Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vad gör man när ens man är deprimerad men vägrar göra något åt det?

    Sön 7 apr 2013 14:59 Läst 1391 gånger Totalt 26 svar
    Anonym (ledse­n)
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 14:59

    Min man har hamnat i en djupare depression men vägrar söka hjälp för "de kan ändå inte göra något". Han har varit deprimerad förut men då har han kommit ur det själv eller gått till en kurator han hade tidigare och då mått bättre. Vi har ett barn med en kronisk sjukdom och funktionshinder så vardagen är tuff. Hans förra kurator sa att han är känslomässigt störd antagligen på grund av sin uppväxt och det kan även förklara depressionerna och att han har andra svårigheter. Hon ville att han skulle gå hos psykolog och menade på att hon inte kunde göra mer för honom men han vägrar. Problemet är ju att han låter det gå ut över mig istället. Jag får ta all skiten och när jag säger ifrån så ska han flytta för det är ju lika bra för han kan ändå inte prata med mig och han skyller över allt på mig. Försöker förklara för honom att jag inte är hans kurator utan hans fru och försöker lyssna men det enda han gör är att gnälla över precis allt och vara sur ibland flera dagar i sträck. Sedan ska jag kramas och så helt plötsligt med honom när det passar han och då blir han sur när jag inte vill. Han säger aldrig självmant förlåt heller när han sårat mig. Vad jag än säger när han är så här passar det inte eller är fel. Han har också fjärmat sig från sina vänner och gnäller sedan för att han inte har några att umgås med och blir sur på mig när jag vill umgås med vänner. Allt kretsar kring honom och hans behov. Han behöver få ensam tid, han behöver få komma iväg osv. men om jag förslår att han ska åka iväg är det inte heller bra. Sedan kan han vara normal i flera dagar och allt rullar på bara och han är kärleksfull mot mig. Då kan också prata om saken utan att bråka medan han andra dagar provocerar fram bråk istället. Jag gör mest hemma men han gör också väldigt mycket, han är en bra pappa och jag älskar honom när han inte är så här. Han tror allt ska bli bra om vi söker avlastning för vårt barn vilket vi ska men jag vet att det inte kommer lösa hans depression. Vet inte vad jag ska göra längre är bara så ledsen....

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-04-07 22:45
    Min man har blivit så här nu sista tiden pga. depressionen. Han är inte så i vanliga fall och inte heller för jämnan (varje dag) och har inte varit så förut heller. Jag älskar honom och vi har varit tillsammans väldigt länge och har haft ett bra och stabilt äktenskap. Jag vill ha råd inte lämna honom.

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Smarti­e
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 16:56 #11

    Men varför accepterar ni det här? Detta handlar inte bara om att era män är deprimerade. De spelar martyrer och beter sig som jättebebisar för att ni tillåter det!

    Förstå mig rätt: Jag menar inte att skulden är er. Dessa män får självmant ta ansvar för sitt beteende. Men den enda hållbara lösningen kanske faktiskt är att flytta isär ett tag? Då MÅSTE han skärpa ihop sig, då MÅSTE han söka hjälp, då KAN han inte skylla på er och bla bla. Tvinga honom ur de gamla hjulspåren och ge er själva och barnen ett bättre liv på kuppen! Sen när han börjar bete sig som en vuxen människa kan ni kanske hitta tillbaka till varandra igen?

    Att man är deprimerad kan man inte hjälpa. Men man har fortfarande ett ansvar för hur man beter sig mot sin omgivning! 

  • Smarti­e
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 16:57 #12
    MinaE skrev 2013-04-07 15:58:52 följande:
    Nä, jag förstår precis hur du menar. Men martyrer måste man behandla på ett särskilt skickligt sätt -Bolla tillbaka. Vilket är rätt svårt och kräver övning. Men du måste börja någonstans.. 

    Så jag tycker du börjar så !

