Jag vill bli gravid igen...

Vi förlorade våran son för drygt en månad sedan.Jag var i v 38. Känner precis som dig att vi vill också skaffa syskon till våran lilla Leo.Dom tankarna kom ganska fort för oss.Dock kan det ju aldrig ersätta Leo på något vis.Utan han kommer alltid vara älskad å saknad av oss oavsett hur många barn vi skulle få i framtiden.Men för oss så har tanken på ett syskon gjort att vi faktiskt ser en framtid eller vad man nu ska säga.Sorgen över Leo kommer ju ändå alltid finnas här.Å ska vi vänta tills vi sörjt klart , ja då får vi vänta hela livet känns det som.

Vi har även fått svar från läkaren varför han dog.Å det var tydligen pga en infektion visar obduktionen samt min moderkaka på.Det känns skönt att vi fått ett svar på vad som hände han.men samtidigt så kommer man säkert vara väldigt rädd och orolig nästa graviditet.För infektioner kan man ju få av så mycket utan att man själv känner av det.Precis så var det ju för oss med Leo.Han var ju väldigt livilig i magen osv å sen plötsligt en dag så var det tyst i magen å hans hjärta hade slutat slå.=((((Så jag tror att nästa graviditet kommer vara blandad med glädje samt förtvivlan på att något ska gå fel även denna gång.Men det känns som att oavsett hur länge vi skulle vänta med att bli gravid igen så kommer ändå denna rädslan att finnas där.Men man får kanske försöka tänka att hur det än är så är det ju inte vanligt att barn dör i magen ( om man räknar med antal födslar per år ).Så risken att man skulle drabbas igen är ju liten. 

Åh, jag beklagar så att Ni också förlotat Era barn. Jag är fortfarande i chock och förstår inte att jag inte får se Sophie växa upp.

Förra söndagen, den 28 okt åkte jag in till BB med värkar och vi var så glada att det äntligen var dags att föda vårt barn. Jag var beräknad till den 27 okt så vi tyckte det var perfekt timing. Glädjen byttes till chock inom några minuter. När vi kom in hittade inte barnmorskan något hjärtljud och tillkallade läkare direkt som gjorde ultraljud. Vår lilla bebis levde inte längre. Jag som så sent som onsdagen samma vecka fick se henne andas på ultraljudet och alla värden var perfekta. Hela graviditeten har både jag och vår bebis haft perfekt värden så vi har inte varit det minsta oroliga. Hos BM på onsdagen frågade hon om det sparkade och jag sa att de senaste dagarna har det inte varit några direkt sparkar utan mer "knöende" och BM sa inget om det. Hade jag vetat att det skulle sparka mer hade jag åkt in på torsdagen igen tror jag. vet inte när hon slutade sparka men eftersom hjärtat slog på onsdagen så måste hon ha döttt på kvällen eller torsdagen.

16.21 tisdagen den 30 okt födde jag vår lilla ängel Sophie, hon är helt otroligt vacker. När vi fick dödsbeskedet på söndagen var min enda tanke att jag bara ville bli av med det som var inne i min mage, att de skulle göra kejsarsnitt men personalen stod på sig och sa att psykologiskt så är det bättre att föda fram barnet, dels för att slippa ha ärret på magen som gör en påmind hela tiden dels att nästa gång jag blir gravid kommer de sätta igång mig v38 och det är inte bra om man gjort kejsarsnitt innan. De sa också att när barnet väl var ute skulle vi få ha det hos oss så länge vi ville, klä på henne kläder, fotografera och ta fotavtryck. Detta lät helt makabert för oss och vi sa både jag och Mattias att det kommer vi inte göra. Mattias tog henne dock direkt när jag fött henne medan för mig tog det en timma innan jag vågade titta på henne och hålla henne sedan ville jag inte släppa taget, hon var så otrloligt fin och vi hade henne hos oss i fyra dagar. Åkte hem på permisson på torsdagen men åkte tillbaka på fredagen för läkarbesök och ett sista farväl av Sophie. Kändes fruktansvärt att lämna henne på BB, kändes som vi övergav henne. Minnet jag har av henne är hennes lena händer och fötter. Helt fantastisk fin vår lilla ängel.

