Förlossningsdepression Pappan
Har en fråga angående förlossningsdepression hos pappan. Fick en liten son för 3 veckor sedan och livet har vänt i en handvändning. Varken jag eller pappan har sedan tidigare någon speciell erfarenhet med nyfödda barn och nu har vi kastats in i verkligheten. Jag själv har under 3 veckor känt mig väldigt osäker med vår nya lille kille och pappan har uppfattat det som att jag jagat honom och kontrollerat varje steg han tar med sonen. Detta har resulterat i 3 veckors bråk, fram och tillbaka. Jag är själv medveten om detta och har nu lagt band på mig själv dem senaste dagarna att bara slappna av och sluta vara så hispig och kontrollerande. Men nu är jag rädd att jag även gjort honom nedstämd för att jag sprungit efter honom och påpekat massa saker
Igår fick jag, vad jag tror man kallar "baby blues" men dem kom väldigt sent. Det kom som en våg vällande över mig och jag kände hur all stress, press och nervositet släppte med lille sonen. Jag känner mig som en helt annan människa och ser sonen och lyssnar på hans skrik på ett helt annat sätt än vad jag har kunnat göra innan, men nu funderar jag över Pappan.
Han uttrycker sig att barnet är störigt och även att han "stör" när vi exempelvis har varit iväg någonstans om han börjar gråta. När bebisen kräkt efter maten så blir min man blir irriterad, när sonen skriker blir han irriterad, när han "gnäller" lite blir han irriterad, när sonen inte kommer till ro att sova blir han irriterad. Han känns som en tickande bomb och man känner frustrationen ända ut i fingerspetsarna på min man. Jag upplever att han, som jag innan, inte hör någon skillnad på sonens olika skrik och han är inte speciellt intresserad av att sitta och mysa och prata med sonen när han är vaken. Han pussar på honom och är i ena sekunden väldigt omhändertagande och tröstande när han skriker men för att i andra sekunden bli irriterad över att sonen inte slutar skrika. Jag upplever att han har humörssvägningar som går i väldia vågor. Han lyssnar inte på bebisens signaler. Vi har även blivit arga på varandra för att han på ett envist sätt vägrar lämna över sonen till mig för avlastning när han gråter oavbrutet. Han förklarar för mig att han vill trösta själv och att han måste "lära" sig. Han har även sagt att han inte förstår sin uppgift om han inte ens kan trösta sitt eget barn medan jag då förklarat att barnet är en individ som känner, tänker och faktiskt kan vilja bli tröstad av den andra föräldern. Har också förklarat att det inte går att trösta när man är stressad, uppjagad eller frustrerad men han vägrar lyssna. Allt känns väldigt "praktiskt", utan känsla bakom. Byta blöja, ge mat, då vi ger på flaska och så gör han men han är mer intresserad av tvn än att titta sonen i ögonen under matstunden.
Jag försökte prata med honom igår att det kanske har blivit som en chock för honom och han höll med och sen när jag förklarade att det är viktigt att han berättar om han inte känner sig glad så svarade han att det var väl självklart att han var glad över att ha fått en son. Men hur ska jag nå fram till min man utan att "trampa honom på tårna" och göra honom irriterad eller ledsen? Vill att han ska förstå att han måste få kontakt med vår son men vill samtidigt inte pressa fram då det måste komma naturligt.
Min man ska återgå till arbetet imorgon, ska jag avvakta och se hur det utvecklar sig när han får vara borta och "sakna" lite? Men om det fortsätter hur ska jag då hantera situationen?