Inlägg från: DenFunderande |Visa alla inlägg
  • DenFunderande

    Fick du plötslig barnlängtan sent?

    Jag är väldigt skeptisk till att skaffa barn. Det är på nivån att jag känner mig som en lögnare när jag grattar bekanta till deras graviditeter, eftersom innerst inne tycker synd om dem. Problemet är att min sambo nu börjar känna en stor längtan, mitt val står mellan att vara med henne (som jag älskar och trivs väldigt bra med) eller att skiljas åt. ETT av argumenten för att skaffa barn är "tänk om jag ångrar mig?". (Sedan finns det självklart en massa andra anledningar för/emot att skaffa barn, men det tänkte jag hålla tråden fri från)


    Frågan är då: finns det någon som har gjort en sådan resa: att fortfarande vid 26 års ålder verkligen känna att "jag vill inte ha barn, varken nu eller i framtiden" till att en dag känna en stark barnlängtan? Vad var det som i  så fall gjorde att ni ändrade er? Jag är man, så jag är speciellt nyfiken på mäns erfarenheter, även om kvinnors också är  intressanta.


    Nämnas bör även att jag är en person som inte svänger så snabbt i mina åsikter och tankar, känner mig rätt så mogen, samt att jag har två äldre systrar, 32 och 34 som lever lyckliga frivilligt barnfria liv. (ja, vi måste ha någon genetisk defekt )

  • Svar på tråden Fick du plötslig barnlängtan sent?
  • DenFunderande
    Ironhead skrev 2012-09-11 20:29:33 följande:
    Det är inget ovanligt eller konstigt att inte önska barn i "din ålder". Jag känner många som är 35-40+ och fortfarande inte riktigt kommit dithän där de känner sig bekväma med tanken på att skaffa barn.
    Vi är ju alla individer, och alla måste ju inte yngla av sig för att känna sig som "fulländade". :)
    Nej, jag känner inte att det är ett problem i att vara "lite annorlunda" dvs att inte yngla av mig. Mitt problem är oron för att jag en dag ska ångra mig.
  • DenFunderande
    Anonym (tre) skrev 2012-09-11 20:42:46 följande:
    Fick längtan förra året men min man vill inte. Jag blir 40 i år så visst finns det längtan/ångest men då måste jag lämna.
    Ni är unga så du hinner ändra dig flera gånger.

    Utgå från att min sambo inte kommer ändra sig. Hen är så full av kärlek som måste få slösas på ett barn, det är både jag  och hen övertygad om.


    Vi är båda överens om att barnskaffandet ska börjas innan 30 om det ska  göras, så mitt beslut måste tas ganska snart. Och varje dag jag drar ut på det förlorar hen en dag.

  • DenFunderande
    Nyfiken gul skrev 2012-09-11 20:50:52 följande:
    vid 26 års ålder är det FÅ killar som faktiskt är mogen och redo att skaffa barn. 

    Min mans ex ville ha barn när hon var 22 år (dom var sambos) men han var inte redo och sköt fram det hela tiden och när han ännu en gång flyttade barnfrågan framåt i tiden och sa att han kanske kunde tänka sig barn vid 30 år då flyttade hon ut. 

    Fick sitt första  barn vid 30 helt oplanerat och ofrivilligt men gav det en chans , han älskar verkligen sin dotter och hon är hans ögonsten (idag 18 år gammal) 

    Fick sitt andra barn planerat men även här något motvilligt då hans nya sambo var 39 år gammal och tyckte hon var ute på sista chansen för att få ett  till barn. Han älskar sonen som idag är 11 år gammal villkorslöst men var ändå inte med på noterna fullt ut, han kände sig fortfarande inte redo fast han var 38 år när sonen föddes. 

    Han fick ett annat liv och träffade mig som är ung... jag är 14 år yngre...   Han fick lite annat perspektiv på saker o ting när han bytte liv.

    Jag ville ha ett barn till men jag ville ha honom med mig på det beslutet o den resan, och en jäkla resa blev det eftersom det visade sig att vi inte kunde få några barn tillsammans... efter fertilitetsutredningar och hormonbehandllingar och 3 års försök så fick vi äntligen vårt efterlängtade barn.