Idag hade de själaringning för henne i kyrkan och vi var där och tände ett ljus, prästen var här idag och imorgon ska vi träffa kyrkovaktmästaren för att bestämma gravplats. Känns helt obegripligt att gå och leta gravplats åt sin nyfödda älskling. Att lämna BB utan sin efterlängtade kändes också helt fel.
Hur ska man orka? Känns så meningslöst allting just nu. 

Precis som Ni så vill vi ha barn igen så snart som möjligt men ingen kommer att kunna ersätta vår förstfödda. Men jag har dåligt samvete för att jag vill bli gravid igen. Sophie kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag önskar så att jag fått ha henne hos mig nu.

Vill bli av med avslaget och bli gravid igen så snart som möjligt.

Hur har Ni orkat gå vidare? Har Ni återgått till jobbet eller är Ni sjukskrivna? Hur länge var Ni hemma?          

    

Hur lång tid tog det för Er innan avslaget försvann? och för Er som fått tillbaka Er men, har Ni samma menscykel nu som innan och hur lång tid tog det innan mensen kom tillbaka?

Lördagen den 22 september förlorade vi vår Saga. Jag var i vecka 40+6. Vi hade varit inne på tillväxtultraljud dagen innan för att SF måttet hade gått ner lite. De kunde se att det var lite lite fostervatten men inom riktgränserna och dessutom slog Sagas hjärta jättefint och hon verkade pigg så de skickade hem oss med återbesök två dagar senare. Samma kväll började värkarna komma och tidig lördag morgon var vi inne på förlossningen. Då  hade Sagas hjärta slutat slå. CHOCK!!!!

Jag kände med en gång att jag ville föda fram henne- inget annat var möjligt för mig . Kl 15.20 fick vi hålla Saga för första gången! Vilken kärlek och sorg, så starkt....

På kvällen åkte vi hem för att sova, men nästa dag åkte vi tillbaka till sjukhuset för att hålla henne. 
På måndagen hade vi namngivning hemma hos oss och Saga fick komma hem för första och sista gången. Mor och farföräldrar och några nära vänner var med. Det var väldigt fint och sorgligt.

Vi har valt att begrava Saga på en Askgravplats där hon har en egen sten och ligger i skydd under gamla vackra träd och med utsikt över en liten sjö. Det var det vackraste vi kunde ge henne. 

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade hennes död men väntar på de sista svaren från obduktionen.

Saga är vårt andra barn och vi  känner som ni andra i den här tråden en längtan efter syskon. Avslaget slutade efter ca 4-5 veckor men jag har inte fått tillbaka min mens.

 Jag födde en flicka i fredags på bf+6 med urakut snitt kl. 14.12, tyvärr dog hon ifrån oss kl. 15.30. Vi har gett henne namnet Othilia. Jag är helt knäckt nu, tankarna far runt och man undrar vad man gjort för fel, vi vet inte ännu varför hon dog, hon skall obduceras och vi hoppas på att få svar där. Det vi vet är att hon mått dåligt i magen i några dagar och att hon låg omringad av bajs, fostervattnet var i princip slut. Så jag tror på syrebrist eller blodförgiftning. Jag är mitt i en mardröm nu som jag inte vet hur jag ska ta mig ur, jag saknar min dotter, allt vändes upp och ner i samma stund jag vaknade ur narkosen och fick beskedet, det är så fruktansvärt jobbigt just nu. Samtidigt sa jag redan på bb att jag inte tänker ge upp hoppet om att få ett levande syskon till vår son, jag har en sådan bebislängtan i min kropp nu, vill inte ge upp möjligheten att få en liten bebis igen. Jag tänker dock först ta tag i min viktökning och gå ner alla kilon jag lagt på mig då jag inte vill utsätta min kropp för ytterligare kilon på de jag redan har. Så jag hoppas vi kan börja försöka igen om några månader, kanske till sommaren. Är narurligtvis även livrädd för en ny graviditet och jag vet redan nu att jag kommer vara helt hispig för allt möjligt om jag nu blir gravid igen. Har även 2 mf i bagaget så totalt har jag varit gravid 4 ggr på 5 år. Är 35 år i år, så ingen ungdom heller om man nu tänker på att möjligheten att kunna bli gravid minskar mer och mer ju äldre man blir.

Hur lång tid sa läkaren att det skulle ta som längst innan mensen kommer tillbaka? Jag har nu  snart gått sex veckor utan mens. Hoppas givetvis på att anledningen är att jag är gravid men det tror jag inte innerst inne.