Hur hantera att min farfar är hebefil??

Vet inte vad jag skall ta mig till och hoppas på att ni kanske kan ge lite perspektiv och råd.
Ska försöka att fatta mig kort även om jag är kass på det.

För 4 år sedan dog min farmor, jag hade då pga hennes psykiska instabilitet tappat kontakten lite med min farmor & farfar.
Eftersom jag är enda släktingen i samma stad blev det så att jag började umgås intensivt med min farfar och hjälpte honom med allt som rörde begravning osv.

Vi fortsatte umgås och vi hjälpte varandra med saker, fikade, åt middag och firade Jul ihop osv.
Jag började känna att kanske kunde jag nu få den "fadersfigur" i mitt liv som jag så länge längtat efter.
Samtidigt kom han med komentarer ibland som en farfar inte ska säga till sitt barnbarn, jag började känna mig olustig och började tänka på att inte ha urringat när jag träffade honom osv.

Jag går i terapi och där tog jag upp detta, jag tänkte att det måste vara nån form av chock från sorgen alt. kanske begynnande demens.
Min psykolog tog allvarligt på detta och tyckte inte att jag skulle fortsätta träffa honom.
Vi diskuterade detta vid många tillfällen och jag tampades med mitt dåliga samvete gentemot honom eftersom jag tyckte synd om honom som förlorat sin fru och utan mig skulle bli helt ensam.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det som hände sedan skulle hända.
Jag hade någon vriden tanke om att han iaf aldrig skulle göra något mot min lillasyster utan att detta bara rörde mig och jag var övertygad att om han sagt nå´t olämpligt till henne skulle jag vetat om detta.

Det hela slutar i en hel helg med sexuella trakasserier mot min lillasyster som var på besök och sov över hos honom.
Detta knäckte mig totalt!!
Undanpressade minnen kom tillbaka och jag mindes att han sagt opassande saker till mig fler ggr i livet ända sedan jag var ca 12.

Han blev dömd i TR & HR, det har varit en enda lång mardröm och självklart känner jag skuld i detta som var så jävla dum att jag inte ville "förstöra" hennes relation med honom bara för att han sagt opassande saker till mig.
Min lillasyster och jag har samma pappa men olika mammor, ingen av oss har haft en positiv fadersfigur i vårt liv utan haft en riktigt jobbig barndom.

Jag har efter händelsen, innan vi polisanmälde pratat med honom både ensam och med min syster, vi ville se om han förstod att detta var fel och ville att han skulle söka vård själv utan polisen inblandad.
Han förnekade samtidigt som han ibland på ett sätt erkände eftersom han sa att han inte kommer ihåg osv.
I förhör har han nekat till viss del samtidigt som han har skyllt på MIG och sagt att jag är hjärnan bakom det hela (?!).

Till slut blev det så illa av allt jag kände i kombination med bilder på vad han gjort mot min syster att jag blev inlagd på psyk i 9 dagar!
Jag orkade inte bära allt, min värld rasade och samtidigt sa min allra bästa vän upp kontakten med mig eftersom han tyckte det var jobbigt att jag alltid mår dåligt.*suck*
(Ja han visste vad som hänt, han var den första jag ringde efter att panikångestattacken jag fick när jag fick reda på det hade lagt sig.)

Jag har som tur är en väldigt bra psykolog som jag går till varje vecka och vi har givetvis pratat mycket om detta.
Till saken hör att jag känner att jag inte kan "komma över" detta, det bara mal o mal i huvudet, hur gör jag för att känna att jag på något sätt lämna detta??

Jag la ner min polisanmälan själv eftersom jag inte orkade gå igenom rättegång samt att jag tyckte att han ju bara sagt saker till mig till skillnad från min syster där han var mer fysisk.

Hur tar jag mig igenom denna soppa??
Kan tillägga att jag är 30+ & min syster 25+.