Funderar på att adoptera bort mitt ofödda barn

<3 en stor kram tillbaka för ett fint svar som kommer göra denna lite oroliga själ lite lugnare inatt...
Många funderingar fram och tillbaka absolut. Fina drömmar och ensam till 3 låter tappert och starkt som attan :)

Oj vad rörd jag blir av alla som läst och ni som kommit med råd och stöd och tips.
tack snälla fina ni. Det värmer i kylan.

Ja Mion det känns onekligen ibland väldigt ödesbestämt:)
Jag går redan hos en förskriven terapeut i psykiatrin sedan 7 månader för att bearbeta ex antal akuta krisreaktioner som gjorde att jag helt tappade fotfästet- ogiltlig uppsägning utan lön, hot om vräkning med 2 barn, diverse hot och förtal när facket satte in blockad och som krona på verket en synnerligen vidrig misshandel och min äldste son som höll på att avlida under en rutinoperation med ett långt efterspel.
Allt under loppet av 8 månader.

Det är nog mycket det som gör också att jag tvivlar på min ork att bli en bra ensamstående 3-barnsmamma förutom det rent emotionella med min älskade. 
Tack igen allihop. Jag ska kolla upp det ni sagt.
En skön vecka till er alla.

Tack igen för fler svar och många tänkvärda ord!
Jag tycker själv att adoption är en större trygghet för både föräldrarna och barnet då jag hört alltför många historier om fosterfamiljer som pga en eller annan anledning tar tillbaka åtagandet och barnet forslas runt och det är ingen framtid jag önskar min älskade lilla unge.

Att få ett sammanhang, trygghet, vara efterlängtad och vetskapen om att höra till- är viktigare än allting annat:) Garantier finns det aldrig- för någon. Men för den som gått igenom ex antal år som barnlös, kanske med apjobbiga hormonbehandlingar, besvikande ivf, gjort adoptionsutredning osv- så finns det ju ett enormt och hedervärt mått av målmedvetenhet och styrka om att bli föräldrar. Jag respekterar det väldigt mycket.

Jag vill inte någon ska tycka synd om mig. Jag har blivit konstigt välsignad ser jag det som. Och jag skulle helst se att en potentiell adoptivfamilj inte skulle klippa banden- utan att man fick vara med på ett hörn som nån bekannt nånstans. 
Orosmomentet är ju vad jag förstår, att det är helt upp till adoptivföräldrarna i sverige. 
Men framförallt ser jag det som en nödvändighet om ex mina pojkar undrar över sitt syskon att de ska få svar om de behöver. Och det är det största problemet.
Ovisshet kan vara enormt skadligt. Jag är medveten om det.

Hittade en jätteintressant länk om adoption från en svensk socialantropolog i U.S.A om våra föreställningar om vad adoption kan innebära ur fleras perspektiv för den som vill läsa:

www.mia.eu/sv/Publikationer/MIA-Info/Nr-1---2010/Adoption-synliggor-villkoren-for-att-fa-hora-till/

jag fortsätter mitt funderande i mina hormonstormar... tack alla. <3

tack ni som skrivit.
Veckorna går och jag börjar bli rund. Överlevt de värsta kräkstormarna- ibland undrat vad sjutton jag håller på med men det e ju som det ska vara kring de där jobbiga veckorna.
I veckan har jag träff med socialrådgivare på socialtjänsten och tid för KUB/NUPP. Jag hoppas jag kommer känna mig lika övertygad efteråt efter att ha fått kika på den lilla. Men jag tror det. Nu är jag 1/3 gånget och har kännt så här hela tiden så tror det kommer fortsätta:)
Det värsta är att inte kunna prata med folk om det. Ömsom är de bara för abort fortfarande och ömsom att jag ska ta hand om knodden. Väldigt ensidigt.
Tycker det är som att sverige är eftersatt i det här. varför skulle mitt val vara sämre liksom...

Det jag menade med ordet "eftersatt" är efter att ha läst länken ovan som antropologen har skrivit- att det finns många andra exempel runt om i världen som luckrar upp den svenska kärnfamiljstron s.a.s och tilltron till myndigheters stöd.
Öppna adoptioner, surrogatfamiljer, storfamiljstraditioner, tillfälliga adoptioner osv osv.
Det finns många exempel men de finns bara inte i vår kulturella sfär.
Jag tror det är det som gör det svårt att få gehör för min bild.

det anses inte ok att en bra och omsorgsfull mamma ska resonera så här. Och att alternativet abort skulle vara bättre för ett barn, än en adoptionsfamilj är en tämligen märklig ståndpunkt anser jag.

