Jag vill bli gravid igen...

Åh, jag beklagar så att Ni också förlotat Era barn. Jag är fortfarande i chock och förstår inte att jag inte får se Sophie växa upp.

Förra söndagen, den 28 okt åkte jag in till BB med värkar och vi var så glada att det äntligen var dags att föda vårt barn. Jag var beräknad till den 27 okt så vi tyckte det var perfekt timing. Glädjen byttes till chock inom några minuter. När vi kom in hittade inte barnmorskan något hjärtljud och tillkallade läkare direkt som gjorde ultraljud. Vår lilla bebis levde inte längre. Jag som så sent som onsdagen samma vecka fick se henne andas på ultraljudet och alla värden var perfekta. Hela graviditeten har både jag och vår bebis haft perfekt värden så vi har inte varit det minsta oroliga. Hos BM på onsdagen frågade hon om det sparkade och jag sa att de senaste dagarna har det inte varit några direkt sparkar utan mer "knöende" och BM sa inget om det. Hade jag vetat att det skulle sparka mer hade jag åkt in på torsdagen igen tror jag. vet inte när hon slutade sparka men eftersom hjärtat slog på onsdagen så måste hon ha döttt på kvällen eller torsdagen.

16.21 tisdagen den 30 okt födde jag vår lilla ängel Sophie, hon är helt otroligt vacker. När vi fick dödsbeskedet på söndagen var min enda tanke att jag bara ville bli av med det som var inne i min mage, att de skulle göra kejsarsnitt men personalen stod på sig och sa att psykologiskt så är det bättre att föda fram barnet, dels för att slippa ha ärret på magen som gör en påmind hela tiden dels att nästa gång jag blir gravid kommer de sätta igång mig v38 och det är inte bra om man gjort kejsarsnitt innan. De sa också att när barnet väl var ute skulle vi få ha det hos oss så länge vi ville, klä på henne kläder, fotografera och ta fotavtryck. Detta lät helt makabert för oss och vi sa både jag och Mattias att det kommer vi inte göra. Mattias tog henne dock direkt när jag fött henne medan för mig tog det en timma innan jag vågade titta på henne och hålla henne sedan ville jag inte släppa taget, hon var så otrloligt fin och vi hade henne hos oss i fyra dagar. Åkte hem på permisson på torsdagen men åkte tillbaka på fredagen för läkarbesök och ett sista farväl av Sophie. Kändes fruktansvärt att lämna henne på BB, kändes som vi övergav henne. Minnet jag har av henne är hennes lena händer och fötter. Helt fantastisk fin vår lilla ängel.

Idag hade de själaringning för henne i kyrkan och vi var där och tände ett ljus, prästen var här idag och imorgon ska vi träffa kyrkovaktmästaren för att bestämma gravplats. Känns helt obegripligt att gå och leta gravplats åt sin nyfödda älskling. Att lämna BB utan sin efterlängtade kändes också helt fel.
Hur ska man orka? Känns så meningslöst allting just nu. 

Precis som Ni så vill vi ha barn igen så snart som möjligt men ingen kommer att kunna ersätta vår förstfödda. Men jag har dåligt samvete för att jag vill bli gravid igen. Sophie kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag önskar så att jag fått ha henne hos mig nu.

Vill bli av med avslaget och bli gravid igen så snart som möjligt.

Hur har Ni orkat gå vidare? Har Ni återgått till jobbet eller är Ni sjukskrivna? Hur länge var Ni hemma?          

    

Skönt att höra att det blir bättre med tiden. Så Ni fick svar på vad som var fel, vad för slags infektion var det? Jag vet inte vad jag tycker är bäst. att de hittar något eller att det är plötslig spädbarns död....

     
Idag var vi och träffade vaktmästaren på kyrkogården, vi hade sett ut vår plats där vi vill att Sophie ska ligga. Det visade sig vara en plats för urnor och vi vill begrava henne i kistan. Fick bara en annan plats tilldelad och den ligger precis vid vägen, vill inte ha henne där utan på ett lugnt ställe men det känns inte rätt att kremera henne. Vet inte vad vi ska göra, måste bestämma oss till på måndag. Så många jobbiga beslut som man inte kan ångra sedan.

Det känns som att platsen är otroligt viktig för oss, jag vill ha ett fint ställe att gå till så det lutar nog åt kremering och urna ändå men får sova på det två nätter till. Man kan ju inte ångra det beslutet sen och det är viktigt att både jag och min sambo känner oss bekväma med kremering.

Hur lång tid tog det för Er innan avslaget försvann? och för Er som fått tillbaka Er men, har Ni samma menscykel nu som innan och hur lång tid tog det innan mensen kom tillbaka?

Kan man få vara med där och hur i så fall?

Vad snällt men det går inte att maila til dig då jag inte kommer in på din sida. Kräver lösenord.Om du har lust så inboxa mig så svarar jag på mailet.

   

Med Sophie blev vi gravida på första försöket, vi trodde det skulle ta ett år då vi har många vänner som har svårt att få barn så vi blev lite överrumplade. Hur var det för Er?

Är rädd att det ska ta lång tid den här gången bara för att man så gärna vill bli gravid.   

Det var säkert minipillren som gjorde att det tog längre tid för Er. Jag hade en kopparspiral i 7-8 år som jag tog ut så jag har inte haft några hormoner inblandade.
 Hoppas att du lyckats denna gången.  

Ja, vi är i samma sits som Er. Sophie var vårt första barn och precis som du säger så är vi ju föräldrar men utan våra barn i livet.
Det konstiga är att trots att vi inte har barn sedan tidigare så är det så tyst hemma nu. Vi hade ju planerat för att ha ett barn hemma nu, rulla barnvagn och mysa. Nu blir det tillbaka till jobbet efter nyår.

Hela tillvaron ändrades på en sekund. Imorgon är det tacksägelse i kyrkan så då ska vi gå dit och på onsdag är det begravning. Därefter åker vi till USA tre veckor, vi kan inte gå hemma längre. Nu har vi så mycket praktiskt som ska ordnas men efter onsdag så kommer det vara så tomt. Saknaden är enorm och jag klarar inte av att vara hemma samtidigt som jag inte orkar börja jobba. Vi hade planerat att vara i Thaialand med sophie mars-april och nu känns det helt fel att åka dit så istället åker vi nu istället men till helt annnat land.    

Vad skönt att höra, det är en liten liten tröst i all sorg. Mitt avslag verkar gå mot sitt slut så jag hoppas att det går lika fort för oss. Hur kändes din andra graviditet?
Jag har inte varit orolig det minsta under Sophies graviditet men nästa kommer vara svår känns det som. Man kommer att oroa sig för minsta lilla. Är ingen orolig person i vanliga fall men att livet kan ändras på en minut, från total glädje till totalt mörker påverkar mig oerhört.