Är det verkligen egoistiskt att begå självmord?

Jag tycker inte att det är egoistiskt.

Det är lätt för friska personer att döma och kalla självmord för själviskt, men om man levt med kroniska depressioner hela sitt liv så ser man på saken annorlunda. och helt ärligt så är det väl ganska själviskt av omgivningen att kräva att någon annan ska leva ett liv fyllt av lidande enbart för att de själva ska slippa bli ledsna.

Men ge inte upp TS, man vet aldrig när det vänder! Det kan komma när du minst anar det! Så var det för mig. Jag var kroniskt deprimerad sedan 5 års ålder. Sen en dag så släppte det och jag fick känna på det som alla andra gjort, och då var livet roligt helt plötsligt.

Jag tycker att det är fegt och egoistiskt. Oförlåtligt.

Jag tycker inte att det är egoistiskt, däremot förstår jag inte viljan. Kanske att människor tror att själen kommer till en bättre plats, men om nervimpulserna i hjärnan är det som bygger upp hela egna individen är risken stor att döden endast innebär att personen försvinner, att personen varken kan känna känslor eller tänka mer. Låter det verkligen så mycket bättre än det du har?

Jag tycker du bör satsa på att göra det liv du har så bra som möjligt, du kanske ska börja skriva (dikter, memoarer, berättelser)? göra något annat kreativt (musik, konst, dans)?

Oavsett tro så finns det ingen garanti på att det som kommer efter döden är bättre än det liv du lever.

Nej jag tycker inte att det är egoistiskt. När man tar beslutet att man inte vill leva längre så är det för att man helt enkelt inte står ut med sitt liv och den psykiska smärtan. 

De som inte känt hur jävligt ont psykisk smärta gör förstår nog inte hur ett självmord inte kan vara egoistisk. Men man kommer till en punkt när man inser att man inte klarar av att leva bara för andra och ingenting för sig själv.  

jag tycker det.

Jag har varit nere i helvetet och verkligen försökt tagit mitt liv  och när jag nu ser tillbaka så kan jag faktiskt se det själviska i den situationen.

När man mår så dåligt så är det oerhört lätt att hamna i ett moment 22, man ordnar inte längre upp livet för sin egen skull utan för att man är piskad till det av diverse myndigheter och annat för att inte bli stämplad som totalt menlös och fråntagen sin egen myndighet och rätten att bestämma över sitt liv, man gör som man blir tillsagd men man glider bara omkring i sin ångest och tar inte in andra intryck eller förslag på saker att göra så man mår bättre.

För mig vände det när jag äntligen fick en diagnos, när jag fick ett namn på mina problem och min ångest. Nej jag mådde inte hux flux jättebäst , men jag fick möjlighet att träffa rätt personer som förstod mig och mina behov och kunde ge mig rätt verktyg att arbeta med, jag fick en mening och ett mål med mig själv.

När jag själv kunde läsa om mina problem och förstå dom utifrån en diagnos så lossnade en del av den klump i magen jag bar omkring på. 

dom år jag ditintills gått i terapi och fruktlösa samtalsförsök blev nu plötsligt meningsfulla när alla visste vad dom hade att utgå ifrån. 

Javisst var jag fortfarande bångstyrig, elak, ilsken, deprimerad, självmordsbenägen, hyper och totalt  helt jävla slut i huvudet.. .Men dom lät mig hållas tills pusselbitarna trillade på plats en efter en. 

Idag är det 14 år sedan och mycket har hänt sedan dess.

nej frisk blir jag aldrig, men jag har ett liv jag själv har skapat, jag mår bra för stunden och omger mig med människor som ger mig styrka och kärlek.

det är en bit på väg.

jo självmord är en egoistisk handling - eftersom det ändå handlar om att JAG slutar må dåligt. Men konsekvensen av självmordet ger eko i flera generationer efteråt och många andra människor kan som ett led av självmordet också hamna i depressioner och själv vilja ta sitt liv.

ett självmord är som ringar på vattnet... dom sprider sig och ger eko efter eko...

 

Egoistiskt kan det ju vara. Det är dem som blir kvar i livet som lider...
Försök bara sätta dig i näras och anhörigas situation och tänk lite.