Anonym skrev 2012-10-25 21:59:51 följande:
Jag ville inte ha barn av en massa anledningar, bla förlossningsrädsla, hur världen ser ut idag, det oerhörda ansvaret, skilsmässobarn själv osv..
Så sa jag ända upp i 30 års åldern, ja inte förrän vid 32-33 började jag ändra mig o upptäckte att jag längtade efter ett eget barn. Har dock alltid älskat barn o varit bra med andras barn.
Men min sambo då ville inte o jag var ju den som ändrat mig så jag tänkte att det inte var mycket att göra mer än att gilla läget, kanske han en dag skulle ändra sig.
Det fanns inte i min värld att lämna honom pga min barnlängtan. Vi hade ju i alla fall varandra tänkte jag.
Men när jag var 38 blev jag istället lämnad av honom.
Hela min värld rasade.
Nu är jag lite över 40 o har längtat länge efter barn. Min nya sambo har samma längtan.
Vi har försökt i flera år med flera missfall på vägen.
Hoppas att det inte är för sent för oss!
Låt inte tiden bara gå, för en tjej är det viktiga år som kan gå till spillo.
Här är skillnaden att du alltid "älskat" barn (samt att du är kvinna). Det är lite väl starka ord för mitt förhållande till barn, jag skulle snarare säga att jag tycker det kan vara lite roligt en stund med barn. Men i vardagen skulle jag tycka det blev tråkigt.
Jag vill verkligen undvika att utsätta min sambo för den situation du varit med om, att bli lämnad utan mig och barn. Och jag kan omöjligen lova henne att jag aldrig lämnar henne.
Pompeia01 skrev 2012-10-26 01:27:18 följande:
26 år är ju ingen ålder alls i de här sammanhangen. Medelåldern för att få första barnet är väl 29 för kvinnor och 31 för män nu, har jag för mig. I vissa kretsar - högutbildade i storstäder - väntar man ända tills 35-40-årsåldern med första barnet. Så jag förstår inte varför detta har blivit så brännande för din flickvän nu. Om det inte är så att hon är några år äldre än du, förstås.
Angående din långa utläggning om varför du tror att du och dina syskon inte vill ha barn: det andas av ungdomlig idealism, och du kommer antagligen att känna annorlunda om några år. Alla sådana idéer mildras när man blir äldre, vare sig man har barn eller inte.
Dessutom kan man vara en miljömedveten och god människa SAMTIDIGT som man har barn. Det är väl bara positivt att uppfostra några nya människor i den andan..? Jag känner barnfamiljer som lever ytterst miljövänligt: har inte bil utan skjutsar sina barn överallt i en cykelkärra, köper enbart begagnade kläder till hela familjen, har inga elektriska prylar utöver glödlampor, spis och vitvaror, odlar sina egna grönsaker, återanvänder allt avfall genom attt kompostera det, semestrar endast inom Sverige o.s.v.. Ett helt underbart familjeprojekt för någon som dig, tänker jag..! En utmaning!
"Du hinner" är inget argument för oss. Om jag känner mig säker på att jag inte vill ha barn och hon är säker på att hon vill - varför då fortsätta förhållandet? Det gör bara att hon får mindre och mindre chanser att få barn.
Angående ungdomlig idealism: Mina syskon är flera år äldre än mig, och deras inställning verkar inte mildras, snarare tvärt om.
Anonym (tjej) skrev 2012-10-26 05:35:41 följande:
Jag har aldrig varit sugen på att skaffa barn och jag har även ett brutet förhållande pga det. Du är så ung ännu, så jag förstår inte ens varför du överväger att skaffa barn nu? Släpp det. Väldigt många får barn efter 35-40, och den dagen har du fått livserfarenhet tillräckligt för att veta. Du tror antagligen, mot bakgrund av din ålder, att man är en gamling vid det laget. Men vänta bara, man känner sig precis lika ung men lite lite vettigare :)) Vill din sambo hellre ha barn än leva med dig, så vet du ju hennes prioritering. Jag såg på saken så när min sambo tyvärr fick barnlängtan. I dag har jag någon som älskar mig ändå, och som kan tänka sig barn men inte prioriterar det framför mig. För vissa är barn det viktigaste, partnern sekundär, då måste de få välja så.
Orsaken till att jag funderar på barn är att jag måste välja mellan det och min sambo. Jag vill inte ha barn och jag vill inte lämna henne. Hon har redan i flera år hoppats på att jag ska ändra mig, och vice versa. "Bryt upp" tänker säkert många då, men det är inte lätt när man älskar varandra. "Bestäm vad som är viktigast - förhållandet eller barnfriheten" tänker säkert många då. Och, ja, det är precis därför jag sökt mig hit, för att bli klokare på vad jag vill. EN pusselbit är att utreda hur stor risken/chansen är att jag börjar känna annorlunda i barnfråga.
Så jag behöver inga fler råd om att jag är ung, och inte behöver bestämma mig redan. Det jag vill höra är om det finns det någon man som har gjort en resa från att fortfarande vid 26 års ålder verkligen känna att "jag vill inte ha barn, varken nu eller i framtiden" till att en dag känna en stark barnlängtan?
Hittills har ingen kunnat ge ett exempel på det.
Anonym skrev 2012-10-26 07:28:50 följande:
Om din partner vill ha barn men inte du så låter det som att ni faktiskt inte är varandras livspartner, jag skulle aldrig välja någon som inte har samma framtidsdrömmar som mig.
kanske dags att omvärdera ert förhållande och våga ställa den frågan om ni ska fortsätta ihop eller inte?
För mig känns det som att barnfrågan inte är det viktiga här utan det faktum att ni har olika framtidsdrömmar, om ert förhållande ska fortsätta vara kärleksfullt och kunna hålla livet ut måste ni ha flertalet gemensamma mål och det har ni inte.
När vi blev tillsammans för många år sedan var inte barnfrågan inte när vi valde varandra. Och det är precis den frågan vi har ställt för ett tag sedan: ska vi fortsätta vara ihop? Och det är därför jag är här och försöker bli klokare.
Vi har gemensamma tankar om framtiden, men barnfrågan har blivit en knäckfråga.
Hera skrev 2012-10-26 07:36:08 följande:
Jadå! När jag var 26 hade jag inga som helst planer på barn. Min sambo tänkte likadant.
I somras, några veckor innan jag fyllde 30, beslutade vi oss ändå för att försöka få ett barn men en STARK barnlängtan har ingen av oss haft.
Det viktiga är att man är överens om vad man ger sig in i.
Hur kände din sambo när han var (ca) 26? Var han neutral i barnfrågan eller kände han starkt emot?