Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

Nu är jag inte helt säker på att jag "köper" storyn i TS, som några redan nämnts är det några saker som är lite "off" samt att den allmänt låter som typisk "cuckold" fantasi. 

Men om vi hoppar över det och förutsätter det är sant (och inte "tillrättalagd").

Med tanke på hur du  känner om det hela är det inte alls säkert att du ska konfrontera eller ta upp det alls. Det har genom tiderna varit nog vanligare än man tror med äktenskap som blir "vita" med tiden och en eller båda har älskare vid sidan av. Partnern vet det normalt på någon nivå att den andre har det, men föredrar att fortsätta det liv man har tillsammans, kanske för att man själv inte har så mycket sexlust längre och kanske inte tillsammans men att man fortfarande älskar varandra fast platoniskt. 
Gemensamt i nästan alla de fallen är att det fungerar bara så länge man låter det vara "dålt", att den gången man tar upp det kan det inte längre fortgå på samma vis, drar man upp det till en medveten konflikt så leder det lätt till att båda faktiskt börjar må dåligt istället (dåliga samveten och att man "borde" känna sig sviken/bedragen/etc.) och det enda återstående blir att man faktiskt måste skiljas. Inte ovanligt att den "påkomna" "tvingas" känna sig skyldig och inte längre kan stanna i äktenskapet trots att båda egentligen var helt tillfreds med lösningen så länge den var "dold".

Lever man "vitt" tillsammans sedan länge och utan konflikt (någon som tjatar och önskar att det inte vore så osv.) och något sådant här dyker upp *måste man INTE* känna sig bedragen och förnedrad. Samhället dikterar starkt idag att man borde (mer än förr när skilsmässa inte var ett lätt alternativ) känna så. Mår du inte dåligt eller vill skiljas, känner du inte du vill ha någon annan att ha sex med eller allmänt förnedrad så är det inget tvång att känna så. Det är ju inte så att hon gjort det framför ögonen för att förnedra dig eller liknande utan skött det "diskret" så du inte ska behöva lida av det. Det vore i sådana fall något man nog behöver en "äkta" cuckold fetish för att gilla. 
Tanken på att något sådant skulle kännas ändå acceptabelt är ju  långt långt främmande om man själv känner att man saknar en passion tillsammans som man ju framförallt i nyare och/eller yngre förhållanden ofta känner. Men har man lagt den biten lite bakom sig så är det inte säkert man alls känner sig så "bedragen". 

Finns det inget egentligt "hopp" om att ni skulle få tillbaka ett gemensamt sexliv "bara hon slutade vara otrogen" är det nog troligt att ta upp det kommer leda till att ni skiljs åt. Det finns då även möjligheten att din historia är lite fantasi extrapolerad och du misstänker en sådan nämnd fetish, ja då kan du kanske ändå ta upp det om du tror du kan övertyga henne om att du faktiskt tänder på det, och tror att du skulle tända än mer på om det var öppet. Misstänker du att du inte har det i hög grad och faktiskt ändå vill fortsätta vara gift så skulle jag nog hoppa över att säga något alls. 
Har ni båda lite "humor" och historia att leksamt "djävlas" med varandra kan du ju dock på olika sätt göra det mer eller omöjligt för henne att ha dylika möten (plötsligt hitta massor biljetter till alla ställen och evenemang hon kan tänkas någonsin velat gå på osv.) och vänta på att hon till slut börjar "skruva lite på sig om det" och tillslut under mer leksamma former undra om det är något hon känner hon skulle berätta för dig om varför kvällsmötena är så viktiga - och då ordentligt föräkra henne om att du inte har något emot det men att du vet och att hon kanske borde byta email password. Det är ju som sagt bara en möjlighet om ni har en sådan lekfull stämning mellan er och du verkligen känner det inte gör så mycket men du även vill göra klart att du vet men fortsätta att vara gift. 