    Jag ska flytta det beror på dig ! = Ok, ja gör det då. Sen inget, ingen feedback.

    Aldrig feedback, isf endast som tillbaka spegling.

    Jag ska flytta det beror på dig ! = Nej jag kan flytta! Eftersom du är ett sånt pain in the ass! 

    Har han ingen spegel på sitt martyrskap så kommer han själv bita i det sura äpplet och höra hur han låter alt sluta eftersom han inte får gödning. 

    Du kan oxå säga att nej nej sök INGEN hjälp för allt i världen! Vi går under här tills vi går isär.. 

Annat innehåll

  • Sön 7 apr 2013 17:14 #13

    Det är lätt hänt att man blir självisk vid psykisk ohälsa...
    Jag har varit i din mans situation fast jag är tjej. Det enda som hjälpte var att min kille tillslut gjorde slut pga mitt beteende, och då mådde jag ju så dåligt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och insåg hur jag betett mig, för då var det allvar. Och då började jag gå till psykolog och jobba på att bli "frisk".

    Nu är vi tillsammans igen:)
    Han märker nog inte hur han beter sig själv... Kanske du ska anteckna hans beteende varje gång så han får se hur sjukt och hur mycket det är?

  • Sön 7 apr 2013 17:27 #14
    Smartie skrev 2013-04-07 16:56:24 följande:
    Men varför accepterar ni det här? Detta handlar inte bara om att era män är deprimerade. De spelar martyrer och beter sig som jättebebisar för att ni tillåter det!

    Förstå mig rätt: Jag menar inte att skulden är er. Dessa män får självmant ta ansvar för sitt beteende. Men den enda hållbara lösningen kanske faktiskt är att flytta isär ett tag? Då MÅSTE han skärpa ihop sig, då MÅSTE han söka hjälp, då KAN han inte skylla på er och bla bla. Tvinga honom ur de gamla hjulspåren och ge er själva och barnen ett bättre liv på kuppen! Sen när han börjar bete sig som en vuxen människa kan ni kanske hitta tillbaka till varandra igen?

    Att man är deprimerad kan man inte hjälpa. Men man har fortfarande ett ansvar för hur man beter sig mot sin omgivning! 
    Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
    Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.

    Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut.  Det är först då man kan gå.

    För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).

    Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
    De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!

    TS:
    Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.

    Ber om ursäkt för utbrottet.
  • Sön 7 apr 2013 17:34 #15
    Anonym skrev 2013-04-07 17:27:55 följande:
    Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
    Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.

    Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut.  Det är först då man kan gå.

    För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).

    Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
    De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!

    TS:
    Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.

    Ber om ursäkt för utbrottet.
    Precis man blir medberoende, då särskilt då det är en martyr..

    Man måste stänga av det och bolla tillbaka och ta sig ur sitt beroende, hade inte Ts skrivit att hon älskar honom och vill vara kvar. Hade jag sagt -Flytta. 
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 17:46 #16
    Smartie skrev 2013-04-07 16:56:24 följande:
    Men varför accepterar ni det här? Detta handlar inte bara om att era män är deprimerade. De spelar martyrer och beter sig som jättebebisar för att ni tillåter det!

    Förstå mig rätt: Jag menar inte att skulden är er. Dessa män får självmant ta ansvar för sitt beteende. Men den enda hållbara lösningen kanske faktiskt är att flytta isär ett tag? Då MÅSTE han skärpa ihop sig, då MÅSTE han söka hjälp, då KAN han inte skylla på er och bla bla. Tvinga honom ur de gamla hjulspåren och ge er själva och barnen ett bättre liv på kuppen! Sen när han börjar bete sig som en vuxen människa kan ni kanske hitta tillbaka till varandra igen?

