Anonym skrev 2012-12-17 22:33:03 följande:
Jag orkade läsa allt
Förstår precis hur jobbigt du har det. Även fast mina barn är några år gamla så är det ändå fruktansvärt svårt att välja en annan väg i livet.
Jag har också varit en sån som levt för andra, har inte vågat stå upp för mig själv och mina känslor oavsett vad det gällt. Det har varit viktigare för mig att göra andra lyckliga än att själv vara lycklig. Men när jag insåg att jag bara har detta liv så insåg jag också att jag inte kan leva ett helt liv utan att någonsin få uppleva äkta kärlek.
Det här är ett rent helvete! Trots att de som jag kommit ut för inklusive min man är helt okej med min läggning så är det fruktansvärt jobbigt. Kanske mest för att jag tvingas ge upp mina drömmar och för att jag för resten av mitt liv kommer bli tvungen att i olika situationer försvara mitt val av partner. Jag kommer inte få träffa mina barn varje dag, jag kanske inte ens får ha dem varje jul.
Men som en kompis till mig sa, det är bättre att barnen har en glad och lycklig mamma på deltid, än en deprimerad och bitter på heltid.
Så länge vi föräldrar klarar av att hålla fokus på barnen och ser till att de får ett så bra liv som möjligt så kommer de hantera en skilsmässa bra. Familjerådgivningen och socialtjänsten i din kommun kan hjälpa er att avgöra vad som blir bäst för ert barn om det är så att du bestämmer dig för att flytta.
Har du vänner som vet om din situation? Någon som kan stötta dig i det här?
Vet din sambo om det här? Ni kanske kan hitta en gemensam lösning som fungerar för er båda. Ni kanske kan fortsätta bo ihop som vänner i några år tills barnet är större. Eller så kanske det är bättre att ni separerar redan nu, då vet ju inte ert barn om något annat än det liv som han/hon fötts till. Kanske är de här känslorna du har nu övergående. Men om jag förstått det rätt så har du varit kär i samma tjej i 7 år.
Det är inte rätt mot din sambo eller J´s flickvän att ni träffas bakom deras ryggar. Då är det bättre att ni kommer ut med det här även fast det medför tuffa konsekvenser. Om ni fortsätter ljuga för dem så tar ni ju även deras möjlighet att få uppleva äkta kärlek i från dem.
Jag har jättedåligt samvete för att jag i så många år "ljugit" för min man. Men nu är det så här, jag kan inte påverka det som hänt. Jag var inte klar över mina känslor tidigare.
Även fast det här är så jobbigt så försöker jag hålla fokus på mitt mål. Om några år när allt lagt sig så kommer jag att må så otroligt mycket bättre. Ett liv i lögner och kärlekstorka är inte ett vettigt liv.
Styrkekram till dig!