Själv hör jag till de som aldrig skulle vara ok med otrohet, eller ens vara det "på riktigt", men däremot har min man visat sig ha en rejäl cuckold fetish så jag har varit tvungen att fundera och läsa på ganska mycket innan jag kände att jag kunde ge mig in i att uppfylla hans önskningar (som sagt skulle aldrig faktiskt vara otrogen, och det är jag ju inte heller då det är i mitt fall är helt "tillåtet").  Nu har dessutom det visat sig att han har en "stor" sådan fetish så i mitt fall måste det vara öppet då han gärna vill hjälpa till att förbereda mig och även hitta älskare och ibland se på/vara med. I vårat fall var det en stor lättnad när vi läste om att det faktiskt fanns en sådan fetish, under många år försökte han hålla tillbaka sina känslor om det här och kände som att det var något konstigt och "fel" och att det skulle skrämma bort mig. Jag i min tur kände mig osäker när han berättade om sina drömmar, undrande om han skulle visa sig vilja ha någon form av swinging eller möta andra kvinnor/ha öppet förhållande då jag aldrig skulle kunna dela med mig av honom själv. 
Efter en tid när vi av slump hittat om denna typ av fetish och talat igenom det väldigt mycket har vi landat i slutändan med ett ensidigt öppet föhållande, jag har alltså både man och pojkvän. "Pojkvännen" har dock inte denna fetish men ville hellre ha en chans att ha mig än att inte ha det och har lärt sig med tiden att hantera sin egen svartsjuka och se fördelarna med att vara tre (det är ett ganska effektivt sätt för män att få behålla känslan av "tävling", "jakt" och "konkurrenter" något som för många män är väldigt viktigt för att hålla passionen uppe). Just nu "arbetar" vi på att pojkvännen ska vara helt ok men eventuella tillfälliga övriga kontakter, det är inget som någonsin varit något stort inslag tidigare heller då jag inte är särskilt "promiskuös", men det är lite av en principsak från min man att jag ska vara helt 100% fri att göra precis vad jag vill sexuellt. Inga gränser finns alltså där så länge jag bara gör saker jag vill och jag inte har några tankar på att "byta ut honom" naturligtvis. 

Det finns mycket debatt huruvida en cuckold fetish per definition är undergiven eller ej, men det varierar nog oerhört mycket huruvida den största driven är konkurrensmässigt och att "vinna över alla andra i slutändan" (det är ju mannen kvinnan i slutändan kommer hem till, han som får "vinna" till slut) - i de fallen finns ju inget undergivet alls i det hela, där kan också vara inblandat en stolthet att han har en så "fantastisk" kvinna som andra män också vill ha och att hon dessutom är så jättekåt att hon behöver mer än en man; eller om den större lockelsen det lite förbjudna och "förnedrande" att inte vara tillräcklig. De senare männen är mer de som vill titta på och/eller hjälpa till att förbereda. Det första fallet mer som kanske vill vara med och konkurrera (så det blir lite MMF hetro 3-kant av det hela många gånger. 
Min man hör till de mer undergivet lagda, precis som många män som har bra jobb och ansvarsfulla chef's positioner är mer ofta undergivna sexuellt i BDSM sammanhang i allmänhet, där man i sitt dagliga liv måste vara ansvarig för så mycket att det är skönt att lämna över kontrollen ibland. Dock inte till de mer extremt undergivna då han även vill vara med och dela också, och att "vinna" och "jaga", varierar lite beroende på tillfälle.

Nu var ju det lite OT - tänkte bara dela med mig lite av att den sortens läggningar inte behöver vara så extrema som det ibland framställs i "fiction" - och framförallt i fake beskrivningar av "closet cuckolds" som skriver just vad de fantiserar om. Det är inte per nödvändighet inblandat någon so helst förnedring även om det förekommer. 
För ytterligare män är det ett utmärkt sätt att hantera ett svartsjukeproblem. Om att känna sig svartsjuk inte bara är någon negativ känsla så är det inte längre särskilt jobbigt att vara svartsjuk. Har man dessutom plockat bort gränserna så är det ju i princip helt omöjligt för partnern att vara sexuellt otrogen (du kan ju inte vara otrogen om det är tillåtet). Knappast för alla, men för en del fungerar det bra. 

Det blir ju konstigt ur "vår tid's sätt" att se på saken, men ganska vanligt förr, även om det kanske är varit mer vanligt med kvinnor som sett mellan fingrarna med älskarinnor, där de i många fall inte haft så mycket lust utan tyckt det varit skönt att "slippa" att mannen är på dem. 
Att då ta upp det till en konfrontation rubbar vad som för alla kanske var helt ok status quo.
Behöver ju inte handla alls något om att "skydda någon bräcklig partner". En tyst överrens kommelse behöver ju faktiskt inte vara en börda att bära, det är ju det man måste känna efter hur det faktiskt är för en själv och inte bara hur det "borde" kännas och vara. 
Du förutsätter att den som skulle konfrontera vill att något ska förändras, det är helt enkelt inte alltid sant. Det är helt enkelt en vanlig lösning i många förhållanden när ena partnern men inte den andre tappat i princip all sexlust och inte känner sådant behov. Det betyder inte att någon skulle må bra om man ska konfrontera det hela i detalj. 

