Jag vill ha en trea, men inte maken.

Jag är i samma sits!
Vi har två, sambon vela bara ha ett barn. Sp jag ska vara mer än nöjd att jag fick två. Men känner liksom att det saknas någon i våran familj, ett tomrum som måste fyllas ut.

I samma sits. Har barn på 11 och 2 år.

Det är nog inte mycket att göra åt, personligen är jag barnlös- men om jag någon gång får barn så tror jag två är tillräckligt. 

Exakt samma situation här. Jag har hela tiden känt att jag nog vill ha ett tredje barn och min man har varit bestämd och sagt att han endast vill ha två. Jag inser att jag borde vara nöjd, men är det ändå inte. Har en flicka och en pojke, så det är ju inte där skon klämmer.

Men vad är det som säger att den som INTE vill har större rättighet i förhållandet än den som vill. Hur det än blir, så blir en av oss missnöjd. Jag tror att min make som inte vill kommer att älska ett tredje barn lika mycket som de andra två, men jag som blir utan mitt tredje alltid kommer att känna ett sting av missnöje då och då.

Det går ju inte precis att kompromissa i denna fråga, så hur gör man? Min minsta är 6 år snart och på de åren har min önskan inte ändrats. Jag har nyligen avslutat en treårig utbildning och önskan om ett tredje barn växer sig starkare igen.

Suck!

Är också i samma sits. Har en pojke på 10år och en flicka på 8år och längtar sååå efter ett tredje.
Maken vill inte ens prata om det, försöker man diskutera det så pratar han hälst om ngt annat. Han känner sig stressad av att jag frågar   
Men nu börjar våra barn bli stora och jag vill inte ha allt för stort glapp mellan dem.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har två fina friska barn men längtan efter ett till är så stark.
Jag har nu sagt till maken att jag kommer avsluta mitt preventinmedel till årsskiftet. Sen är det upp till han att
skydda sig om han inte vill ha fler, allternativt sterilisera sig.
Hoppas hoppas hoppas att han innerst inne vill.

Ni får väl fundera på vad som är viktigast, att hålla ihop familjen eller skaffa ett till barn. 
Vill ni absolut ha ett till barn så får ni göra slut och hitta en annan.
Annars kan man ju fundera på vad det är som gör att man måste ha ett till barn? Och vad är det som säger att det där tomrummet inte kommer tillbaka?
 

Min familj är det viktigaste för mig och jag skulle inte skaffa ett barn till om min make inte vill eller om han skulle lämna mig för det.
Han är uppväxt med 4 syskon och jag är ensambarn.
Jag tror att mycket i min längtan sitter i det att jag inte har syskon.

Jag är så avundsjuk på mina kusiner som har fler syskon och samlas till högtider m.m  och alltid har ngn att prata med allt om. jag har fina vänner som jag kan prata med och träffar o har väldigt roligt med MEN det är inte samma sak, när jag var lite brydde jag mig inte, men nu som vuxen kan jag känna mig väldigt ensam.
Bara tanken på att när min mamma går bort så kommer det att vara jag bara jag som ska stå med allt själv.

Jag har alltid önskat mig en stor familj. Jag vet ju att min man kan tänka sig ett barn till men han har alltid svårt att bestämma sig för ngt.  Och det är väl det som är bland det jobbigaste att han inte kan säga JA el NEJ säger han nej så accepterar jag det. Men att inte veta gör att man hoppas och längtar mer.

Tror inte att min man hade tyckt det var bättre att splittra familjen och att jag sen fick hitta en annan man som önskar barn. Mannen hade väl isf också hittat en ny och då är det kanske extra barn på köpet, eller så har hon inga barn sen tidigare och vill ha egna.

Så.....det är nog inte bara jag som ska tänka en extra gång utan även maken. Sen skulle jag aldrig tvinga honom att skaffa ett barn till. Men det är ju bra om man i vart fall kan diskutera saken.

Ja, prata är ju en förutsättning i ett förhållande. Men du kan ju inte anta att han inte skulle hitta någon som är nöjd med att vara barnlös. Det gjorde jag, min sambo är nöjd med att bara ha mina barn och aldrig få några i framtiden och jag känner många både män och kvinnor som inte vill ha barn, så ovanliga är de inte.