Min kära svärfamilj

Hej. Jag, eller jag menar vi, Jag och min man har det så bra vi kan ha det. Vi kunde inte haft det bättre just nu. Vårt problem är hans familj. Vi träffades i december, blev ihop januari 2010, förlovade oss i april , flyttade ihop i maj. Vi blev gravida i augusti, gifta oss i december. Min familj har varit stöttande, men hans familj har och är hemsk. Allt var bra i början men det ändrade sig snabbt. När vi skulle berätta att vi skulle gifta oss var hans syster inte glad. Hon sa inte äns grattis. När vi sen skulle ha barn så grät hans mamma, hans pappa sa grattis. Fast hans syster sa Jag är inte glad för din skull. Hon sa det till sin egen bror. Jag förbannad som jag var, sa ifrån till henne och det kunde man inte göra ju. Jag och min man fick värsta utskällningen för vi hade sårat henne. Ingen stöttade oss från hans sida, det var så jobbigt, så jag funderade på att bli ensamstående mamma. Jag älskade min man så mycket att jag valde stanna kvar. När vi skulle gifta oss på julafton, ville vi enbart ha familj där. Vi skickade ut inbjudningarna och hans pappas sambo sedan 13 år sa: ni inser inte att "pappa" kommer dö om inte han fick mat vid 12:00. Min mans pappa har diabetes och har fasta rutiner för mat. Min svärmor erbjöd sig att ta med mackor som han kunde äta om han ville. Fast det dög inte. Pappans sambo sa till mig att jag var ju så social av mig , men de hade de inte märkt av. Jag som jag är sa jag vill inte umgås med någon som pratar om mig bakom min rygg. Detta slutade med att min man bröt med sin pappa och hans sambo. Hans syster kom på bröllopet men det var efter mycket tjafs. När vår underbara dotter föddes så miste jag nästan livet, hans mamma kom ner men brydde sig enbart om sitt nya barnbarn. Hans syster skrev grattis men sa inget mera. Vi skulle ha dop och bjöd in alla förutom hans pappa och hans sambo. Min mans syster ville inte komma då vi inte bjöd hans far. Detta knäckte oss totalt. Vi höll god min under en lång tid. Tyvärr gick min mans farfar bort och vi sågs alla till hans begravning . Sen skickade vi ett sms till hans pappa att vi ville lämna allt bakom oss och bjöd dem på middag. Det gick bra, vi sågs och vi har haft det väldigt sporadiskt kontakt. Vi har träffat hans syster några gånger, hon intresserar sig inte för vår dotter. Nu vid jul bestämde jag och min man att vi skulle fira jul hos min familj. Vi fick sms från hans syster att vi förstörde hennes jul. Hans mamma bara beklagade sig , fast hans pappa sa det spelar väl ingen roll. Vi har försökt prata med dem om hur vi känner , hur dåligt vi mår för de behandlar oss så här. Allt vi får tillbaka är att de är svikna på oss. Allt är vårt fel med mera. Inget vi gör är tillräckligt. Jag känner personligen att jag är på väg att bli ensamstående mamma. Detta tar all min energi , jag älskar min man fast jag undrar om det är tillräckligt. Ett råd vore bra...