Jag vill bli gravid igen...

Hej alla fina änglamammor...

Tänkte att jag också skulle ge mig in i den här tråden. Vi förlorade vår dotter för drygt ett år sedan i v 42 och har inte fått någon förklaring på vad som hände. Blev gravid igen i april i år men fick missfall i v 11 och väntar nu på att bli gravid igen...denna eviga väntan och längtan. 

Känner mig så ensam ibland, känns som att man är den enda mamman i hela världen som går igenom detta och kände mig så lättad när jag läste era inlägg...så skönt att veta att det inte är bara jag som blir besviken varje månad mensen kommer! Tycker att allt känns så jobbigt även om det har gått över ett år, saknar vår dotter så enormt plus att man har längtan efter nästa graviditet.

Min psykolog säger att det är jätteviktigt att ha andra mål och att det är farligt att lägga alla ägg i en korg, så att säga, att man inte bara kan leva för att bli gravid igen och jag vet att han har så rätt i det. Samtidigt så kan jag inte släppa det. Varför var det tvunget att bli missfall nu i juni??? Hade man inte redan gått igenom tillräckligt???

Lindal82, jag förstår precis din "besatthet" av att bli gravid igen, man kan ju knappt tänka på annat! Och det gör det extra jobbigt varje månad när skit-mensen kommer.  

Vi änglaföräldrar har verkligen gått igenom nåt helt omänskligt, att hålla sitt döda barn i famnen, att lägga sitt barn i kista och begrava henne/honom. Det är helt galet och ändå är det den verklighet man befinner sig i...

Jag och min sambo är så ledsna vissa dagar så vi inte vet var vi ska ta vägen. Hon är mitt första barn och han har flera barn sen tidigare. 

Jag började jobba heltid i slutet på sommaren men har nyss sjukskrivit mig igen på grund av att jag höll på att gå in i väggen. Nu jobbar jag 50% ett tag framöver och det känns bra. Försöker att kämpa på, jobba, ta hand om de andra barnen här hemma och vår lille hund som vi skaffade efter att vi miste vår dotter, han har varit en sån enorm tröst för hela familjen. Jag vet att det känns jättesvårt men jag rekommenderar alla att försöka göra nåt nytt i ert liv, något som ni inte gjort eller haft innan, det hjälper enormt mycket att få något annat att tänka på. Och försök göra saker som ni tyckte om att göra innan ni miste ert barn, det är jobbigt i början men efter ett tag känns det mer naturligt och man blir glad att man i alla fall orkat försöka.  

Får jag också vara med och följa er andra i väntan på att bli gravid igen? Längtar sååå mycket...

Kram på er alla fina och fortsätt kämpa på varje dag! <3               

Hej Joe7702...

Kommer ihåg hur man mådde en månad efter att det hänt och kan säga att visst blir det bättre med tiden, även om jag vissa dagar kan tycka att allt är nattsvart även nu ett år senare.

Vi hade också tänkt att åka iväg direkt efter men kände att vi inte hade kunnat njuta av semestern och väntade till september nu i år då vi verkligen uppskattade att åka iväg en vecka. Det var nog första gången på ett år som jag vissa dagar kände att livet verkligen kan vara härligt ändå. Men det blev tufft när vi kom hem igen. Förstår att ni ville komma iväg för att undvika alla frågor, det river upp så mkt sår när man ska berätta för alla som frågar.

Tänk inte så att ni överger er dotter, hennes grav är hennes viloplats och minnesplats men ni bär henne i era hjärtan var ni än går, så känner jag med min dotter, jag behöver inte gå till graven för att vara nära henne även om jag tycker om att gå dit, hon finns med oss hemma, i sitt barnrum och i våra hjärtan och även när vi var utomlands. När vi åkte till Grekland nu i september så gjorde vi små fina ritualer, skrev hennes namn på stenar som vi hittade på stranden och sånt. Hon är alltid med oss och vi tänker på henne varje dag. Ni kan gå till hennes grav igen när ni kommer hem, tänk så att den försvinner ju ingenstans och inte hon heller.