För en del fungerar det, för andra inte. Men det hjälper inte att skuldbelägga de som det fungerar bättre för. Man måste inte "växa tillsammans" eller "gå vidare till ett nytt skede". Människor har i "alla tider" haft älskare och älskarinnor och det har accepterats så länge det skötts "diskret" i många fall utan att någon mår dåligt, men om det blivit offentligt och dragit upp till ytan har det varit svårare så. Däremot visst, vill man eller behöver något förändras så måste man naturligtvis ta upp det. Men känner man inte att något behöver förändras kan det göra det hela värre att ta upp det. Men det är ju uppenbarligen mycket svårt att erkänna idag att man kanske inte tycker det är så illa, speciellt då man kommer få höra "överallt" om hur illa behandlad man *borde* känna sig
Nu hör jag inte till dem som skulle accepterat det alls, jag hade konfronterat och lämnat på sekunden. Men jag vet att det inte är lika för alla.  

Egentligen är väl ordet överenskommelse fel redan det. Det ordet passar/fungerar bara i olika former av öppna förhållanden, vilket nog är väldigt många fler som har problem med än "traditionella" diskreta älskare/älskarinnor. 

Det jag menar är att om det inte är uttalat och tillräckligt diskret kan det fungera i många fall där det just inte skulle fungera om det är uttalat. 
Men det kräver just då en massa andra saker. Problemet är att det är lite "fult" idag när det ska vara så pass öppet och ärligt att en del inte vågar gå på vad de känner fungerar best för dem själv för det inte anses "rätt". Ibland är inte total ärlighet det bästa. 
Knappast inte något jag rekommenderar, bara påpekar att det inte behöver vara fel och att de "gängse" sättet som används idag med konfrontation och krav på förändring och familjeterapi etc. kan då leda till det absolut motsatta vad man vill. Det kan bryta ett förhållande/äktenskap som för båda fungerade bra och de ville behålla, just det som man tror ska "rädda" det kan vara det som helt förstör det. Därför kan det i mer eller mindre frivilligt långa vita äktenskap utan bråk vara en helt annan lösning som är det som fungerar bara man inte hoppar på den "gängse" först. Det kan vara värt att fundera igenom den saken först. 

Påminner mig om ett gammalt avsnitt av Vänner, där Joey tvångs outar hans pappas älskarinna och mamman blir extremt arg på honom för det.  

Klicka på "Visa endast" för TS så får du långtgående svar på det hela. Det står mycket utförligt om det hela. 

Oavsett vad som är troligt eller inte och allt det runt om kring var det oförsvarbart och vidrigt sätt att bete sig av henne. Finns inget försvar för det alls. 
En vettig människa säger helt enkelt rakt ut att "Nej, jag vill inte det längre". Det där beteendet var helt självcentrerat och själviskt. 
Släkten och vännerna som gick med på det hela ger jag inte heller mycket för. 

Tror en hel del i den här tråden skulle behöva fundera lite över hur de låter sina egna värderingar rättfärdiga ett rätt elakt beteende mot TS Micke. 

Om han trivs och inte vill ändra saker, vad har andra för rätt att försöka på olika sätt övertala honom att han inte alls borde trivas? Det rättfärdigas inte av att man själv inte skulle uppleva det som en ok situation. 

Det läggs in och läses in en massa saker som förutsätts så till den milda grad att folk inte ens lyssnar på när TS försöker förklara att nej det skedde inte på det viset etc. 

Det må vara välment men många inlägg är betydligt mer kränkande jämntemot TS än vad de klagar på. Fördomarna haglar. 

Micke, jag hoppas det fortsätter att kännas bra oavsett vilken väg era liv tar. Sluta läs tråden om det blir jobbigt att hela tiden behöva försvara dina egna frivilliga val. Din känsla är viktigast oavsett vad den är, inte vad någon annan försöker övertyga dig om att du borde känna, tycka eller vilja. Kanske du dock skulle gå för din egen del till en samtalspartner och prata om dig och vad du vill (oavsett vad det är) så du kan känna dig väl grundad i dig själv och dina val gällande dig och ditt äktenskap och hur du vill ha det. Det kan säkert göra det lättare också att kommunicera det med din fru för att minska risken att något blir tokigt. Om inte annat är det säkert nyttigt för dig att prata om dina tidigare ambivalenta känslor gällande din egen sexualitet (nej, inget säger att du måste "ta upp den", oavsett vad alla forum-riddarna försöker tvinga på om den saken, det finns många som trivs bättre utan också - men det kan vara bra att bearbeta det som varit tidigare för din egen skull, då du inte var riktigt nöjd och i balans med det). 