Stödfamilj, fosterfamilj osv är säkert alla bra alternativ för vissa.
Men återigen- om diskussionen förts lite vidare- så hade ett s.a.s bortadopterat barn, aldrig behövt känna sig bortvald utan utvald och kärleksvald.
Men hela det ansvaret läggs på potentiella adoptivföräldrar att kommunicera som läget är nu i sverige.

Jag är ledsen att du farit illa- glad att du delade med dig av din historia. Och som jag skrivit tidigare- det är mina barn jag också tänker på och det är därför jag ska besöka socialrådgivningen i veckan för att reda ut lite grann förhoppningsvis.
Men mina barn är samtidigt inte du.
Min ena son tycker det skulle vara skoj med ett lillasyskon- men han är samtidigt mycket omtänksam och sa alldeles självmant att kanske finns det någon som bättre behöver vårt syskon som inte har några barn innan jag ens yttrat något. Min andra son tyckte det var skoj först men har landat i att nej- vår lilla enhet vill han behålla utan ett småsyskon och tycker det är rätt pestigt med en gravid morsa. Egennyttig måhända- men samtidigt stärkande att vi befinner oss på samma planhalva. Men vi får se när veckan är över som sagt.
 
 

Nej men herregud- det har jag väl aldrig tänkt att barnen är.- antingen är jag mycket dålig på att uttrycka mig eller också något annat. Det här har varit min känsla sedan allra första början- barnen fick ju inte reda på graviditeten förrän långt senare.

Men jag redogjorde för deras åsikt- och de  förtjänar att få sin röst hörda och är dessutom rätt stora som jag skrivit i mitt inledande inlägg. 
LÄnken jag postat är jätteintressant men jag kommer inte gå in i polemik om den eller min åsikt om synen jag blivit bemött med dessa månader.
Men faktum kvarstår- att om någon i ett mindre utvecklat land vill adoptera bort sitt barn så ses det på ett sätt. Och på ett annat här. 

Vet att moderaterna lagt förslag om surrogatföräldraskap förra året t.e.x och att det förekommer är en sak- men om det är lagligt eller acceptansen kring det är en annan fråga osv....

JUST för viss problem kring fosterhem- mardrömshistorier, osv så vill jag adoptera men det är också som så att hade synen varit lite annorlunda så hade det valet varit enklare.

Och när jag nu i veckor läst runt så framgår det med största tydlighet att fler vill föda sina barn i sverige- men väljer abort för att juridiken kring det är helt enkelt inte på mammornas sida.
Ett inlägg jag läste sa ex att hon tyckte det var för jävligt att om hon skulle föda sitt barn och adoptera bort det- så skulle hon inte vara berättigad till en spänn från försäkringskassan för återhämtning. Det är en enorm risk- framförallt om man redan har barn.
Att adoptera internationellt kostar ett par hundratusen. En svensk mamma riskerar sin kropp och sin hälsa och därtill inkomstbortfall- i mitt fall eftersom det måste bli ett planerat kejsarsnitt så innebär det en obetald sjukskrivning i 3-6 veckor och krig med försäkringskassan t.ex.

Och avslutningsvis- så kan man titta på ex danmark och finland och andra länder som har lagreglerat öppna adoptioner- just för det finns problem.

hbl.fi/nyheter/2012-08-06/nya-lagen-om-oppen-adoption-ar-bra-barnen

Jag blir lite frågande måste jag säga eftersom du kallar dig insatt.
jag är inget proffs på något sätt men i sverige finns inte ens en lagstadgad informationsskyldighet för adoptivföräldrar att upplysa barnet om att det ens är adopterat- dvs med straff och sanktion om detta inte görs.
Än mindre de s.k öppna adoptioner- som i sverige i praktiken innebär att det blir en överenskommelsee mellan föräldrar- också utan sanktionsmöjlighet om detta inte följs av adoptivföräldrarna.
Det man hänrör sig till handlar om barnens bästa...