    Jag var 30 och han 44  när vår son föddes och nuförst kan han ärligt säga att barnet var efterlängtat .  Sonen är idag 4 år gammal och nu är det maken som är på och vill ha en liten till... Han fyller 50....

    Du skriver att "han inte var redo" redan vid tillfället. Det antyder ändå att han hade planer på att någon gång i livet ville ha barn. Stämmer det?


    Isåfall känner jag att det skiljer sig det från min situation där mitt problem inte är att jag inte är redo, utan att jag helt enkelt inte vill. Någonsin.


    Jag tvekar inte heller över att jag inte skulle älska ett barn om jag fick det. Jag skulle älska det och jag skulle bli en utmärkt far (vilket jag ofta får höra från personer jag diskuterat det här med). Men jag vill andra saker med livet.

  • DenFunderande
    Nyfiken gul skrev 2012-09-11 21:37:07 följande:
    han hade ärligt talat aldrig funderat över saken , när han var 22-27 år gammal var hans största intresse det coverband han spelade i då,  sin passion för motorcyklar var stor (och är fortfarande) , han utbildade sig till brandman (är det fortfarande)  och hade nyss köpt hus.  han var inte där vid barnfrågan varken mentalt eller fysiskt.  Han sköt fram frågan och skyllde lite på att han inte var redo fast han faktiskt inte ens funderat så noga över saken. 

    han sköt fram frågan för att han inte hade ett enkelt svar på frågan ja eller nej.

    och jag tror att det är där nånstans som man måste börja fundera.  Vad är det som gör att man säger ett absolut ja eller ett tveksamt nej.
    Om du ändå kan tänka tanken att du faktiskt kan ångra dig i barnfrågan och att om du nu ska ha barn så ska det ske innan 30. Då har du ju nånstans också funderingar i nuet kring barnfrågan men ändå finns det något som du säger nej till .

    Du kan tänka dig barn - men ändå inte...

    Jag är 35 år snart och jag kan säga att ur MITT perspektiv och ur min mans berättelse om sin barnresa så är ett barnbeslut något som växer fram vartefter man lever och utvecklas i sitt eget liv.  Det finns inget enkelt ja eller nej.
     
    Jag fick mitt första barn när jag var 21 år gammal och även om man har barn så slutar ju inte livet. Även äventyrare får barn och trygga familjeliv. titta på tex Mattias Klum , utforskar Borneos djungler men är ändå också en hängiven 2-barnsfar hemma i sverige.

    allt är inte svart eller vitt när man får barn , barnen kan också följa med på livets resa och följa med på det du vill göra.

    man får kanske lära sig att prioritera . Just nu kanske man tycker att fester, parmiddagar, LAN-spel, utlandsresor, hårt pluggande och att göra karriär är det viktiga man har i livet - då får du göra det valet helt enkelt tills du en dag kommer på att du automatiskt kanske gör andra prioriteringar för att du nånstans kanske börjar tänka annorlunda och känner att nu har jag gjrot det här - nu vill jag börja fixa familj.

    inget beslut är ju hugget i sten. och det är ju du redan nu medveten om eftersom du faktiskt tänker tanken att du kan ångra dig... ja du KAN ångra dig - är det så farligt att ångra sig då?  

    Tack för ett mycket intressant svar! Jag ska ta med mig ditt resonemang i mina funderingar framöver.


    Fram till ca 23-25 så funderade jag inte så mycket på barnfrågan. Men allteftersom min omgivning och min sambo har börjat göra det, så har även jag börja göra det. Och då har min bild av livet som förälder vuxit sig till något jag inte vill göra. Jag och min sambo har diskuterat saken och skrivit plus- och minuslistor. Samtidigt vet jag ju inte vad som händer med min inställning när alla runtomkring börjar yngla av sig (vilket inte riktigt har skett ännu).  Om jag fortfarande vid det laget känner att jag vill vara barnfri så tror jag att jag senast då kommer att göra en stor förändring i mitt liv, t.ex. utlandskarriär eller volontärarbete.


    Så just idag (och även alla tidigare dagar) så känner jag inte för att skaffa barn, och det är på ett sätt den känslan som borde styra mitt beslut. Problemet är att jag inte vill bryta upp med min sambo...