Lycka till och ha det bra. 

Citeringen vill inte riktigt fungera av någon anledning men försöker "manuellt"

"Jag upplever alltid att sex är något som en kvinna ger som en belöning, eller som en morot. Jag har alltid uppfattat det så. Jag har aldrig uppfattat en kvinna åtrå mig och faktiskt vilja ha sex med mig för sin egen skull. Jag var aldrig åtråvärd. Att ha sex med mig var aldrig åtråvärt i sig. Det var ett instrument. 
Problemet var ju helatiden min sexlust. Att behöva genomlida den och försöka hantera den. Men när man efter en lång vandring längs med en "förnedringens boulevard" en dag till slut känner att man inte alls längre behöver eller vill ha sex. Det är som att andas frisk luft efter ett liv i en jordkällare."

Alldeles för många missar att bekräfta sin partners lust som något positivt även om man inte är på humör, man kan bekräfta den och visa att man är smickrad även om man kanske inte kan hjälpa till att tillfredställa den just nu. Att gå med lust som inte blir omedelbart tillfredsställd behöver inte vara något negativt, man kan behandla det som något positivt som man "bygger på" en längre tid innan man ger efter för för att ibland nå större tillfredsställelse. Väldigt synd att du hamnat i det läget med den då det uppenbarligen inte hanterats positivt. 

"Att jag unnar min omgivning saker som jag inte tillräknar mig själv. Är det egentligen konstigt? Varför är det konstigt? Det är lätt gjort nu att sjunka ner i en ravin av filosofiskt resonemang om meningen med livet osv. 

Men låt mig säga så här: 
Jag uppfattar vår samtid som enormt egocentrerad. Det är jag. Det är nu. Det är mig. Det är mitt. Osv. Jag vänder mig emot det och jag uppfattar det som vämjeligt faktiskt (om jag skall vara helt ärlig). Det resonemanget ger mig inget som helst tillfredställelse. Om jag istället skall försöka se vad som skänker mig tillfredställelse så är det att försöka göra det bästa jag kan för min omgivning. Och jag hör, ser och möter varje dag människor i min omedelbara omgivning som upplever orättvisor, avsaknad, tillkortakommanden, brist, förlust m.m. 
Jag lever hellre för andra än för mig själv. Det är väl så jag ser på meningen med livet. I alla fall mitt liv. 

Och nej...jag är inte religös eller aktiv i någon kyrka eller samfund."

DET HÄR ovan är en inställning till livet som gör dig väldigt attraktiv i mina ögon. Tänkte bara jag skulle säga det, apropå det du säger om att du inte känt dig åtråvärd i dig själv. Vi finns som faktiskt tänder på sådant. Människor som finner mening och tillfredsställelse i vad de kan göra för andra är väldigt attraktivt och sexigt. 



"En belöning kan exempelvis vara att känna solen värma pannan när man ställer sig på entretrappan och skall låsa ytterdörren en tidig morgon. Man kan välja att känna så istället för att sucka över att vindrutan skall skrapas."

"Det jag har skrivit här omfattar ju bara en del av mitt liv. Och det liv som jag levde och hade levt tillsammans med min fru. Jag har valt att utelämna mycket för att inte röja mig eller henne. De flesta som följt den här tråden har fått en mycket negativ bild av min fru och pga av den en-dimensionella beskrivningen. Ingen av er har hört hennes version. Ingen av er har fått möjlighet att se hur vi levt tillsammans i stort. Ingen av er har fått en fler-dimensionell bild av min fru. Ingen av er har fått ta del av alla de exempel på hur fantastisk hon är som människa. Här har bara otroheten och efterspelet ältats. Och det är mitt fel. 
Jag borde väl ha insett det från början att det här nog skulle eskalera i en självömkan. Det är det sista jag vill."

Tycker det här också visar på att du verkar vara en väldigt fin människa. 

Ville bara säga det. Även om du inte ser det hända hoppas jag att du en dag plötsligt snubblar över någon som ser som mening med hennes liv att underlätta, hjälpa och åtrå dig. Kanske inte idag eller imorgon eller ens snart, men någon gång när du har utrymme för det.