Jag vill bli gravid igen...

Jag beklagar innerligt förlusten av Linus! Självklart kan inget barn ersätta honom och bara NI kan känna efter när ni vill försöka igen. Min kropp skrek efter att vara gravid men vi ville vänta på alla provsvar först. När vi fick "grönt ljus" satte vi igång direkt. Lillebror föddes tre dagar innan tvillingarnas 1-årsdag. Stor kram!

Ja, vi vilöl oxå vänta på svaren först. O sen att kroppen kommer igång igen då. Vad hände dig? När förlorade ni era tvillingar? Om du vill dela det är klart...

Beklagar verkligen er förlust!

För mig är det 2,5 månader sedan vår son gick bort. Han blev en månad gammal efter en svår kamp i sjukdom.

Jag kände instinktivt att jag ville bli gravid igen så fort som möjligt. Jag var totalt fixerad vid det i tre veckor, men min man ville vänta på genetiksvaren. Saken gjorde det inte lättare att den person man såg i spegeln såg ut att vara i femte månaden.
Tiden sniglade fram. En vecka kändes som en månad. 
Idag längtar jag fortfarande efter att bli gravid igen, men jag känner ändå att tiden får ha sin gång. Men detta kan växla väldigt mycket. Imorgon kanske jag är djupt nedgrävd och har en stark längtan efter att bli gravid så fort som möjligt.

Min hjärna säger att jag måste bearbeta sorgen först. För om jag slänger mig in i en graviditet och tror att det ska vara botemedlet så är det nog fel tänkt. Det kan snarare bli tvärtom, med alla hormoner i kroppen och ett kvarstående antiklimax att man skulle bli lycklig, bara man blev gravid. Och så blir man inte lycklig. Även denna oro att det ska hända igen och kanske inte våga tänka positivt att det ska gå bra. Då kanske man tänker, bara jag föder fram ett friskt barn, då blir jag lycklig. Så sitter man där, 9 månader senare och snusar bebis. Ett friskt barn i sina händer och en tomhetskänsla att det inte blev bättre.

Kort sagt...även om kroppen är redo så är det nog viktigt att psyket klarar av en graviditet. Det är bara du som vet när du är redo. Ett nytt barn är inte botemedlet mot sorget, men fyller kanske tomrummet?             

Jag själv kommer inleda syskonförsök (ivf) i dec-jan, i bästa fall.  

Jag är ledsen över att ni har förlorat ert barn....Det är oerhört smärtsam och uppslitande upplevelse!!!

Vill bara dela med mig av mina erfarenheter nu när det ändå har gått några år sedan jag förlorade min son...

Jag hade samma skrikande behov av att bli gravid direkt efter jag förlorade vår son "E" i v.42 (2008). I alla fall de första 2 månaderna sedan försvann det här direkta behovet av att "måste" bli gravid och jag kunde tillåta mig att sörja! Jag var arg, ledsen , besviken.....en hel del känslor som kom och ibland visste man inte vart man skulle ta vägen! Försökte hålla ihop vardagen för min sons skull samt sambons två grabbar. Men när jag var själv kom allt...kunde bara sitta och gråta.

10 veckor efter "E" föddes kom resultatet.... Att få en förklaring till varför jag/vi hade förlorat vår son var skönt att få veta. Men det tog inte bort smärtan!!

Gick hos en kurator i ca 6 månader. Hade tyvärr ingen direkt i min närhet som jag kunde prata med.( Hoppas att ni har det!) Men...frågade någon så berättade jag! Jag lade inte in några känslor i det utan höll det enbart faktamässigt. För började jag prata känslor, så blev det så j...a jobbigt! Jag pratade så fort jag fick en chans och det fanns någon som ville/orkade lyssna. Det hjälpte oerhört mycket! Pratade även väldigt mycket med min sambo.

Men efter 6-7 månader var jag i hyfsad balans och vi började prata och planera för en ny graviditet....blev gravid 11 månader efter "E" föddes.  

Denna graviditet var helt annorlunda! Jag var super orolig under hela graviditeten eftersom jag förlorade "E" i v.42.....kunde ju även mista detta barn! Men jag fick inte gå över tiden utan blev igångsatt och allt gick bra! Fick en vacker liten flicka!! Men oron satt kvar flera månader efter hon hade fötts..  Har även fått en flicka till efter det här, men ingen kan ta "E" plats. Han finns med oss hela tiden!!

Jag skulle rekomendera dig att sörja färdigt först och sedan försöka bli gravid igen! För det kommer att vara oroligt att vara gravid igen eftersom du/ni nu vet att man kan förlora sitt barn. Det är inte längre självklart att man blir gravid och sedan föder fram ett friskt levande barn! Jag kan ibland bli avudsjuk på dom som fortfarande är "lyckligt naiva" när de är gravida! Hoppas du förstår vad jag menar? Men det är bara du som vet när du är redo för nästa graviditet.....

Kram och lycka till!!!

Vi förlorade våran son för drygt en månad sedan.Jag var i v 38. Känner precis som dig att vi vill också skaffa syskon till våran lilla Leo.Dom tankarna kom ganska fort för oss.Dock kan det ju aldrig ersätta Leo på något vis.Utan han kommer alltid vara älskad å saknad av oss oavsett hur många barn vi skulle få i framtiden.Men för oss så har tanken på ett syskon gjort att vi faktiskt ser en framtid eller vad man nu ska säga.Sorgen över Leo kommer ju ändå alltid finnas här.Å ska vi vänta tills vi sörjt klart , ja då får vi vänta hela livet känns det som.

