp ur den initiala dvalan det förde med sig (sov 12-16 timmar per dygn i två månader) kom vändningen. Då hade vi varit nere på botten tillsammans och fått det bekräftat om och om igen VARFÖR vi valt varandra från början och varför vi fortfarande väljer varandra.

Sen kan jag ärligt säga att allt inte glömt. Själva otroheten är förlåten sen länge, men lögnerna som följde i dess spår är svårare att skaka av sig. Jag tror aldrig min tillit kommer bli 100-procentig igen. Det smärtar mig, men jag har valt att leva med det, och här och nu känns det som rätt val. Min man är medveten om sin skulld i detta och är väldigt bra på att bekräfta och kompensera så att det finns positiva saker som väger upp den bristen.

Han är också väldigt bra på att hitta på hyfsat långsiktiga projekt vi gör tillsammans för han vet att det ger mig tillfällig trygghet att veta att han (som är lite försiktig med både tid och pengar) gör långsiktiga investeringar i vårt gemensamma liv.

Problematiken med den andra familjen (som precis nu separerat som en konsekvens av allt som hände) kvarstår så klart även om det blir lättare att hantera ju längre tiden går. Vi har tänkt tanken att flytta för att slippa det osäkerhetsmomentet, men vi trivs alldeles för bra både med vårt hus och området. Och om ett par år är det skolstart och flickorna (som fortfarande är bästistar) kommer troligtvis bli placerade på olika skolor pga geografin. I väntan på det tar vi dagen som den kommer ... ibland snubblar vi till och behöver deppa en dag eller två, men det måste det kunna finnas utrymme för. Det går inte att låtsas som om inget hänt direkt.

För två veckor sedan var vi i Champagne över en långhelg och firade 10-årig bröllopsdag och jag vågar påstå att vi är lyckliga nu. Inte varje dag - men vem är det? - men vi har många fler lyckliga dagar än tvärt om och jag kan titta tillbaka och känna att på något skumt sätt var det kanske nödvändigt att det som hände hände och att det hände just då ... innan vi drivit ner varandra så långt i vår negativa kommunikationsspiral att vi inte längre kunnat hitta tillbaka.

Jag har många gånger under resans gång funderat över om jag gjort rätt och att det varit mycket enklare att "bara" gå sin väg och starta om på egen hand. Har dock aldrig känt ett behov att säka bekräftelse någon annanstans. Förmodligen för att jag inte saknat bekräftelse från min man, det är ju snarare jag som inte kunnat bekräfta honom ...

Det blev lite långt det här, men jag är gärna med och samtalar lite om fram- och baksidor med beslutet att stanna efter ett svårt svek. Misstänker att det finns lika många sätt att handera det som det finns familjer...

Vill bara understryka att jag inte ser något som helst konstigt i känslan av att vilja få bekräftelse av andra. Tvärt om - det är en fullt begriplig känsla och det är nog viktigt för somliga i läkandeprocessen. Det har bara inte varit MIN väg.

Sen kan jag personligt tycka att det blir lite skevt om man inte kan vara ärlig mot den man har valt att stanna hos om hur man känner kring detta. Känns lite som om man bygger in ännu mer lögner i relationen då... eller tänker jag snett där tycker ni?

Tycker också det låter som en sund reaktion från honom och att du mötte det bra. Sen får som sagt tiden utvisa om ni kan uppfylla varandras behov av bekräftelse igen.

En sak som jag tycker är jobbigt i allt det här är vår genmensamma relation till mina vänner. Det är så många som är så arga på min man. En del till och med argare än jag varit själv. Jag har i mångt och mycket försökt tona ner det hela och bett dem respektera att jag faktiskt valt att stanna, men det märks så tydligt när vi umgås som par med några av dem att de inte kan se förbi det som hänt och min man blir av naturliga skäl rätt obekväm tillsammans med många av dem. Har ni upplevt detta och hur har ni tacklat det. Vi har hamnat i en situation där jag mest umgås med mina vänner när jag har egentid och så blir vårt "parumgänge" med hans närmsta, med något undantag ...

