För oss som INTE förlorat ett barn.

Åh, jag är inte ensam! känner mig precis som TS och hade i början svårt att ta till mig min son då jag var rädd att han skulle dö och att det skulle bli jobbigare ju närmare jag kände mig honom. Lät ofta hans far byta blöja och ge honom mjölk om jag pumpat.

Jag har undrat flera ggr om jag är deprimerad? om det är normalt? vet inte! njöt inte av graviditeten då jag var säker på att få missfall och nu när han är född är jag säker på att han kommer dö ifrån mig.
Precis som TS har jag haft svårt att prata om hans framtid och fram tills nu inte vågat köpa kläder större än den storlek han har. Jag har riktig ångest hela tiden och nu när han är 3 månader är jag livrädd för PSD som tydligen är vanligast då.

USCH! vet inte vad jag ska ta mig till ibland. Vill inte förlora min vackra, älskade son. Har gråten i halsen rätt ofta när jag tänker på saken och jag som alltid velat ha flera barn har blivit osäker om man måste gå igenom en sån här fas med alla barn under "spädbarnsåldern"? Men naturligtvis kommer jag skaffa fler barn. Det kanske är normalt att man är extra orolig när barnen är små, späda och infektionskänsliga?