Troende och sex ?

Jepp, själsfrändeförening med ansvar och passion!

Jag tänker som så att Gud har gett äktenskapet till oss som en bra form att leva i, en skyddad och trygg plats där vi skall använda oss av vår starka drift och det är inget han lär oss att stå emot utan ger oss som en gåva. Vi kan ägna oss åt sex utanför äktenskapet "formen", men risken är ofta större att det resulterar i brustna hjärtan, utelämnande av sin kropp till höger och vänster, barn som måste bo på olika ställen osv. än om det sker inom en form där två människor har lovat att vilja och försöka älska varandra livet ut. Där man helt enkelt satsat väldigt hårt på relationen. Såklart kan man göra allt detta också utanför äktenskapet, det här är bara en skildring av hur jag ser på saken som jag tänkter att Gud ser på saken.

Att vi skall stå emot driften tills vi har hittat en säker plats på att utföra den är vad jag tror att Gud vill och det är inte ett sätt att förbjuda utan han ger oss ett bra förslag på hur vi kan få ut så mycket som möjligt av en sexuell relation utan sårade känslor. Sen att omsätta allt i praktiken och få det att fungera är en helt annan sak och om man är singel och inte hittar någon att dela livet med, vad har Gud tänkt att man då skall göra med sexualiteten? 

Av att prata och vänta blir man rätt stenkåt, visst, och jag har alltid haft rätt så lätt för att få orgasm. Så en sorts lustig sexuell aktivitet ägnade vi oss åt ja...
Vi har varit gifta i fjorton år och kåthetskänslorna finns kvar, de har utvecklats och är ännu starkare nu på ett psykiskt plan än i början av vårt äktenskap. Vi har mer avancerad sex idag och faktiskt känns sexlivet mer fantastiskt nu än jag trodde att det kunde bli, som nygift tänkte jag att det första året skulle vara det bästa och att allt skulle gå lite neråt från det och att man skulle hamna att kämpa väldigt hårt för att hålla glöden uppe.

Inte har vårt sexliv heller gått från noll till hundra utan problem och allt har varit perfekt och fantastiskt, nej, det har ju varit några pauser då vi fått barn och jag har varit frestad av en annan man. Så visst har vi haft saker att prata om och kämpa med men ur det har också något starkare vuxit fram.

Tips för att hålla kärleken levande, 
A och O är nog kommunikationen, låter lite torrt och trist men slutar man prata, sluter sig och sluter dela livet med sin partner, det säger sig självt, då dör kärleken.

Jag tror också att allt runtomkring i livet är väldigt avgörande för att vi skall kunna och orka älska. Har man ett krävande arbete eller ett arbete man inte trivs med, dåliga eller oupredda relationer, obearbetade negativa upplevelser/erfarenheter, sjukdom eller andra problem som suger energi så ställer det ofta till en massa oreda som sätter sig som en vägg emot kärleken och passionen. Då tror jag inte att det hjälper med en romantisk middag och lite egentid för att plötsligt få tillbaka en förlorad kärlek, man måste jobba och gräva djupare med sig själv/sin partner för att sen kunna ge ut något i en relation. En middag kan vara en bra början men löser inga problem varaktigt.

Ja, det finns säkert en hel del tips att tänka på men någon annan kanske kan fylla på, och förresten kanske det hör hemma i en annan tråd. 

Jag tycker man kan göra precis vad som helst inom det sexuella området så länge det hålls inom äktenskapet, man har fokus på varandra och det ger båda två glädje och njutning. Med andra ord vilka ställningar som helst, oralsex, analsex, smisk, leksaker eller annat man nu tycker om att syssla med. Vi använder inte köpta leksaker, tänker att jag hellre är beroende av min man än någon vibrerande plastgrej men man kan ju vara uppfinningsrik och hitta på sina egna leksaker också . Kan tycka det är ok att titta på porr tillsammans också men selektivt och mer som inspiration/undervisning, det är ett "farligt" område att ge sig in på som jag lätt tror kan skada mer än vad det tillför. Ledsamt att läsa din historia, tragiskt att tro att sex skall fungera av sig själv utan att man själv engagerar sig. Gissar att du är av en lite äldre generation eller då helt enkelt från något trossamfund som uppenbarligen ser till att begränsa det äktenskapliga sexlivet.

Tycker ändå det har hänt en hel del de senaste åren eftersom jag inte upplevt så starka pekfinger som du beskriver, är själv i trettioårsåldern och har diskuterat detta med släktingar i 45-50 års åldern och de har nog lite liknande inställning som du tidigare har haft. Och diskutera är nästan att ta i, för man märker att det är ett ämne som man helt enkelt inte pratar så mycket om, så det är svårt att koma in på djupet och jag gissar att det finns en del sår...

Såklart det är så! Ingen idé att vika ut sin person när man diskuterar detta, man vill undvika att hamna i allt för häftiga diskussioner i det offentliga.

Har nog varit inne i en sexshop-light eller vad man nu skall kalla det men skulle jag köpa något så är ju det behändigaste sättet att göra det via nätet. Har inte känt behovet av att skaffa något hjälpmedel då min man lyckas fixa sprutorgasmer åt mig så tänker jag att det räcker, jag är nöjd och kan inte tänka mig att det skulle bli bättre men vem vet vad man kanske missar. Ja och som du skriver så finns det ju en hel del leksaker i hushållet och jag tänker nog inte gå in närmare på vilka .