     

  • DenFunderande
    Anonym (x2z) skrev 2012-09-11 22:28:51 följande:
    Ovanligt att tre syskon alla vill leva barnfria liv. nästan så man undrar om ni har dåliga erfarenheter från er egen uppväxt? För övrigt tycker jag att 26 år är väldigt ungt fortfarande. Det är nog massor med män som inte känner någon barnlängtan då.
    Jag skulle kunna ha en väldigt lång utläggning om varför jag tror att vi tre inte är så intresserade i att skaffa barn. Den korta versionen är att; ja, visst beror det till viss del är en konsekvens uppväxt och uppfostran, men en bra sådan. 
  • DenFunderande
    Anonym (någon) skrev 2012-09-15 10:56:15 följande:
    Hej! Läste ditt inlägg och kunde inte låta bli att svara. Jag är förvisso kvinna, nu fyllda 30, men har aldrig och då menar jag aldrig velat ha barn. Vid 26 års ålder var mitt stående svar när familjen frågade om jag och min sambon skulle ha barn snart: aldrig, glöm det där med barnbarn från min sida. Men..sen vid 30 började den biologiska klockan plötsligt ticka. Jag som alltid tyckt synd om brorsan som fick barn tidigt började plötsligt intressera mig för deras nykommna. Jag tog upp barnfrågan med min sambon och efter några månader förstod jag att jag trots allt vill ha barn! Är ftf chockad över hur jag kunde ändra mig haha.Så från att barn inte ens funnits på kartan så sitter jag här nu och planerar att bli gravid. Livet och ens känslor kan verkligen förändras så hur du kommer känna om några år går inte att förutsäga.. Oavsett hur du gör så Lycka till!

    Ja, där låter det onekligen som det är hormonerna som är boven i dramat! Och när de väl har satt igång kommer alla möjliga situationer som kretsar kring barn att ytterligare förstärka längtan. Och som sagt verkar hormonfaktorn inte vara något som händer män.
  • DenFunderande
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2012-09-12 15:44:41 följande:
    Jag är en kvinna på 29 år, fyller 30 år nästa år. Jag ville inte ha barn när jag var yngre, kände ingen barnlängtan alls. Jag var 25 år när jag träffade rätt man, idag är vi förlovade. Jag kände inte heller nån barnlängtan när jag var 26 år. Men sen när jag och min fästman flyttade ihop i vårt drömhus för 1 år sen så dök min barnlängtan helt plötsligt upp och längtan har nu blivit stor. Det som fått mig att längta ännu mer är att min bror fick sitt första barn för 7 månader sen, han är 32 år. Men min sambo som snart fyller 35 år känner ingen längtan. Han säger att han inte är redo. Han har inte sagt att han inte vill barn men han har inte heller sagt att han vill ha barn. Han säger att det är för tidigt att skaffa barn fast vi har varit tillsammans i 4½ år. Men fast han säger att det är för tidigt så har vi pratat om hur vi ska uppfostra våra barn och vi har pratat om namn på barn. Känns jobbigt att han inte känner nån längtan alls. Men ska jag ha barn så är det tillsammans med honom. Min syster som är 33 år har inga barn, har alldrig velat ha barn och har alldrig längtat efter barn. Hon är singel och har alldrig haft ett förhållande, vill leva själv utan pojkvän. Så hon har valt bort både män och barn. Hon trivs med att leva så men jag har svårt att förstå hur hon kan trivas med att leva så.

    Jag tolkar det då som att "drömhuset" är boven i dramat. Den blir antagligen en symbol för det egna och tryggheten, en plats som är normen för en familj. Därav dyker längtan efter familj upp när du hittat den platsen. Jag kan inte se att samma scenario skulle drabba mig. Ett drömhus/lägenhet är inte en del av mina framtidsdrömmar. (Återigen är orsakerna till det något som ligger utanför den här tråden; men kort kan orsakerna till det sammanfattas i att ett ägande av sin bostad innebär en uppbundenhet, ökad risk för stora problem och ett ökat fokus på konsumtion). Möjligen skulle jag kunna köpa en bostad för att det är en (relativt) trygg sparandeform. Men då är funktionen med lägenheten mera en försäkring en ett sätt att uppfylla en längtan (efter ett boende). En partner skulle jag däremot inget jag skulle kunna välja bort i livet. Jag måste ha någon för att kunna vara lycklig. (Visst skulle jag klara mig några år utan, men här pratar jag generellt i livet).
  • DenFunderande
    Anonym (x2z) skrev 2012-09-15 11:01:25 följande:
    Den funderande, om du fortfarande är kvar, kan du inte förklara lite närmare? Låter intressant.