Vi har även fått svar från läkaren varför han dog.Å det var tydligen pga en infektion visar obduktionen samt min moderkaka på.Det känns skönt att vi fått ett svar på vad som hände han.men samtidigt så kommer man säkert vara väldigt rädd och orolig nästa graviditet.För infektioner kan man ju få av så mycket utan att man själv känner av det.Precis så var det ju för oss med Leo.Han var ju väldigt livilig i magen osv å sen plötsligt en dag så var det tyst i magen å hans hjärta hade slutat slå.=((((Så jag tror att nästa graviditet kommer vara blandad med glädje samt förtvivlan på att något ska gå fel även denna gång.Men det känns som att oavsett hur länge vi skulle vänta med att bli gravid igen så kommer ändå denna rädslan att finnas där.Men man får kanske försöka tänka att hur det än är så är det ju inte vanligt att barn dör i magen ( om man räknar med antal födslar per år ).Så risken att man skulle drabbas igen är ju liten. 

Jag vill gärna att vi fortsätter ha kontakt! Hjälper mycket att kunna prata med nån som är i samma situation.För även om man har snälla vänner som man kan prata med osv så känner man sig så ensam i allt detta på nått vis.Å det är nog svårt för andra som inte upplevt detta att riktigt kunna sätta sig in i denna situation.Å jag tror vi kan ha mycket hjälp av varandra eftersom vi båda vill försöka bli gravida igen.Så då kan vi följas åt och försöka hjälpa varandra.

Vad bra att du redan fått tillbaka din mens.Det gick ju väldigt snabbt.Önskar att min också kunde komma snart.Men jag har fortfarande avslag som kommer å går.Sen sa läkaren till oss att det vore bra om vi väntar att försöka igen tills vi fått fler svar på exakt vilken infektion det rörde sig om.För då kunde dom tydligen behandla det i fall jag nu har kvar det i kroppen.Fast dom hittade ju inga spår av infektion i blodproverna.Så troligvis har mitt immunförsvar redan gjort sig av med det.Å även om dom inte hittar orsaken till infektionen så sa läkaren att det är väldigt liten risk att detta händer igen.Moderkakan funkar ju vanligtvis som ett bra skydd mot infektioner.

Helst av allt vill vi ju försöka fortast möjligt! Jag tror nästan att rädslan man har blir värre ju längre man väntar också.Sen är det ju inte säkert man blir gravid direkt heller.Utan det kanske tar ett tag.

Vad bra att även ni fick veta varför eran son dog.Man läser ju om många som dom inte kan hitta vad som orsakade barnets död.Å jag tror på nått sätt att får man inte nått svar på varför då skulle man ju alltid fundera på vad det var som hände.Så känner vi att det är en lättnad att få en förklaring på det som hänt.

Förresten märkte du under din graviditet att nått var på tok ?  Många skriver ju om minskade fosterrörelser osv.För nått sånt märket jag aldrig av.Utan Leo var en livlig pojke mest hela tiden.Å sen helt plötsligt så blev det tyst.Det är det som jag kan tycka känns skrämmande inför nästa graviditet.Att Leo dog helt utan förvarning.Hade dock ökad mängd fostervatten på slutet.Men det kan man ju ha å är ju oftast inget som tyder på nått fel.Dock tror läkaren nu i efterhand att ökningen kan ha att göra med infektionen.

MVH / Linda 

Hej, jag kommer in här ja

jag förlora vårt andra barn 42+0 i magen den 15:e agusti  vi har inte fått veta några svar som hänt henne, hur ska kunna våga bli gravid , 
nu har min mens kommit igång och hoppningvis blir jag gravid snart som möjligt men hur ja kunna våga om jag inte fått några var, tänk om det en infektion som gjorde att hon dog´

tankar går framå tillbacka oxå om jag kommer orka med min dotter och en ny graviditet, så min sambo fått nytt jobb i annan kommun, så han jobbar borta i veckor  så har jag en tjej är 1,5 år hemma här   

mvh camilla 

Välkommen morsa 2011, det är så skönt att veta att man inte är ensam i den här situationen. Att ens barn barn dör i magen i ett sent stadie är det ingen som pratar om. Man känner sig helt ensam i världen när det inträffar...
Som du skriver kommer man ju inte direkt kunna gå och njuta av att vara gravid om man nu blir det igen. Det kommer vara 40 veckor av skräck...
För mig känns det ändå som att längtan till ett levande barn är så pass stor att det är värt att försöka igen, även om jag löper större risk att drabbas igen...  

MonAmie, tackar, de är många som har varit drabbat om detta att sent om graviditet så hemskt att detta ska få hände :( jo presic som du säger hur ska man kunna njuta med ett graviditet i 40 veckor när man rädd det ska hände igen så är det värsta rädslan som kommer man få leva med flera gånger framåt om man vill ha flera barn igen, just nu väntar jag bara till ägglossning ska komma och om jag är redo i kroppen, längtar så mycket till ett levande bebis oxå