Jag gick till en psykolog som jag fick kontakt med på vår vårdcentral, har varit hos honom nyligen igen eftersom jag nu blev sjukskriven igen pga stress och allt som hänt. Han är otroligt duktig, jobbar med kognitiv terapi och kan verkligen ta tag i mig när jag behöver det och få mig att tänka på ett hälsosammare sätt. Tycker du ska försöka få tag i någon via din vårdcentral. Kan även rekommendera dig att få kontakt med Spädbarnsfonden, där har jag pratat med andra mammor som varit mina stödpersoner och det är skönt att prata med någon som vet precis vad man går igenom och som kanske kommit en bit på väg.

Massa kramar

Hej Linda...

Om du tycker om att rida så tycker jag att du ska försöka gå till stallet och göra det du vanligtvis älskar. Nu har det ju inte gått lång tid för er men redan efter 2 månader började jag åka till simhallen och simma för det tycker jag om och det kändes bättre. Min psykolog rådde mig till att göra det som jag brukar tycka om även om det inte känns lika bra eller mkt svårare än tidigare för efter ett tag kommer det att kännas mkt bättre att man har gjort det och helt plötsligt känns det som en så naturlig del av ens vardag igen.

Min lilla vovve har gjort så mkt för min psykiska hälsa och jag får lägga så mkt av min kärlek på honom. Det känns verkligen som att han räddar mig...varje dag. Vi fick ju liksom hem en annan bebis på nåt sätt, även om det såklart inte går att jämföra. Men det blev något annat att fokusera på, han behövde ju mig så mkt. Skönt att ni ändå har djur att lägga kärleken på när ni inte har andra små barn. Tror säkerligen att din sambo känner tröst i sitt andra barn och hoppas att du kan göra det också.

Det är även viktigt att fokusera på annat än att bara bli med barn. Jag blev ju med barn igen och fick missfall...så det har ju tagit längre tid än man hade räknat med när det först hände, man trodde ju att man skulle bli gravid igen direkt o sen skulle det kännas bättre...men man måste vara medveten att var 3-4:e grav är ett missfall så det kan ju ta lite tid...Jag hoppas därför att du kan tänka att det inte är något idé att stressa på det utan det får ta den tid det tar, tids nog får ni ju er bebis =)  så säger alltid min mamma till mig när jag mår som sämst och är otålig för att jag inte blir gravid.

Vart bor ni nånstans? Det hade ju varit trevligt att träffas allihop i den här tråden eller i alla fall de som vill =)  det kan vara en enorm tröst att prata med andra i samma situation och face to face känns ju alltid mer personligt. Träffade själv andra mammor i samma situation några månader efter att vi förlorat vår dotter. 
Själv bor jag i närheten av Göteborg.

Kramar!

Jag har alltid också tyckt bättre om djur än barn, barnlängtan har kommit på senare år. Och när den väl kommer så finns det ju ingen starkare känsla! 

Jag fyllde 33 i juni och tänker ju också på det med åldern men så känner jag att nej, jag e ju inte gammal och livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig, vissa får vänta längre kanske. Nu får jag kanske inte känna på hur det är att ha en bebis förrän jag är 34-35 men då är det ju så. Herregud, jag har en kollega som fick sitt första barn när hon var 38 år och det är hennes enda barn, de ska inte ha fler. Så du och jag är ju inte gamla, tydligen är det många kvinnor som är över 35 när de får sitt första barn. Så jag tycker inte du ska ha nån panik och faktum är att det hjälper ju inte att ha bråttom heller som du säger, man kan ju inte påverka det mer än vad man redan gör. 

Förstår det där om att din sambos 11-åring också är ledsen, min sambos barn, alltså alla mina bonusbarn sörjer sitt syskon otroligt mycket och tänker på henne i allt de gör. De älskar och saknar henne så mycket, precis som vi gör. Lilltjejen på 8 år har sagt till mig flera ggr att hon vill att det ska komma en ny bebis snart och jag har sagt till henne att vi gör så gott vi kan för att det ska bli så. Jag skulle så himla gärna vilja kunna säga till henne att nu är det en ny bebis på väg...

