Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Eftersom jag hört andra homosexuella säga att de alltid känt sig annorlunda och att de visste redan som barn att de var gay, så har jag haft väldigt svårt att tro att jag efter 30 års ålder ska komma på att jag är det. Dessutom trodde jag att jag var som alla andra när jag var barn. Mina känslor och fantasier om andra tjejer har jag bortförklarat med att jag har ett tråkigt sexliv och en dålig relation.
När jag började fundera på skilsmässa försökte jag visualisera mig själv med en ny man, och det funkade bara inte. Jag vill verkligen inte ha en ny man, även om han vore min ultimata partner så när det kommer till kritan så har han faktiskt en manskropp.
Jag vill ha en kvinna, så är det bara

Mitt nästa steg blir att begära skilsmässa och flytta. Jag kan inte berätta för fler vänner, även om jag egentligen bara vill skrika ut för hela världen att jag är kär på riktigt och att jag är lesbisk. Jag är rädd att min man ska få reda på det här innan jag är redo för flytt.
Nu kommer dessutom jul och nyår snart och det är inte läge att dra nu. Samtidigt känns det fruktansvärt att tänka att julen som kommer förmodligen är den sista som jag firar i detta hus och med en "hel" familj.

Jag tycker inte det är konstigt med homo- eller bisexualitet. Men det känns som att en stor del av samhället tycker det är onormalt, äckligt och skamligt. Det är ju enklare att leva ett heteroförhållande eftersom samhället är anpassat för kärnfamiljer. Jag vill inte att folk ska tycka att min kärlek är äcklig. Jag vill inte behöva rädd för taskiga kommentarer eller hot om jag visar min kärlek öppet. Det kanske är därför jag känner att jag behöver få andra att förstå att det är precis samma kärlek som i "normala" förhållanden.

Sen har ju jag haft mycket fördomar om homosexuella som inte alls passar in på mig, och säkert inte på särskilt många andra homosexuella heller. De fördomarna har gjort det svårt för mig att verkligen tro att mina känslor är äkta och inte nån konstig inbillning.

Jag har också alltid framstått som en enorm killtjusare, jag slänger gärna ur mig kommentarer om jag ser en snygg manskropp. Vilket nog får andra att tveka till att jag skulle vara lesbisk. Men jag har alltid hållit tillbaka kommentarerna när jag sett en snygg tjej. Jag är väldigt öppen av mig och berättar gärna för andra om jag är kär eller om jag tycker nån är snygg. Så jag vill ju kunna säga att jag gillar tjejer lika naturligt som att säga att jag gillar killar (om jag nu hade gjort det). Män kan vara snygga och sexiga, men jag vill inte ha sex eller leva med dem.

Det känns verkligen underbart att ha erkänt för mig själv att jag är lesbisk. Nu har jag kommit ut för fler vänner och alla har tagit det bra. Många säger att det märks på mig att jag mår bra. Själv känner jag mig friare och som att en stor tung vikt lyfts bort från mig. Min terapeut som i början verkade ha svårt för att acceptera min läggning har gjort en hel omvändning och säger att det nog är för att jag frigjort min skam kring homosexualiteten som jag äntligen mår bra. 

Det är så konstigt att jag för första gången i mitt liv kan säga att jag mår bra och det trots att hela mitt liv rasar och jag måste definiera om min identitet.

 

Tack ska du ha! Paraden, ja vem vet. Känner verkligen för att skrika ut till hela världen att jag är lesbisk och så jävla stolt över det

Underbart att läsa den här tråden! Jag sitter inte i samma situation, jag är singel. Känner dock mer och mer att jag dras till tjejer. Jag har några nära vänner som det kommit på tal och då har jag berättat att jag absolut skulle kunna tänka mig att vara med en tjej, men inte ens för dem har jag vågat berätta allt som jag tänker. Kan ju knappt erkänna för mig själv. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Samtidigt är det väl bättre att ta tag i det nu än att sitta som vissa av er gör i en relation med en man och komma på att det verkligen inte är det ni vill. Det snurrar som sagt ganska bra i min skalle..

Var du säker på din läggning som 13-åring alltså? När hade du homosexuellt umgänge första gången? Aldrig prövat heterosex?

Det var ju extremt tidigt. Har du efteråt önskat att du hade väntat med debuten?

Vissta föräldrar och kompisar om att du var aktiv? Funkade det bra? Många föräldrar är väl oroade om ungdomarna debuterar  tidigt och man kan tänka sig att det var ännu större oro om det gällde homosexuella relationer?

Nej, det är klart, men alla föräldrar ser det kanske inte så. Man kan ju oroa sig för olika partners, smittor, utnyttjande etc. Sexuellt sett var du ju bara ett barn. Hade du fast partner eller tillfälliga? Jämnåriga, äldre? TS, nu kapar jag tråden lite här, men det är ett led i min strävan att lära mig mera om homosexualitet. Jag ska nog fundera mera på problematiken att komma ut som vuxen också.

Nej, jag tror inte att du är en mall. Men det är en intressant modell, att komma och och bli aktiv som 13-åring. Själv var jag oerfaren hela min tonårstid och mycket längre än så. Har du nån aning om när genomsnittsdebutåldern för homosuexuella är. För dem som vet om och accepterar sin läggning redan i tonåren?

Jag är inte alls i samma sitaution och saknar helt förståelse, men jag tror det är viktigt att fler kommer ut i vuxen ålder och jag hoppas du får en härlig relation nu som vuxen, som fungerar på alla plan. 

(Jag är nästan säker på att min mamma skulle föredra ett liv med kvinnor och jag skulle bli glad snarare än förvånad om hon "kom ut". Hon har inte levt med en man på väldigt länge och gör det klart och tydligt att hon väldigt mycket hellre vill vara själv än att behöva dras med en man igen. Jag hoppas för hennes skull att hon snart hittar en troligtvis kvinnlig partner) 

Härligt! Inte helt oväntat att Gardell blev årets Homo, hans Tv-serie har ju fått otroligt mycket publicitet, med all rätt, den var helt suverän. 

Har galan redan varit eller? Vet du när den visas på Tv?