Millimeterrättvisa och rädsla för eget ansvar
Hej!
Jag lever i ett förhållande sedan tio år tillbaka och vi har två barn tillsammans.
För mig har det alltid känts viktigt att dela på ansvar över hem och barn. Därtill att vi båda ska ha samma rätt till "egentid".
Vi har nog levt väldigt jämställt under alla dessa år men sedan vi fått barn har det blivit mer kämpigt på nåt vis! Jag har i perioder svårt att se nyanserat på detta. Jag blir nitisk och vill ha millimeterrättvisa, är han ute med jobbet lite oftare än mig en period känner jag mig direkt som "den övergivna", jag blir ledsen och besviken och liksom matt av kampen kring detta. Det är inte alls så att han missunnar mig att göra något men jag blir så fokuserad på att det ska vara rättvist. Är det jag som kanske är ute med vänner lite mer en period får jag istället djävulskt dåligt samvete och mår dåligt på så vis istället.
Till detta hör även ett annat stort bekymmer vilket är att jag är lite "rädd" för att bli ensam med barnen.
Ska han iväg på något en helg trissar ångesten för det igång redan i början av veckan och sedan accelererar detta hela veckan...till slut är jag på jättedåligt humör, arg och ledsen (stressad) för att han ska åka och jag själv ska ansvara för barnen.
När han väl åker iväg går det bra, då rinner ångesten av mig! Tyvärr har jag då redan orsakat bråk och gräl genom att jag betett mig väldigt illa (varit både arg bitter och ledsen), inte kul alls för honom att lämna hemmet då. Det här har blivit ett stort bekymmer då precis samma mönster upprepas varje gång han ska göra något på egen hand, jag försöker förhindra det men det verkar omöjligt.
Tyvärr har jag känt ibland att det kanske vore lika bra att han lämnade mig, eftersom jag beter mig så illa, inte unnar honom att ha egentid och är så bitter.
Att det vore enklare om jag inte behövde kämpa så hårt med millimeterrättvisan i förhållandet utan helt enkelt levde själv, hade barnen varannan vecka och på så vis slapp allt kämpande och kompromissande.
Men nån stans vet jag att detta ligger hos mig, bara att jag inte vet hur jag ska tackla min rädsla för att bli själv med barn och ansvar och hur jag ska sluta bli så provocerad av jämställdhetsidealet jag satt upp. Vi älskar varann väldigt mycket och emellanåt har vi ett kanonförhållande med mycket kärlek och värme...