En sak som jag undrar är varför man utifrån sett anses ha mer stolthet i kroppen om man kastar ut den som felat. Alla situationer är så klart olika, men i mitt fall anser jag att det krävts betydligt mer både stolthet och kraft att välja att stanna, kämpa och se om det går att reparera skadan än om jag bett honom fara och flyga direkt  - för mig hade DET varit den lättare vägen ... även om det såklart varit jobbig den också, men på ett annat sätt.

Leva vidare: Ilskan hos mina vänner har nog lagt sig till stor del, men besvikelsen finns kvar och det där illa dolda "föraktet" ligger där och gror hos en del av dem. Jag kan också komma på mig att skämmas lite grann över min man och är mycket mer medveten om de sidor han har som jag inte är lika förtjust i som andra. Innan sveket hade jag mycket mer överseende med vissa later som jag har svårt att förbise nu.
Min mamma tillhör de arga, men hon är en stor människa och älskar min man ändå och ilskan diskuterar hon aldrig med mig utan hon stöttar oss fullt ut i vår gemensamma strävan. Min pappa vet inte vad som hänt, han vet bara att vi haft en rejäl kris (som lite "turligt" sammanföll med att min syster separerade) och har inte ställt fler frågor. Jag vill inte berätta då han har en fru som är "radikalfeminist" och jag skulle inte komma undan hennes dömande av att jag stannat ...

Det fick jag höra om den kvinna maken trasslat ihop det med också. Inte första gången hon var otrogen, men de tidigare "offren" hade inte nappat riktigt lika hårt som min man. Jobbigt att höra, men samtidigt en lättnad för då känns det övertydligt att det varit hon som initierat det hela. Trist att maken var så långt under ytan att han inte kunde motstå bekräftelsen, men så blev det nu. Hon spelade ett riktigt fult spel och ringde mig för att föreslå att vi skulle umgås hela familjerna för att hon skulle få träffa min man. Och ringde och frågade mig om jag trodde att maken skulle kunna plocka upp henne på stationen på vägen hem när jag tog hand om hennes barn ... suck!! Henne är jag dock inte arg på - hon hade aldrig lovat mig något. Tycker mest synd om henne för nu står hon utan både min och sin egen man hennes gav upp hoppen om henne efter att ha fått höra alla historier.

Ja - hur kommer man över lögnerna. Tid tid och tid antar jag. Men klart det är svårt när man inte längre kan lita på den som ska vara en trygg hamn. Att behöva analyser varje muskel i minspelet när man frågar om nåt. Inte kul. Jag kan nog inte riktigt se min man som ynklig, tycker han varit stark han också som vänt om och jobbat hårt för att bygga upp något nytt igen. Men visst finns det dagar då jag har ett visst behov av att ta mig ett gott skratt åt någon av hans mindre bra sidor inför någon av mina närmsta väninnor. Tur att de finns så man kan få ur sig lite skit ...

I dag har det varit sommarfest på förskolan. Jag skulle egentligen gått tidigare för att gå på gruppträning, men kunde inte förmå mig att gå när jag ser hur "den andra" kastar blickar (det kan vara så att jag inbillar mig ...) efter maken. SÅ stark är jag inte att jag med is i magen bara kan lämna "fältet fritt" även om jag fattar att de så klart inte skulle ställa till med något då inför ögonen på alla andra föräldrar (varav tillräckligt många vet vad som hänt) ... men så himla kul har jag ju inte alltid på de här festerna... Försöker försöker försöker tro att allt är helt över (inget nytt har uppkommit sedan september i fjol), men tvivlet griper tag i mig sådana här dagar. PUST!! Snart ska jag ut och springa av mig lite frustration på egen hand.

Vill poängtera att jag aldrig baktalat min man. Jag hyser enorm respekt för honom (annars hade jag aldrig valt att stanna) och har aldrig kännt ett behov av att hänga ut honom när det gäller detta snedsteg. Jag har tvärt om försökt förklara vad som hänt på ett väldigt nyanserat sätt och snarare försvarat honom när mina vänner börjat gå hårt åt honom i våra samtal. Har jag viklat det åt något håll, är det snarare för att skapa en BÄTTRE bild av honom än vad han kanske egentligen förtjänade just då. Jag berättade inte ens för någon om vad som hänt innan vi bestämt oss för om vi skulle försöka igen eller inte, var mån om att framförallt min familj skulle kunna stötta mig i detta beslut och det hade vart svårt om de färgats av saker som sagts i affekt precis när allt uppdagats. Jag är helt på det klara med att vi BÅDA skapade krisen, men att han valde ett rätt olämpligt sätt att försöka lösa den för egen del. Detta hindrar ju inte att mina vänner är arga på honom ändå. Och man får ju lov att stöta och blöta ANDRA SAKER i relationen som man kan bli lite smågalen på (kanske mer nu än innan), precis som jag alltid gjort med mina väninnor och de med mig om sina respektive.