Liturgin i församlingen för min del har inget med sexualiteten att göra. Visst kan jag vid gudstjänst, syndabekännelse och när jag kan känna mig berörd av Den Helige Ande få känslostormar inombords som i vissa fall kan liknas vid känslor som man också upplever i en sexuell situation men någon sammankoppling till de båda områdena finns inte. Känslorna kan alltså på ett sätt vara de samma men beroende på varifrån de kommer och vart de riktas så tar de sig olika uttryck.

Tror definitivt att det inom människan finns det en hel del nivåer och medvetanden. De flesta sysslar på rätt högt uppe, på ytan och reflekterar inte så djupt över varken existentiella frågor eller låter sina känslor komma till uttryck, sådant som jag tror att mer eller mindre starkt trycker på långt inne i varje människa. Beroende på vad man mött i livet så tror jag att det är livserfarenheterna som gör att vi väljer, medvetet eller omedvetet att antingen stänga locket till de djupare gångarna eller utforska dem närmare.

Vid närmare självutforskning så är jag säker på att man märker en hel del saker som man inte kan förstå och man kan få erfara känslor som man varken kan beskriva som fantastiska eller obehagliga. Jag tror också att det inte alltid är det bästa att börja inleda ett för "starkt förhållande till sig själv" och på så sätt göra sig själv till sin Gud, därför ser jag det som en befrielse att luta mig mot Guds ord, hans löften och använda förnuftet för att inte gå ner sig i sig själv som ofta kan sluta i destruktivitet.

Det är ett intressant område för både inom det religiösa och det sexuella finns det kopplingar på något sätt som jag inte riktigt kan greppa, på ett sätt helt naturligt men ändå inte. Något jag fascineras av. Men som sagt, jag använder mitt förnuft när det kommer till det praktiska och verkliga livet och där sammanblandas dessa två områden inte nämnvärt. Gällande Franklins sjungande så kan jag förstå att i tanken kunde sången rikta sig både mot Jesus och mot en man, så har jag nog också sjungit sånger, ibland med tanken på min Skapare och ibland med tanken riktad mot min man.

Känner inte till den boken men anser att leva nära Jesus och söka hans frid, en frid som övergår allt förstånd, som inte är en sådan frid som världen ger, det ger något åt människan som står högre över och ger mer än vad någon sexuell upplevelse kan ge. Sexualiteten är en bonus men inte det högsta att söka här i livet.

Så här har jag också delvis tolkat frikyrkofolket, har förstås inte så stor erfarenhet så skall nog inte uttala mig alltför mycket, (är uppvuxen inom en mindre rörelse tillhörande statskyrkan.) Poängteras behöver ju alltid att det är stora skillnader från församling till församling och jag känner många underbara "frikyrkofolk".

Predikningar gjorda i extas och prat om renhet och krav att vända bort från otukt med en fördömande attityd, direktpåtryckningar rakt mot människors känslor. Ibland verkar det som om många helt har tappat förståndet och det är samtidigt kanske just det som har lockat. Människans önskan om verklighetsflykt och att uppleva delar av det okända.

Kyrkan och kyrkorna idag försöker bli mer och mer lik vilken förening eller vilket företag som helst och då tror jag helt säkert man tappar medlemmar. Har man inget utöver vanlig föreningsverksamhet att bjuda på, ja då kan man ju lika gärna spela fotboll eller gå med i en välgörenhetsförening. 

För att få liv i församlingar/kyrkan idag så tror jag man behöver gå tillbaka till grunden, läsa Bibeln och handla därefter. Inte bara plocka ut enskilda bibelord som passar in i ens eget liv (inte heller plocka ut enskilda verser för att håna, allt skall läsas i sitt samanhang). Jag tror inte det är meningen att vi i kyrkan skall skapa en mjukisreligion där allt är tillåtet och där man bara pratar om att allt ordnar sig bara man älskar sina medmänniskor. Jag förstår inte vitsen varför man skall försöka omskapa kyrkan till något som inte är förenligt med Biblen för att försöka vara alla till lags. Någon som försöker blidka alla är inte trovärdig. Det lockar inte, vill man mysa kan man köpa chips och hyra en film, det är ju roligare än att besöka en församling som inte har något att säga. 

Helt enkelt tror jag faktiskt att det behövs lite "mer peppar och salt" som svider i församlingarna idag för de som smeker medhårs finns det gott om och det utmanar inte människorna. Vi människor är onda och behöver kunna erkänna det och vända bort från det onda, be om förlåtelse och välja att gå på den goda vägen. Naturligtvis är kärleken till nästan inget som skall förminskas, självklart inte, men det behövs annat också. Kärleken är svår att ta till sig fullt ut om man förbiser begreppen synd, nåd och förlåtelse och det unika med kristendomen och som skiljer sig från alla andra religioner är ju just det att Jesus har dött för våra synder, Han har kommit till oss och vi behöver bara tro och ta emot och behöver inte sona våra skulder genom gärningar, böner eller offer.
Öh, nu blev det ju värsta predikan och OT, jepp, jag skall försöka sätta band på mig nu.

En uppfinnare som inspirerats av det kristna språket och använder citattecknen på fel sätt.

Man brukar ju tala om syndanöd, när man börjar leva nära Jesus inser man själv sin synd och behöver inte söka länge . Förstås inser också en icke-troende att hon/han gör dumma saker ibland. Orden "synd" och "ond" känns högtravande och stämplande men när man ser saker ur ett större perspektiv, från en kristen synvinkel, varför vi människor är onda och att vi också har möjligheten att inte stanna vid insikten utan också kunna få förlåtelse och renhet, det ger orden "synd" och "ond" ett helt annat ljus. Väldigt mänskligt ja.

Det här är bara som jag ser på saken i teorin, i praktiken är det svårt. 
Du skriver fint och att bli ifrågasatt, om än på ett milt vis, är utvecklande.