    Jag tycker också att det är intressant, men tyvärr blir det lite mycket off-topic för den här tråden. Jag vill hålla den fokuserad kring mitt ursprungliga ämne.
  • DenFunderande
    nevermind skrev 2012-09-15 11:40:47 följande:
    26 är ungt!! Skaffa INTE barn om du inte till 110% vill! Jag är 28 år och är inte ett dugg sugen. Skulle aldrig i livet skaffa barn för någon annans skull!

    Att skaffa barn för någon annans skull finns inte på kartan, jag ska känna att jag vill om det ska bli något. Det säger även min sambo.
  • DenFunderande
    Anonym skrev 2012-09-15 11:03:37 följande:
    lev livet, ha kul å se hur du känner om 5-10 år :)

    Set låter så lätt när du säger det, men det skulle betyda att jag får säga till min sambo "tyvärr, du får hitta en annan och skaffa barn med den", och det är inte helt lätt till någon man älskar...
  • DenFunderande
    Nyfiken gul skrev 2012-09-16 13:19:13 följande:
    fast egentligen har ju den frågan i allra högsta grad att göra med din fråga om barn eller inte. Ens bakgrund och uppväxt präglar i allra högsta grad valet av att skaffa familj eller inte.  och det kan också vara ett sätt för den utomstående att förstå varför man väljer som man gör - din flickvän kanske är medveten om hur du haft det och kanske har mer förståelse för varför du väljer bort barn.   och sen även där får man göra en välgjord avvägning - ska verkligen ens förflutna hindra en i det vuxna livet från att göra det man kanske egentligen innerst inne vill? Varför inte ta itu med det förflutna och göra upp med det en gång för alla och sen göra val i livet som faktiskt SJÄLV väljer och SJÄLV vill?   
    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

    OK, här kommer en utläggning: Jag kan inte veta vad det beror på, men jag ge mina teorier: Vi 3 har haft väldigt fina uppväxter; nära naturen, med många vänner och bekanta, utan skiljsmässor, utan övergrepp, utan närstående som gått bort för tidigt. Vi har uppfostrats till att jobba hårt, vi har inspirerats till att hjälpa våra medmänniskor och till väldigt starka och självständiga individer. Våra föräldrar har inte heller förväntningar på oss (så som att skaffa barn), utan vad vi gör är helt upp till oss, så länge vi inte går ner oss i något. Dom har alltid funnits där, utan att lägga sig i. Dessutom har vi råkat växa upp rätt så mycket utan småbarn i vår närhet. Detta har till följd att vi idag, som vuxna, alla är välutbildade, alla har en dröm eller lever en dröm om att bidra till medmänniskor och/eller vår planet. Meningsfullhet i livet för oss är inte att låsa in sig i en familjebubbla där man gör världssituationen än värre, utan att istället engagera sig i jämställdhetsfrågor, mångfaldsfrågor, fattigdomsbekämpning, företags arbete med hållbarhet och mängder av andra liknande saker. Att känna sig behövd tycker jag mig se som en grundorsak till varför vissa känner en barnlängtan (eller hundlängtan för den delen!). Vi tillfredställer det behovet genom att känna oss behövda av våra medmänniskor. Eftersom vi uppfostrats till hårt arbetande så innebär det att våra liv är fullspäckade med aktiviteter. Fritiden är alltid upplanerad (därav min längre tystnad i den här tråden) och ingen av oss har en TV, läser knappt skönlitteratur eller spelar spel. Det finns helt enkelt inte rum för det. Därmed finns inte heller rum för funderingar över barn. Det finns inte speciellt mycket "grå vardag", vilket jag tycker mig ofta se som en grogrund hos andra för barnlängtan. Att vi dessutom inte har haft speciellt mycket småbarn runt oss under vår uppväxt gör att vi antagligen i mindre utsträckning skapat oss bilden av dem som vår självklara framtid. Jag pratade med min ena syster häromdagen om barnfrågan och blev inspirerad av en idé hon hade fått; att istället för biologiska barn skaffa ett ensamkommande flyktingbarn. Med tanke på deras situation och hur svårt det är att hitta personer som vill ta hand om dem, så känner jag att det är något som skulle kännas betydligt mer meningsfullt än ett biologiskt barn. Tyvärr är detta inget för min sambo, eftersom hormonerna säger att hon ska ha ett biologiskt barn.
  • DenFunderande
    ogidin skrev 2012-09-16 14:03:37 följande:
    Detta är en frågeställning som jag också har funderat över ibland. Mest pga att flera av mina kompisar vill bli mammor sent och jag är lite rädd att de då ska ha bekymmer med att bli gravida. Men i ditt fall förstår jag inte riktigt problemet. Om du inte vill ha barn nu så ska du självklart inte ha det. Som man har du ju ingen biologisk klocka på samma sätt så ångrar du dig finns det förhoppningsvis inget som hindrar att du skaffar barn vid 45. Jag har svårt att tro att du kommer att sitta när du är 45 år och tänka att "jag borde ha skaffat barn innan 30 trots att jag inte ville". Mitt råd är bara att vara tydlig mot din sambo. Säg att du inte vet om du vill ha barn eller inte. Säg att du troligtvis inte vill och troligtvis inte kommer att ändra dig. Sedan är det upp till henne om hon vill hitta någon annan som vill ha barn nu eller om hon vill stanna med dig trots att det kanske gör att hon blir barnlös.