    Att man är deprimerad kan man inte hjälpa. Men man har fortfarande ett ansvar för hur man beter sig mot sin omgivning! 
    Nej jag accepterar det inte och det säger jag till honom också gång på gång. Vill inte flytta isär, hade han varit så här jämt så ja men det är han inte.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 17:50 #17
    Anonym skrev 2013-04-07 17:14:45 följande:
    Det är lätt hänt att man blir självisk vid psykisk ohälsa...
    Jag har varit i din mans situation fast jag är tjej. Det enda som hjälpte var att min kille tillslut gjorde slut pga mitt beteende, och då mådde jag ju så dåligt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och insåg hur jag betett mig, för då var det allvar. Och då började jag gå till psykolog och jobba på att bli "frisk".

    Nu är vi tillsammans igen:)
    Han märker nog inte hur han beter sig själv... Kanske du ska anteckna hans beteende varje gång så han får se hur sjukt och hur mycket det är?
    Han vet själv hur han beter sig och det inte är ok och säger (när han har bra dagar) att jag ska strunta i när han blir så och låta honom vara ifred då för då går det över.
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 17:53 #18
    Anonym skrev 2013-04-07 17:27:55 följande:
    Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
    Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.

    Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut.  Det är först då man kan gå.

    För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).

    Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
    De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!

    TS:
    Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.

    Ber om ursäkt för utbrottet.
    Helt sant!
  • Smarti­e
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 21:46 #19
    Anonym skrev 2013-04-07 17:27:55 följande:
    Det är så för att man blir medsjuk. En anhörig till en alkoholist blir medberoende och en anhörig till en psykiskt sjuk blir medsjuk.
    Man står ut för att man vet att där bortom sjukdomen finns personen man älskar. Och man väntar och förstår och står ut. Det är det som är det jävliga att det inte alltid är jävligt för då vore det enkelt att sticka. det jävliga är att det är bra, som vanligt så ofta.

    Förr eller senare kommer man till en punkt då det handlar om mig själv eller personen. Antingen eller. Alla mellanlägen har suddats ut.  Det är först då man kan gå.

    För det är så att eftersom de är sjuka är de inte helt ansvariga för sina beteenden. de är inte personerna som beter sig illa med vett och vilje utan det är sjukdomen som gör det. (en notering är att lagen fungerar så).

    Man kan inte tvinga en sjuk person att bli frisk. De måste inte skärpa sig, de kan inte. Herrrejävlar vad jag är trött på DET argumentet att det bara är att skärpa sig!!!!!!
    De måste inte söka hjälp bara för att någon annan säger att det är bra. De måste inse att de är sjuka och behöver hjälp och det jävliga är att bristande sjukdomsinsikt är en del av diagnosen. Moment 22 alltså!

    TS:
    Jag har inga bra råd alls. Jag vet "bar" hur jävla jobbigt och frustrerande det är.

    Ber om ursäkt för utbrottet.
    Jag menade inte att de "måste" skärpa sig, jag menade att man som partner inte ska behöva stanna i ett sånt förhållande och lida av det. Det handlar inte bara om en själv. Man måste tänka på eventuella barn också (om de finns med i bilden), de ska inte behöva växa upp så där. Det spelar ingen roll om den "sjuke" inte kan hjälpa sitt beteende, det finns en gräns.
     
  • Sön 7 apr 2013 21:52 #20
    Smartie skrev 2013-04-07 21:46:59 följande:
    Jag menade inte att de "måste" skärpa sig, jag menade att man som partner inte ska behöva stanna i ett sånt förhållande och lida av det. Det handlar inte bara om en själv. Man måste tänka på eventuella barn också (om de finns med i bilden), de ska inte behöva växa upp så där. Det spelar ingen roll om den "sjuke" inte kan hjälpa sitt beteende, det finns en gräns.
     
    Det är jag helt med på. Förlåt för att jag missförstod och förlåt för utbrottet.

    Jag hör så ofta att det bara är att skärpa till sig, alla bara bara bara som för oss friska är fullt naturligt blir allt annat än bara. ibland vet jag inte vad jag kämpar mot. Andras fördomar eller makens sjukdom.