Leva vidare: jag måste få fråga varför du valt att stanna (hoppas du inte tar illa upp och du kanske har skrivit det fast jag missat det). Du beskriver din man som ynklig och svag ... Jag personligen skulle inte vilja leva med någon som jag ser ner på på det sättet. För mig är det oerhört viktigt att jag känner kärlek och respekt åt båda hållen. Jag fick ofta frågan om varför jag stannade. Hade svårt att svara på varför, men så länge jag kände att jag blev varm i magen när han log kände jag att det fanns något att bygga på. En kort period förra sommaren höll den känslan på att försvinna och då var jag verkligen halvvägs ut genom dörren och detta kom sig av att jag kände att jag höll på att förlora respekten för honom och jag kan verkligen inte älska någon jag inte respekterar. Och jag skulle aldrig kunna leva med någon jag nye älskar.

Självklart skulle jag tycka BÄTTRE om att spendera resten av mitt liv med min man om han INTE ljugit och svikit. Och som jag skrivit innan, om vi inte haft barn tillsammans hade jag nog inte stannat upp och tänkt tanken att stanna. Men vi har ett barn och jag tycker att hon förtjänar att vi åtminstone försöker - särskilt som det finns väldigt väldigt många bra sidor och mycket grundkärlek och respekt kvar att bygga på. Jag kommer alltid leva med ett ärr, men det priset är jag beredd att betala för resten av vårt liv tillsammans är bra nu. I vissa avseenden bättre än innan vår kris. Vi tillsammans har andra ärr som är betydligt tyngre att leva med. Men skulle det hända igen, eller jag får reda på någon ytterligare lögn så åker han ut och det är han väldigt medveten om.

Jag har också haft livskriser och inte varit otrogen, men jag har gjort andra rätt korkade saker och på andra sätt sårat människor och blivit förlåten för detta. Jag tycker att människor har rätt att fela och utan att säga att det han gjorde var bra på något sätt har jag stor förståelse för att det som hände hände och vi var två som drev varandra dit. Vad som varit avgörande för mig var hur han agerade EFTER och hur han agerar nu. Och ja - för vissa är det lätt att upprepa misstaget efter att man tagit steget första gången, skulle det hända får vi ta itu med det då. Min gissning är att det INTE händer igen i vårt fall, då jag ser hur fruktansvärd dåligt maken mått under den här perioden. Det utsätter han sig nog inte för igen frivilligt. och NEJ kag tycker INTE synd om honom!

Jag och den andra kvinnan hade bara precis börjat  "komma varandra nära". Det var en begynnande vänskap och visst kände jag mig oerhört sviken inledningsvis, men det gick över ganska fort. Det skulle varit för "lätt" att rikta ilskan mot henne när det var min man som var den som svikit mig. Jag vet dock att hennes numera x-man fortfarande är fruktansvärt arg på min man.

Men jag sörjer att jag inte kan få bara njuta av sommarfester på förskolan och kalas hos förskolevännerna. I vårt fall var det ingen annan som visste INNAN jag fick reda på det, men sen blev vi naturligtvis tvugna att berätta för en del, då vi var ett större gäng ur förskolegruppen som umgicks rätt flitigt privat och allt det ställdes ju på ända.

Känner så igen mig i dessa känslor. Precis där var jag för ett år sedan. Det är inte lätt och det är inte säkert att det bästa är att stanna i just ert fall. Men OM det är det så GÅR det. Jag ska inte säga att jag sitter på något slags facit och varje då och då (i går till exempel) snubblar jag fortfarande till och längtar efter något annat - lättare. Men på det stora hela trivs jag väldigt bra med livet nu.