    Huvudet på spiken. Jag har varit tydlig med att jag inte vill just nu, och att jag just nu inte kan se att jag vill i framtiden. Samtidigt har jag lovat att försöka öppna mitt sinne för ett liv med barn. Att verkligen försöka känna efter och se fördelarna. Det är i den processen jag befinner mig just nu. En av frågeställningarna som då dykt upp är: hur vanligt är det egentligen att man ändrar sig om man känner sig hyffsat säker vid 26 (snart 27) års ålder och är man?
  • DenFunderande
    Anonym skrev 2012-10-25 21:59:51 följande:
    Jag ville inte ha barn av en massa anledningar, bla förlossningsrädsla, hur världen ser ut idag, det oerhörda ansvaret, skilsmässobarn själv osv..
    Så sa jag ända upp i 30 års åldern, ja inte förrän vid 32-33 började jag ändra mig o upptäckte att jag längtade efter ett eget barn. Har dock alltid älskat barn o varit bra med andras barn.
    Men min sambo då ville inte o jag var ju den som ändrat mig så jag tänkte att det inte var mycket att göra mer än att gilla läget, kanske han en dag skulle ändra sig.
    Det fanns inte i min värld att lämna honom pga min barnlängtan. Vi hade ju i alla fall varandra tänkte jag.
    Men när jag var 38 blev jag istället lämnad av honom.
    Hela min värld rasade.
    Nu är jag lite över 40 o har längtat länge efter barn. Min nya sambo har samma längtan.
    Vi har försökt i flera år med flera missfall på vägen.
    Hoppas att det inte är för sent för oss!
    Låt inte tiden bara gå, för en tjej är det viktiga år som kan gå till spillo.

    Här är skillnaden att du alltid "älskat" barn (samt att du är kvinna). Det är lite väl starka ord för mitt förhållande till barn, jag skulle snarare säga att jag tycker det kan vara lite roligt en stund med barn. Men i vardagen skulle jag tycka det blev tråkigt.


    Jag vill verkligen undvika att utsätta min sambo för den situation du varit med om, att bli lämnad utan mig och barn. Och jag kan omöjligen lova henne att jag aldrig lämnar henne.


     


    Pompeia01 skrev 2012-10-26 01:27:18 följande:
    26 år är ju ingen ålder alls i de här sammanhangen. Medelåldern för att få första barnet är väl 29 för kvinnor och 31 för män nu, har jag för mig. I vissa kretsar - högutbildade i storstäder - väntar man ända tills 35-40-årsåldern med första barnet. Så jag förstår inte varför detta har blivit så brännande för din flickvän nu. Om det inte är så att hon är några år äldre än du, förstås.