    Ja det finns en gräns och det är en skandal att man måste komma dit innan det blir en ändring.
    Jag skyller inte på någon utan det är ett torrt konstaterande.
  • Smarti­e
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 21:52 #21
    Anonym (ledsen) skrev 2013-04-07 17:50:58 följande:
    Han vet själv hur han beter sig och det inte är ok och säger (när han har bra dagar) att jag ska strunta i när han blir så och låta honom vara ifred då för då går det över.
    Tja, bara du själv kan avgöra vad du orkar med... Finns det barn med i bilden?
    '
    Min mosters ex höll på så där och martyrade sig. Han är singel idag och inte ens hans barn vill veta av honom. Allt var bara alla andras fel och aldrig hans fel.

    Sen köper jag inte riktigt det där att "det är sjukdomen som talar" om man beter sig illa. Man kan vara deprimerad men man behandlar inte sin omgivning hur som helst för det. Man är fortfarande ansvarig för sina handlingar. 
  • Sön 7 apr 2013 22:03 #22

    Det ÄR jättesvårt för man glider sakta men säkert in i sin roll som medberoende.. Man måste försöka se det lite utifrån bitvis och tänka sig noga för hur man svarar och varför. 

    Det tar tid men till sist ser man sitt mönster och först då är det isf lättare att lämna.
    Alt så lämnar man och får distans, så ser man saker efter ett tag.

    Ts är enligt mig helt medberoende i hans sjukdom martyrskap och elakheter..

    Men Ts vill inte lämna honom vad jag fattar ?


    Smartie skrev 2013-04-07 21:52:42 följande:
    Tja, bara du själv kan avgöra vad du orkar med... Finns det barn med i bilden?
    '
    Min mosters ex höll på så där och martyrade sig. Han är singel idag och inte ens hans barn vill veta av honom. Allt var bara alla andras fel och aldrig hans fel.

    Sen köper jag inte riktigt det där att "det är sjukdomen som talar" om man beter sig illa. Man kan vara deprimerad men man behandlar inte sin omgivning hur som helst för det. Man är fortfarande ansvarig för sina handlingar. 

     
  • Smarti­e
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 22:08 #23
    MinaE skrev 2013-04-07 22:03:19 följande:
    Det ÄR jättesvårt för man glider sakta men säkert in i sin roll som medberoende.. Man måste försöka se det lite utifrån bitvis och tänka sig noga för hur man svarar och varför. 

    Det tar tid men till sist ser man sitt mönster och först då är det isf lättare att lämna.
    Alt så lämnar man och får distans, så ser man saker efter ett tag.

    Ts är enligt mig helt medberoende i hans sjukdom martyrskap och elakheter..

    Men Ts vill inte lämna honom vad jag fattar ?


     
    Jag fattar, min moster var medberoende länge. Det höll på till och från i många år. Men tillslut fick både hon och barnen nog.

    Det som höll dem kvar var att han gång på gång lovade att det skulle bli bättre. Och det blev det - ett tag. Men sedan var det samma visa igen.

    Han levde också mycket på att det var så synd om honom. Och det VAR det. Men den där "tyck synd om"-mentaliteten är farlig. Idag tycker jag inte ett dugg synd om honom trots att han är singel och mer eller mindre har förlorat sina barn. Han får skylla sig själv. Ja jag VET att han är sjuk, men man kan inte ursäkta ALLT med en sjukdom! Han vägrade också söka hjälp.
     
  • Anonym (ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 7 apr 2013 22:44 #24

    Ja jag skrev ju i  min TS att vi har ett barn med en kronisk sjukdom och funktionshinder så vi har haft det tufft då det har varit mycket tid och ork som gått åt till det samt att vi inte har någon avlastning. Min man har blivit så här nu sista tiden pga. depressionen. Han är inte så i vanliga fall och inte heller för jämnan (varje dag) och har inte varit så förut heller. Jag älskar honom och vi har varit tillsammans väldigt länge och har haft ett bra och stabilt äktenskap. Jag vill ha råd inte lämna honom.