"Ett barns rätt till sitt ursprung finns fastslagen i barnkonventionens artikel 7 och i Haagkonventionens artikel 30. Genom den forskning som gjorts på området har man också kunnat urskilja att det i de flesta fall visat sig vara viktigt för det adopterade barnets utveckling att få kunskap om sitt ursprung.
I Sverige finns idag verktyg till stöd och hjälp för ett adopterat barn att söka sitt ursprung. Även den allmänna uppfattningen får anses vara att ett adopterat barn gynnas av att få vetskap om sina rötter. Idag saknar den svenska lagstiftningen en informationsskyldighet för föräldrar att upplysa det adopterade barnet om ursprunget. Frågan har behandlats vid flera tillfällen och genom SOU 2009:61 – Modernare adoptionsregler, belyses nu åter frågan om en lagstadgad informationsplikt."
Som dock alltså inte existerar idag.
Och eftersom mitt barn inte kommer vara av annan etnisk bakgrund- behöver ju frågan inte ens uppkomma på ett s.a.s naturligt sätt. Det är helt upp till adoptivföräldrarna. Även om rekomendationen finns.

I finland ex ändrade man lagen så att en överenskommelse om öppen adoption som sedan bröts blev åtalbart- precis som vilket annat avtalsbrott som helst. Vilket borde varit rimligt i sammanhanget.

ENDAST i de fall då en domstol utdömt att det ligger i barnets intresse att få vetskap om sitt ursprung- så blir detta en skyldighet för adoptivföräldrarna. Men detta görs i praktiken inte.

Angående mina barn så är det väl inga konstigheter att man i en familj med äldre barn (om man nu vill ha fler) dryftar frågan om de skulle vilja ha ett syskon. Varesig innan en graviditet eller när det väl har hänt.
Att föräldrar fattar det beslutet när barnen är små är en sak- men en annan sak är faktiskt när barnen är 9 och 10. Adoptionscentrum vill ex ändra åldern för samtycke av adoption av barn från åldern 12 till 10- därför barns önskningar är viktiga och ska inte bara köras över. I alla fall enligt mig.
Jag ser inte det som en s.k svaghet- utan snarare ett bevis på att jag tycker mina barn är viktiga.

Statusuppdatering:
veckorna rullar på och nu har jag haft mitt första samtal med familjerätten angående adoption och det känns jättebra!!! Ultraljud och KUB avklarat och inväntar RUL och kan äntligen till fullo glädjas i min graviditet och över ett färdigt beslut i mig själv.
Familjerätten har själva föreslagit utifrån det jag berättat att försöka hitta en familj i närområdet- tom i min egen hemstad- som är utredda även för fosterhemsplacering och därmed kanske lite öppnare för kontakt med biomamman och syskon. Det känns som en stor sten lyfts från mitt bröst.

 Jag kommer prövas i tillit precis som adoptionsföräldrarna men jag hoppas och måste tro innerligt att det kommer gå bra. I medelklassens ögon som jag tillhör kommer jag bli ifrågasatt- men det struntar jag i.
Jag vill bara det bästa för oss alla och hoppas med dessa rader att blivande adoptivföräldrar ser att det kan finnas många anledningar till att adoptera bort ett barn- även äkta kärlek.

Vad gulligt skrivet!!! Tack. 
Ja det har varit en konstig resa det här- alltmedan magen växer. Men jag är så oerhört glad att jag behöll det här knytet. Frisk och pigg vad det verkar.
Sen får vi se med det andra.
Mannen är inte avliden men inte på något sätt kapabel tyvärr. Därför behövs samtycke inte heller. Antingen så lägger familjerätten ned faderskapsutredning och då beslutar jag själv- finns 4 olika scenarion då de gör detta.
Alternativt utses en förmyndare/ombud för fadern som godkänner.
Knäckfrågan är egentligen- jag vill gärna att barnets ska ha sin far på papper- men då finns bara alternativ 2.
Och det är ju fan så mycket krångligare och drar ut på tiden.
Smidigaste alterantivet är att helt enkelt- som familjerätten också påpekat- att utelämna faderskapet med risk för att barnen kanske aldrig får veta vem som var pappan, dennes familj osv om hon senare önskar veta och den möjligheten är så självklar för mig.

Det är svårt att vara moralisk och fatta bra beslut ibland för alla parter. Blä.Varför då? är du emot adoption, eller är det bara sorgset?
Som jag saggt- jag ser det här som en konstig välsignelse. Varje dag får jag känna och älska vårt lilla barn och minnas allt det vi haft istället för att slängas ner i sorg, kris, trauma och elände.
Det är lite stökigt nu- innan allt fallit på plats men i allt annat är det gott