    Angående din långa utläggning om varför du tror att du och dina syskon inte vill ha barn: det andas av ungdomlig idealism, och du kommer antagligen att känna annorlunda om några år. Alla sådana idéer mildras när man blir äldre, vare sig man har barn eller inte. 

    Dessutom kan man vara en miljömedveten och god människa SAMTIDIGT som man har barn. Det är väl bara positivt att uppfostra några nya människor i den andan..? Jag känner barnfamiljer som lever ytterst miljövänligt: har inte bil utan skjutsar sina barn överallt i en cykelkärra, köper enbart begagnade kläder till hela familjen, har inga elektriska prylar utöver glödlampor, spis och vitvaror, odlar sina egna grönsaker, återanvänder allt avfall genom attt kompostera det, semestrar endast inom Sverige o.s.v.. Ett helt underbart familjeprojekt för någon som dig, tänker jag..! En utmaning!   

    "Du hinner" är inget argument för oss. Om jag känner mig säker på att jag inte vill ha barn och hon är säker på att hon vill - varför då fortsätta förhållandet? Det gör bara att hon får mindre och mindre chanser att få barn.


    Angående ungdomlig idealism: Mina syskon är flera år äldre än mig, och deras inställning verkar inte mildras, snarare tvärt om.


     


    Anonym (tjej) skrev 2012-10-26 05:35:41 följande:
    Jag har aldrig varit sugen på att skaffa barn och jag har även ett brutet förhållande pga det. Du är så ung ännu, så jag förstår inte ens varför du överväger att skaffa barn nu? Släpp det. Väldigt många får barn efter 35-40, och den dagen har du fått livserfarenhet tillräckligt för att veta. Du tror antagligen, mot bakgrund av din ålder, att man är en gamling vid det laget. Men vänta bara, man känner sig precis lika ung men lite lite vettigare :)) Vill din sambo hellre ha barn än leva med dig, så vet du ju hennes prioritering. Jag såg på saken så när min sambo tyvärr fick barnlängtan. I dag har jag någon som älskar mig ändå, och som kan tänka sig barn men inte prioriterar det framför mig. För vissa är barn det viktigaste, partnern sekundär, då måste de få välja så.

    Orsaken till att jag funderar på barn är att jag måste välja mellan det och min sambo. Jag vill inte ha barn och jag vill inte lämna henne. Hon har redan i flera år hoppats på att jag ska ändra mig, och vice versa. "Bryt upp" tänker säkert många då, men det är inte lätt när man älskar varandra. "Bestäm vad som är viktigast - förhållandet eller barnfriheten" tänker säkert många då. Och, ja, det är precis därför jag sökt mig hit, för att bli klokare på vad jag vill. EN pusselbit är att utreda hur stor risken/chansen är att jag börjar känna annorlunda i barnfråga.


    Så jag behöver inga fler råd om att jag är ung, och inte behöver bestämma mig redan. Det jag vill höra är om det finns det någon man som har gjort en resa från att fortfarande vid 26 års ålder verkligen känna att "jag vill inte ha barn, varken nu eller i framtiden" till att en dag känna en stark barnlängtan? 


    Hittills har ingen kunnat ge ett exempel på det.


     


    Anonym skrev 2012-10-26 07:28:50 följande:
    Om din partner vill ha barn men inte du så låter det som att ni faktiskt inte är varandras livspartner, jag skulle aldrig välja någon som inte har samma framtidsdrömmar som mig.

    kanske dags att omvärdera ert förhållande och våga ställa den frågan om ni ska fortsätta ihop eller inte?  

    För mig känns det som att barnfrågan inte är det viktiga här utan det faktum att ni har olika framtidsdrömmar, om ert förhållande ska fortsätta vara kärleksfullt och kunna hålla livet ut måste ni ha flertalet gemensamma mål och det har ni inte.

    När vi blev tillsammans för många år sedan var inte barnfrågan inte när vi valde varandra. Och det är precis den frågan vi har ställt för ett tag sedan: ska vi fortsätta vara ihop? Och det är därför jag är här och försöker bli klokare.