  • Sön 7 apr 2013 22:50 #25
    Anonym (ledsen) skrev 2013-04-07 22:44:23 följande:
    Ja jag skrev ju i  min TS att vi har ett barn med en kronisk sjukdom och funktionshinder så vi har haft det tufft då det har varit mycket tid och ork som gått åt till det samt att vi inte har någon avlastning. Min man har blivit så här nu sista tiden pga. depressionen. Han är inte så i vanliga fall och inte heller för jämnan (varje dag) och har inte varit så förut heller. Jag älskar honom och vi har varit tillsammans väldigt länge och har haft ett bra och stabilt äktenskap. Jag vill ha råd inte lämna honom.
    Det jag har gjort men då har min make varit apatisk är att böna och bett, hotat och tjatat.
    Jag har dragit in andra i familjen för att övertala att söka hjälp. Då har det alltid varit till psykakuten.
    Om han eller du har familj som står er nära är mitt första råd att involvera dem för ni behöver bägge stöd.
    Det andra är att försöka hitta den sårbara punkten, den han ömmar för och använda det som ett argument för att söka hjälp.
  • Sön 7 apr 2013 23:24 #26
    Smartie skrev 2013-04-07 22:08:06 följande:
    Jag fattar, min moster var medberoende länge. Det höll på till och från i många år. Men tillslut fick både hon och barnen nog.

    Det som höll dem kvar var att han gång på gång lovade att det skulle bli bättre. Och det blev det - ett tag. Men sedan var det samma visa igen.

    Han levde också mycket på att det var så synd om honom. Och det VAR det. Men den där "tyck synd om"-mentaliteten är farlig. Idag tycker jag inte ett dugg synd om honom trots att han är singel och mer eller mindre har förlorat sina barn. Han får skylla sig själv. Ja jag VET att han är sjuk, men man kan inte ursäkta ALLT med en sjukdom! Han vägrade också söka hjälp.
     
    Ja,, de är skit jobbiga de där sjuka martyrerna. Fastnar i sitt " ingen kan hjälpa mig " tänk och kommer ingenstans, och så blir det den de lever med som får vara spegel och dra lasset.. Det är verkligen asjobbigt !
    Anonym (ledsen) skrev 2013-04-07 22:44:23 följande:
    Ja jag skrev ju i  min TS att vi har ett barn med en kronisk sjukdom och funktionshinder så vi har haft det tufft då det har varit mycket tid och ork som gått åt till det samt att vi inte har någon avlastning. Min man har blivit så här nu sista tiden pga. depressionen. Han är inte så i vanliga fall och inte heller för jämnan (varje dag) och har inte varit så förut heller. Jag älskar honom och vi har varit tillsammans väldigt länge och har haft ett bra och stabilt äktenskap. Jag vill ha råd inte lämna honom.
    Nej jag vet ;) Så du MÅSTE ändra taktik så han skaffar hjälp.. Annars går DU under och erat äktenskap.. :( 

    Det skulle vara synd.

    Läs om medberoende, det finns även grupper ( gratis) för sånt de är jättebra,för man får en massa insikt själv oxå. För det man gör som medberoende till sjukdom missbruk kompis hjälpare martyrer och alla.. Det är att själpa INTE hjälpa, fast man fattar inte det..

    Du möjliggör just nu för honom att sitta och må skit utan att söka hjälp. Dessutom så är du en spottkopp åt han depression och det mår han INTE bättre av..

    Det blir så fel..:( Man tror att man är snäll och hjälper och är så förstående och allt sånt men man är inte det jag lovar ! 
    Man tror liksom bakvänt på nåt vis att man är taskig om man inte är det.. Du förstår hur jag menar om du läser om saken och kanske går på möten och ändrar förhållningsätt :D 

    {#emotions_dlg.flower}