Killar..hur upplevde ni att bli pappa?
Hej, jag var varken för eller emot när vi blev gravida. Blev ändå överlycklig när vi plussade. Den känslan var otrolig att mitt barn växer inuti den kvinnan jag älskar mest av allt. Tiden gick och jag var så involverad i graviditeten att jag blev skengravid (heter nåt fint på läkarspråk) som konstaterades av en läkare. Min mage växte, jag var helt uppsvullen. Jag mådde illa och kräktes mer än min fru :) När det väl var dags, förlossningen tog tre timmar. Min fru hade värkar och fruktansvärt ont då kläcker jag ur mig älskling jag är inte redo att bli pappa kan vi inte stoppa detta ett tag. Till svar får jag det är lite sent att tänka på det nu. Sen när huvudet var ute säger barnmorskan åt mig att komma närmare och dra ut honom. Det var en underbar känsla. Jag lindade on honom i snuttefilten och tårarna bara rann. Det var det underbaraste ögonblicket i mitt liv. Jag la honom sedan på min frus bröst. Vi båda tycker det var fint att det var jag som tog ut honom samt var den första som håll honom.
Uppoffringar tycker jag inte att vi fått göra. Det gäller att pussla lite. Båda behöver egentid samt att mamman och pappan behöver få vara man och hustru/pojkvän flickvän. Glömmer man detta och "bara" är mamma och pappa tror jag att man kan känna att man gör uppoffringar. Vår son är i dag 5 1/2 år och är det bästa som hänt. Skulle "offra" allt för honom.
Nu hoppas vi på ett till litet mirakel :)
Hör gärna av dig om du har fler tankar eller funderingar :)