Vår anknytning till barnet

Har inte adopterat men fick nyligen en liten flicka och är förstföderska vid 41 år. Kände en enorm kärlek till mitt barn så fort de lade henne på mitt bröst. Kollade efter likheter och genetiska drag. Kollegor sa till mig att kärleken bara slår till direkt när man fått barn. Den kom som en klar blixt från himmelen. Jag som aldrig tyckt om barn tidigre kände en enorm kärlek till den lilla flickan.

Anknytningen har växt fram alla månader när jag burit henne i magen. Den fanns redan när hon föddes.

Skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera ett barn på flera år. Jämför ett nyfött litet spädbarn som är världens sötaste och charmigaste individ med en 2 - 3 åring. Klart att det är svårare att tycka om ett så gammalt barn och för barnet att knyta an.

Nu är jag själv adopterad och många tankar har väckts till liv när jag fått barn. Min familj är inte min familj på samma sätt som min dotter, som är mitt eget barn. Den lilla flickan är min enda riktiga släkting. Faktum är att jag känner att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar och att det alltid betytt oerhört mycker för mig att få ett eget barn. Dessa tankar har kommit upp nu när jag fått barn. Jag ville verkligen att barnet skulle vara mitt på riktigt och jag kan mycket väl förstå, som någon skrev ovan, att tankar som att det inte är mitt barn kommer då barnet egentligen har helt andra föräldrar.

Vi kände båda en otroligt stark kärlek till den lilla flickan. Hade aldrig känt samma sak för ett barn som inte var mitt eget och dessutom flera år.   

Jag är väldigt glad över att ha genetisk anknytning till en annan människa. Det är stort för mig, större än jag trodde. Jag är väldigt glad att hon ser helt svensk ut och inte har ärvt mina fula mandelformade ögon. Hennes pappa är lång så hon kommer säkert bli 1,70 lång som medel för kvinnor. Kollegan som också har asiatiskt påbrå, är gift och har barn med en blond kille. Har sett kort på barnet när han var liten. Pojken var blond och ser idag också helsvensk ut. På något sätt betyder det väldigt mycket för mig att flickan inte har ärvt mina drag utan ser helt svensk ut. Älskar tiden med ett nyfött barn som idag blivit 7 veckor. Vill bara PAUSA tiden så att hon inte ska bli stor så fort. Skulle aldrig kunna tänka mig ett barn som var 2 år. Det är halva livet att vänta barn, tiden på BB och få uppleva hennes första tid.

För att det är viktigt för mig att ha genetisk anknytning, älska spädbarnstiden, inte kunna tänka mig att ställa upp och ta emot ett barn som inte är mitt på flera år eller för att jag tycker det är viktigt att ha fått ett barn som ser svenskt ut? Varför skulle jag gå i terapi för detta? Menar du att terapeuten skulle kunna operera bort mina fula mandelformade ögon så jag såg svensk ut? Jag är ljus i hyn och har inga utpräglade asiatiska drag. Jag har inte heller svart hår utan mörkbrunt. Flera har t o m frågat om jag haft amerikanskt eller västerländskt påbrå. Hade det inte varit för de fula mandelformade ögonen hade ingen kunnat tro att jag inte var svensk. Mamma och släktingar tycker min lilla flicka är mer lik sin pappa än mig.

Min dotter har som tur är inte de där fula sneda ögonen, inte heller svart hår eller mörk hy. Den dagen den sorgen.

Jag skulle gärna vela ha fler barn, men absolut inte genom adoption. Då avstår jag heller. Finner heller ingen anledning att lägga ut tusentals kronor på terapi, särskilt inte när jag äntligen fått världens finaste flicka att ta hand om!

Som sagt jag håller inte med dig. Hade gärna bytt mina fula mandelformade ögon mot dina stora runda. Givetvis vet jag också att svensken inte alltid är blond, blåögd och lång. Jag bor i ett välbeställt område där det är få utomlandsfödda.. Har kollat på statistik på SCB om detta. Snittinkomsten är 600 000 kr, bland män högre. Har du tänkt på en sak? Få utomlandsfödda, högutbildad med god ekonomi hänger ofta ihop. Jag tänker precis tvärtom mot dig. Jag vill inte bo i ett område där många utomlandsfödda bor. På dagis är i stort sett alla barn svenska. Det har samband med områden där det är dyrt att bo.

Menar du på fullt allvar att du inte förstår vad jag menar?

Om du hade läst mitt svar ovan så hade du inte behövt fråga : därför att det inte finns någon anledning - särskilt inte när jag fått världens finaste dotter, som dessutom är mitt eget barn och saknar FULA mandelformade ögon. Hon är dessutom ljus i hyn, har än så länge melerade ögon och ser lika svensk ut som de andra barnen i hennes ålder. Hon har inte ärvt mina fula ögon och har inte asiatiskt utseende. Har jag inte sagt detta tidigare eller du kanske inte läser vad jag skriver?

