Min förstfödda reagerar kraftigt och negativt på det kommande syskonet..

Jag har en snart 3-åring som skall få ett syskon i slutet av januari.

H*n har sedan en tid visat tydliga tecken på att reagera ganska kraftigt över detta.
Är oerhört mammaklängig (pappa duger inte alls), blir förtvivlad om jag så bara går in på toa, pratar och ropar i sömnen saker som "-Neeej!!" och "-Det är MIN mamma!!".

På dagis har de talat om för mig att h*n (som tidigare varit världens mest lugna och nöjda barn) plötsligt kan börja storgråta förtvivlat (ofta när det är dags för vilan) och "Vill till mamma" eller "vill ringa till mamma". H*n har också uttalat vid något tillfälle att "-jag vill inte att mamma ska gå till barnmorskan!"

H*n frågar mig ofta om jag "skall gå till barnmorskan idag", och var barnmorskan "bor" någonstans.
H*n frågar också vad barnmorskan gör med mig, då har jag svarat enkelt att hon lyssnar på bäbisen, mäter lite på magen och vaktar så att mamma (jag) mår bra.. H*n säger ofta att h*n vill följa med mig till barnmorskan.

Hemma eller med familj/släkt vill h*n inte prata om bäbisen, folk vill ju gärna vända sig till h*n och säga saker som "-vad roligt, ska du få ett litet syskon!". Då blänger h*n för det mesta på vederbörande och vill inte svara. H*n blir även arg när min make klappar mig på magen och/eller känner efter sparkar, och drar bort hans hand. Ofta följt av ett "-det är MIN mamma!"

Till saken hör att jag är sjukskriven för prematura sammandragningar, förstfödingen kom 2 månader för tidigt under mycket dramatiska omständigheter, så detta behandlas nu lite som en högriskgraviditet.. Jag kan alltså inte lyfta mitt barn, och leka och hänga i som vanligt - och detta är något som h*n naturligtvis märker av. H*n har sagt till en av förskollärarna på dagis att "min mamma kan inte lyfta mig, och hon kan inte köra vagnen..för det är en bäbis i magen."

Jag har oerhört dåligt samvete som gnager, för att jag lämnar h*n på dagis deltid. Detta gör jag dels för att h*n skall få leka och stimuleras (eftersom jag för närvarande inte klarar av det fysiskt) och dels för att jag faktiskt är ordinerad att LIGGA och vila långa stunder dagligen.. Ändå kan jag gråta på vägen hem efter att jag har lämnat h*n, känna så fel att bara lämna bort för att sedan gå hem och lägga sig.. JAG VET att det är för min och den oföddas hälsa och säkerhet, men det skaver så i hjärtat ändå.. Särskilt när jag ser hur starkt h*n ju reagerar över hela situationen.

HUR skall jag tackla detta? Bör man kontakta BVC eller barnpsykolog?
Eller kan det bli såhär när man skall få sitt första syskon..?

Snälla hjälp..