Fick du plötslig barnlängtan sent?

Det är inget ovanligt eller konstigt att inte önska barn i "din ålder". Jag känner många som är 35-40+ och fortfarande inte riktigt kommit dithän där de känner sig bekväma med tanken på att skaffa barn.
Vi är ju alla individer, och alla måste ju inte yngla av sig för att känna sig som "fulländade". :)

Fick längtan förra året men min man vill inte. Jag blir 40 i år så visst finns det längtan/ångest men då måste jag lämna.
Ni är unga så du hinner ändra dig flera gånger.

Nej, jag känner inte att det är ett problem i att vara "lite annorlunda" dvs att inte yngla av mig. Mitt problem är oron för att jag en dag ska ångra mig.

När jag var 26 år hade jag ingen barnlängtan alls! Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle skaffa barn. Längtan efter barn kom först när jag hade passerat 30, träffat rätt man och gift mig. Då först började den biologiska klockan ticka allt högre. Första barnet föddes när jag var 36 och andra barnet när jag var 39.

 

Utgå från att min sambo inte kommer ändra sig. Hen är så full av kärlek som måste få slösas på ett barn, det är både jag  och hen övertygad om.

Vi är båda överens om att barnskaffandet ska börjas innan 30 om det ska  göras, så mitt beslut måste tas ganska snart. Och varje dag jag drar ut på det förlorar hen en dag.

vid 26 års ålder är det FÅ killar som faktiskt är mogen och redo att skaffa barn. 

Min mans ex ville ha barn när hon var 22 år (dom var sambos) men han var inte redo och sköt fram det hela tiden och när han ännu en gång flyttade barnfrågan framåt i tiden och sa att han kanske kunde tänka sig barn vid 30 år då flyttade hon ut. 

Fick sitt första  barn vid 30 helt oplanerat och ofrivilligt men gav det en chans , han älskar verkligen sin dotter och hon är hans ögonsten (idag 18 år gammal) 

Fick sitt andra barn planerat men även här något motvilligt då hans nya sambo var 39 år gammal och tyckte hon var ute på sista chansen för att få ett  till barn. Han älskar sonen som idag är 11 år gammal villkorslöst men var ändå inte med på noterna fullt ut, han kände sig fortfarande inte redo fast han var 38 år när sonen föddes. 

Han fick ett annat liv och träffade mig som är ung... jag är 14 år yngre...   Han fick lite annat perspektiv på saker o ting när han bytte liv.

Jag ville ha ett barn till men jag ville ha honom med mig på det beslutet o den resan, och en jäkla resa blev det eftersom det visade sig att vi inte kunde få några barn tillsammans... efter fertilitetsutredningar och hormonbehandllingar och 3 års försök så fick vi äntligen vårt efterlängtade barn.

Jag var 30 och han 44  när vår son föddes och nuförst kan han ärligt säga att barnet var efterlängtat .  Sonen är idag 4 år gammal och nu är det maken som är på och vill ha en liten till... Han fyller 50....

Som man kan man ju få barn även långt upp i åldern, men då får man ju hitta en villig yngre partner.
Nu har du redan en partner som längtar efter barn, och du är inte där ännu. Det är ett känsligt läge för er båda.
Jag önskar jag kunde säga åt dig att "såhär kommer du känna då", men det går ju inte. Det kan du inte själv heller.

Du skriver att "han inte var redo" redan vid tillfället. Det antyder ändå att han hade planer på att någon gång i livet ville ha barn. Stämmer det?

Isåfall känner jag att det skiljer sig det från min situation där mitt problem inte är att jag inte är redo, utan att jag helt enkelt inte vill. Någonsin.

Jag tvekar inte heller över att jag inte skulle älska ett barn om jag fick det. Jag skulle älska det och jag skulle bli en utmärkt far (vilket jag ofta får höra från personer jag diskuterat det här med). Men jag vill andra saker med livet.

han hade ärligt talat aldrig funderat över saken , när han var 22-27 år gammal var hans största intresse det coverband han spelade i då,  sin passion för motorcyklar var stor (och är fortfarande) , han utbildade sig till brandman (är det fortfarande)  och hade nyss köpt hus.  han var inte där vid barnfrågan varken mentalt eller fysiskt.  Han sköt fram frågan och skyllde lite på att han inte var redo fast han faktiskt inte ens funderat så noga över saken. 

han sköt fram frågan för att han inte hade ett enkelt svar på frågan ja eller nej.

och jag tror att det är där nånstans som man måste börja fundera.  Vad är det som gör att man säger ett absolut ja eller ett tveksamt nej.
Om du ändå kan tänka tanken att du faktiskt kan ångra dig i barnfrågan och att om du nu ska ha barn så ska det ske innan 30. Då har du ju nånstans också funderingar i nuet kring barnfrågan men ändå finns det något som du säger nej till .

Du kan tänka dig barn - men ändå inte...

Jag är 35 år snart och jag kan säga att ur MITT perspektiv och ur min mans berättelse om sin barnresa så är ett barnbeslut något som växer fram vartefter man lever och utvecklas i sitt eget liv.  Det finns inget enkelt ja eller nej.
 
Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal och även om man har barn så slutar ju inte livet. Även äventyrare får barn och trygga familjeliv. titta på tex Mattias Klum , utforskar Borneos djungler men är ändå också en hängiven 2-barnsfar hemma i sverige.

allt är inte svart eller vitt när man får barn , barnen kan också följa med på livets resa och följa med på det du vill göra.

man får kanske lära sig att prioritera . Just nu kanske man tycker att fester, parmiddagar, LAN-spel, utlandsresor, hårt pluggande och att göra karriär är det viktiga man har i livet - då får du göra det valet helt enkelt tills du en dag kommer på att du automatiskt kanske gör andra prioriteringar för att du nånstans kanske börjar tänka annorlunda och känner att nu har jag gjrot det här - nu vill jag börja fixa familj.

inget beslut är ju hugget i sten. och det är ju du redan nu medveten om eftersom du faktiskt tänker tanken att du kan ångra dig... ja du KAN ångra dig - är det så farligt att ångra sig då?  

Tack för ett mycket intressant svar! Jag ska ta med mig ditt resonemang i mina funderingar framöver.

Fram till ca 23-25 så funderade jag inte så mycket på barnfrågan. Men allteftersom min omgivning och min sambo har börjat göra det, så har även jag börja göra det. Och då har min bild av livet som förälder vuxit sig till något jag inte vill göra. Jag och min sambo har diskuterat saken och skrivit plus- och minuslistor. Samtidigt vet jag ju inte vad som händer med min inställning när alla runtomkring börjar yngla av sig (vilket inte riktigt har skett ännu).  Om jag fortfarande vid det laget känner att jag vill vara barnfri så tror jag att jag senast då kommer att göra en stor förändring i mitt liv, t.ex. utlandskarriär eller volontärarbete.

Så just idag (och även alla tidigare dagar) så känner jag inte för att skaffa barn, och det är på ett sätt den känslan som borde styra mitt beslut. Problemet är att jag inte vill bryta upp med min sambo...