Gillar du att upprepa dig eller vad är det för fel på dig? Jag skulle bli väldigt besviken om min dotter skulle adoptera och avråda henne. Skulle ha svårt att ta till mig det barnet som barnbarn. Har släktingar som haft denna problematik. Föräldrarna blev besvikna när de valde att adoptera. De hade väntat sig att släktens gener skulle föras vidare. Jag förstår dem, hade känt på samma sätt. Hade haft lättare att acceptera ett barn som man hämtade direkt från BB här i Sverige, som hade svenska föräldrar. Framförallt som var så litet och såg svensk ut. Vill att min dotter ska få barn med en svensk kille, de facto tror jag då jag fick barn med en svensk kille om hon också skulle få det så tunnas det asiatiska utseendet ut ännu mer och är tillslut försvunnet. Som att försvinna upp i rök som det aldrig har funnits!

I den perfekta världen hade adoptioner aldrig funnits. Jag tycker det är skrämmande att man kan sätta barn till världen och sedan inte kunna ta hand om dem. Varför händer detta aldrig i Sverige? Visst det finns s.k. familjehem, men det sker inga internationella adoptioner från Sverige till andra länder och få nationella adoptioner i Sverige. Läste en gång om en person som var adopterad från Kina, han var väldigt bitter på sin riktiga mamma att hon satt barn till världen som hon sedan inte kunnat ta hand om.

Mina adoptivföräldrar är inte mina riktiga föräldrar. Visst har de tagit hand om mig, men det är - ändå - inte samma sak som om vi hade haft genetiska band som jag har till min dotter. Jag hade velat att det skulle finnas genetiska band mellan oss. Alla som ser oss ser att det inte är mina riktiga föräldrar. Jag tror det är lättare att identifiera sig ju tidigare man kommer till ett land som adopterad, och om man har ett utseende som inte skiljer sig alltför mycket från andra människor i det landet. Att inte "sticka ut" och hela tiden få frågan var man kommer ifrån.

Det stör mig oerhört när folk frågar mig "var kommer du ifrån". Det är ingen som frågar min sambo som är svenk var han kommer ifrån. Faktum är att jag känner mig kränkt när jag får den frågan. Min dotter som ser svensk ut kommer aldrig att få den frågan.

Bekanta som adopterat sa själva att det är en fördel för barnet om det ser svenskt ut, ett barn som ser annorlunda ut kommer att stöta på patrull längre fram i livet. Tänk på att vad andra människor säger är inte alltid vad de tycker. 

Jag säger inte att adoptioner är fel eller att det behöver vara sämre. Men det är inte samma sak som att få ett eget barn. Adoptioner skiljer sig åt från att få egna barn på många sätt. Bara det att man inte får ett nyfött barn utan ett barn som ofta är över året. Samt ofta ett barn som har ett utseende som skiljer sig från de allra flesta andra i Sverige.

De flesta människor önskar sig säkerligen ett eget barn. I annat fall skulle alla ju adoptera istället för att skaffa egna barn. Att få uppleva en graviditet, tiden på BB, tiden med ett riktigt litet barn. Jämför detta mot att ställa upp att ta hand om en 2-åring. Det känns rent ut sagt motbjudande, om någon skulle försöka trycka på oss en 2-åring.

Varför ska man skydda sig för att pappren har gått iväg till landet? Jag skulle i första hand tänkt på mig själv, att få ett eget barn är naturligtvis viktigare. Skulle man bli med barn så är det bara att avbryta adoptionen.

Har du tänkt på en sak - det är ingen som ifrågasätter någon som skaffar egna barn.          

Har läst om personer med asiatiskt utseende som faktiskt har gjort det för att de så gärna vill ha västerländskt utseende. Tanken har faktiskt funnits. Dock vet jag inte hur komplicerat det är och om det överhuvudtaget går.

Folk opererar ju ansikten, bröst, öron och en massa andra kosmetiska operationer så varför inte? Vet du vad det kostar?

Kommer du inte från Sverige eftersom du får den frågan? Jag har aldrig hört att mina svenska vänner får den frågan. I mitt fall har den varit orsakad av att jag inte ser svensk ut. Hade jag inte haft mina fula ögon så hade ingen säkerligen ställt frågan.

Jag vänder mig inte mot att vara född utomlands, ha mörkbrunt hår eller ha brunna ögon eller att vara kortare än den genomsnittlige svensken. Har kusiner som är gifta med en person från USA och en från Canada. Umgås med en kompis som kommer från Tyskland. Har vänner i Finland etc. Det jag vänder mig mot är INTE ha västerländskt utseende - att se svensk ut - vilket det är viktigt att min dotter kommer att göra.

Har du svårt att förstå?

När jag säger samma sak till folk som sitter framför mig, så förstår alla vad jag menar precis och det är ingen som argumenterar emot mig. Vi kanske kan träffas så kan jag förklara vad jag menar närmare, samt att du kan få träffa min dotter på 8 veckor och se att hon ser svensk ut.