man tjänar inte på att vara snäll och trevlig

Snäll och ödmjuk är man lika mycket för sin egen skull som andras!

Därför vinner man alltid!

Lita på magkänslan och inte göra sånt som inte känns bra.

TS, att vara snäll och ödmjuk är vackert, men vänd inte andra kinden till om någon är ojuste.

Behandla andra som du själv vill bli bemött, men säg ifrån när någon försöker trampa på dig eller vara dum på andra sätt. Då vinner du respekt.

Det är skillnad på att vara snäll och mesig.

Jag tror att man visst tjänar på att vara snäll, ödmjuk och trevlig men det måste kombineras med att man vågar säga ifrån/ ryta till när det faktiskt behövs. Annars kan man lika gärna tatuera in DÖRRMATTA i pannan.

Har inte läst igenom tråden än. Ska göra det nu och se vad ni andra har för tankar i ämnet.

I långa loppet vinner man nog på att vara en snäll person. Så länge man inte låter andra människor utnyttja och att man lär sig att sätta gränser. Försök se på dig själv med kärlek och behandla dig själv som den fina människa du tycker att du är. Våga ge till dig själv och våga ställa krav på din omgivning att de ger tillbaka. Om någon inte ger dig något utbyte och bara utnyttjar dig gång på gång säg upp den bekantskapen. Den personen får dig omedvetet att känna som du gör nu. Utnyttjad och liten.  Men att vara en snäll och  god person som vill sina medmänniskor väl är absolut inget negativt. Tror du vinner på det i längden och som någon annan skrev. Det viktigaste är att du kan se dig själv i spegeln varje dag och tycka att du är bra.

Jag har precis samma erfarenheter som TS.
Att vara mot andra så som man själv vill bli behandlad/bemött fungerar inte alls. Att prestera, vara generös och hjälpsam osv. lönar sig sällan. Man måste kunna trampa på andras tår utan samvete och ha välsmort munläder för att komma någon stans.

Har mer än en gång på arbetsplatser råkat ut för att den som sköter sig minst premieras mest. Nepotism, skitsnackare osv.
Vet sjukskrivna med som bara skriker och gapar och får allt de pekar på av FK, försäkringsbolag, samhället i övrigt osv.
Ekonomiska brottslingar som lyckats prata sig ur sitt ansvar osv. fast det är så uppenbart att vederbörande verkligen var inblandad...
Folk som hela tiden kräver en massa får det de kräver medans folk som snällt ber om något får ett nej.

Fast sist jag var hjälpsam så var inte känslan varm och skön inombords. Jag ifrågasatte varför JAG alltid kommer till undsättning. Varför gjorde ingen av alla andra som stod runt omkring och såg på något? Varför var det jag som stod bakom åskådarskaran som hörde ropen och rusade fram och var med och tröstade, stöttade, ringde sos osv.
Varför rusar jag blint in i allt och erbjuder min hjälp? Gäller allt ifrån att hjälpa folk att flytta till att baka kakor till andras födelsedagar/dop osv.

Jag upplever mig numera snarare som tom när jag gjort något. Jag vet att för varje gång jag gör något så väger vågskålen för vad jag gör och hjälper andra med så mycket tyngre och tyngre än vad skålen där jag fått hjälp väger.
Jag kan rabbla upp hur mycket exempel som helst för min egen del. Både privata och arbetsmässiga.
När jag började säga emot och sluta ställa upp hela tiden så försvann folk och gissa hur kul det är att inse hur lite folk tycker om en när de bara har offrat sig och umgåtts med en för att suga ut en...
För självklart hörde de bara av sig när de ville ha något/ha hjälp med något vilket blev uppenbart till slut.

För mig är det en självklarhet att man hjälper varandra, ge och ta för att uppnå en balans och harmoni, men efter 35års givande så är jag helt utsugen och slut.
Litar inte på nya människor utan är misstänksam och undvikande, tyvärr. Varför vill de umgås med mig? Vad vill de ha av mig?
Och mycket riktigt så kommer oftast efterfrågan tämligen omgående vid möte med nya människor, men man erbjuder inget i utbyte...

 

Känner precis som du!

Ja, svara då på hur det känns när du INTE hjälper till? Gnagande samvete??

Men vad är det du hjälper folk med egentligen??