    Vi har gemensamma tankar om framtiden, men barnfrågan har blivit en knäckfråga.


    Hera skrev 2012-10-26 07:36:08 följande:
    Jadå! När jag var 26 hade jag inga som helst planer på barn. Min sambo tänkte likadant.
    I somras, några veckor innan jag fyllde 30, beslutade vi oss ändå för att försöka få ett barn men en STARK barnlängtan har ingen av oss haft.

    Det viktiga är att man är överens om vad man ger sig in i.

    Hur kände din sambo när han var (ca) 26? Var han neutral i barnfrågan eller kände han starkt emot?

  • DenFunderande
    Anonym skrev 2012-10-28 21:47:27 följande:
    min man hade ingen längtan alls, han var dock inte panikslagen eller kände avog mot barn, det var bara inte hans grej.
    Han kunde inte se sig som en pappa av massa olika orsaker helt enkelt.

    Han gjorde klart för mig när vi träffades att barn skulle han inte ha, det var bara så och det var ingen ide att jag ens försökte tänka på saken. Han skulle inte ändra sig. Okej sa jag , passade mig fint, jag var nuytexaminerad lärare och hade ett spännande jobb på gång. barn passade inte in.

    Tio år gick och vi gifte oss och köpte hus under tiden och så en dag vaknade jag upplöst i tårar av att plötsligt och chockartat ha drabbats av den biologiska klockan som ringde, skrällde och väsnades inom mig. Jag var 35 år och ville plötsligt ha ett barn. NU.

    Maken ville fortfarande inte ha några barn och mer än någonsin sa han blankt nej när jag frågade om saken. han såg nästan chockad ut när han förstod att min fråga inte bara var en fråga av största allmänhet utan att jag frågade för min egen del för att det var något jag faktiskt ville ha. 
     
    Hur det slutade?  vid 38 års ålder födde jag vår dotter. Min man är en snäll pappa men är inte aktiv i sin papparoll. Det är jag som står för precis allt.  I rollen som pappa är han vilsen och bortkommen och är mest obekväm. Han känns mer som en snäll farbror till dottern än en pappa.
    Men det var dealen. Han gav mig ett barn av kärlek till mig som äkta maka , han älskar mig och respekterar mig och han visste att han skulle förlora mig i en skilsmässa om jag inte fick mitt barn.

    men i praktiken lever jag som ensamstående med barnet. Han deltar inte i sitt barn och vill inte heller. han skriver pliktskyldigt på alla papper som behövs. Han är inte kylig eller otrevlig eller så, jag ser hans kärlek till sitt barn , han är mäkta stolt över sin fina dotter och han var en fantastisk hjälp vid det akuta kejsarsnittet och han var den första som fick knyta an till barnet medans jag låg på operationsbordet och senare uppvaket. Men han är ingen deltagande och närvarande pappa. Och jag har inte rätt att sörja det. 

    Så min story är ju att han av kärlek gav mig ett barn även fast jag vet innerst inne att han helst sett till att vårt barn aldrig fick födas. Och det är en kluven känsla. 

    Det är klart att jag önskar han såg oss som en enhet, vi tre mot världen liksom men det kommer just nu inte att hända. Han ville inte ha vårt barn och det får jag helt enkelt leva med. Jag förstår hans kärleksgåva helt klart och jag älskar och respekterar det val han gjorde det krävdes en rejäl stake för att göra det han gjorde. Många skulle nog tyvärr istället fega ur och kräva abort eller rent av uppslitande skilsmässa.

    Vi kanske lever i en konstig familjekonstellation men jag tror att vi har det mycket bättre än alla andra par som får barn mot en partners vilja. Vi har enats om att ha det så här, vi valde så från början. Det finns kärlek och respekt mellan oss och det är vår fördel. 

    /Tina 

    Mycket intressant och annorlunda lösning! På något sätt en äkta kärlekshandling från din make. Men jag tror att en sådan lösning för oss skulle ge mig dåligt samvete för att jag inte "tar mitt ansvar". Jag är säker på att min sambo (iaf i det här skedet) inte alls skulle tilltalas av ett sådant upplägg.


    Men som sagt, väldigt intressant att höra detta från någon som lever det livet.

Svar på tråden Fick du plötslig barnlängtan sent?