Oj Sundsvall, då bor vi verkligen en bit ifrån varandra =)  men meddela gärna om ni kommer till Göteborg så får vi absolut ses! För mig känns det lite som att jag har haft för lite kontakt med andra änglamammor på senaste, har börjat känna mig så ensam i detta och det är inte bra. Skönt att ha fått kontakt med dig och de andra mammorna här. Man jämför sig ofta med sina vänner och kollegor och då känner man sig så utanför men här blir man ju inte lika ensam på nåt sätt. 

Jag motionerar mycket och känner att det hjälper mig att få lite endorfiner i kroppen. Det blir många hundpromenader och försöker även simma så ofta jag hinner. 

Sköt om dig så länge, kramar!     

    

Förstår er precis. Men än är det inte för sent och jag vet att sjukvården hjälper kvinnor fram tills att man är 45 år ungefär med att skaffa barn om det skulle vara att man har svårt att bli gravid. Så ta det lugnt!

Om ni redan tidigare haft tanke på att skaffa hund och ni har förutsättningarna så att den inte skulle behöva vara själv på dagarna så tycker jag absolut att ni ska göra det! Det är en sån enorm lycka och du kommer att få ta hand om en annan liten "bebis". Det är inte ett sätt att ersätta sitt barn för det går ju aldrig men det ger en något annat att engagera sig i och en liten valp kräver mycket tid och engagemang. Min lille älskling får så mycket kärlek och ger lika mycket tillbaka. Och tids nog får ni er bebis och då är valpen inte valp längre och mycket lättare att hantera såklart än om man har både valp och bebis samtidigt, det hade absolut blivit lite för mycket  =)

Om du vill träffas nån dag så meddela gärna mig. Jag inboxar min email.

Kram kram!

Förstår dig precis, som man saknar sin lilla ängel...och månadsdagar/årsdagar är jättejobbiga. =(

Kommer också ihåg när man fick det där fruktansvärda beskedet...precis i det ögonblicket trodde man att man drömde någon mardröm och snart skulle vakna...kunde känna likadant flera månader efteråt, var helt övertygad om att det måste vara en hemsk dröm och att jag skulle vakna när som helst.

Tänker på er och våra ängladöttrar <3

Hej joe, Hur gick det hos läkaren? Har tänkt på er idag... Massa kramar!

Ja Joe, hör av dig när du orkar, jag vet att vissa dagar eller hela veckor så orkar man inte över huvudtaget.

Idag tänker jag sååå mycket på vår lilla ängel, usch vad fruktansvärt jobbigt det är när man bara tänker o tänker o ångesten är nära hela tiden...Och så den j-la mensen som kommer ovälkommet varenda månad!!!  

Kram alla änglamammor, fortsätt att dela med er av era känslor och tankar och håll er starka! <3    

Hej Ilovetoast,

Välkommen in i tråden. Beklagar verkligen er sorg, vet precis hur ni mår just nu =(

Det var nu 14 månader sedan vi förlorade vår dotter i v 42 men vi tänker sååå mkt på henne o de senaste dagarna e jag ledsen hela tiden...

Har varit gravid en gång sen dess nu i våras men fick missfall i v 11 så nu väntar jag på att bli gravid igen... Förstår precis hur du känner att allt är så himla tomt. Vi har min sambos barn sen tidigare förhållande hemma men det är precis lika tomt ändå, det är bara känslan och vi hade också köpt allt och inrett barnkammaren. Det är fruktansvärt tungt. Vår ängladotter är mitt första och enda barn.

Jag kan trösta dig med att sorgen blir lättare att bära med tiden men blir starkare i perioder. Det går upp o ner hela tiden liksom. Efter ett år har man iaf kommit tillbaka till jobbet och lever sitt liv som vanligt förutom att man bär på sin sorg och önskan om ett syskon till sin lilla ängel.       

Förutom att få kontakt med andra i samma sits som t.ex. Spädbarnsfonden så hoppas jag att ni får chansen att gå och prata med en kbt:are (kognitiv beteendeterapeut). Min har hjälpt mig otroligt mycket och fick kontakt med honom via vårdcentralen.

Vi håller kontakt här och stöttar varann. Det är ju ändå skönt att veta att man inte är ensam.

Kram       

Så tråkigt att höra om ditt missfall, har också fått ett sen vi förlorade vår dotter...man försöker igen...