Hur många av er lever med erat andrahandsval?

Grejen där som du beskriver är ju dock att man är inte död bara för att man är i ett förhållande. Hur till synes perfekt förhållande man än har och hur kär man än är finns det alltid nån annan som attraherar mer, det finns alltid nån annan som väcker nyfikenhet på ett nytt sätt, det finns alltid fällor att trilla i. Vi är inte mer än människor och vi har alla fel o brister och därför kan vi trilla dit och göra fel. Jag är också av erfarenhet övertygad om att det finns mer än en livslång kärlek i livet.  Jag är gift för andra gången och jag älskade verkligen min fd man helt och hållet, vi var varandras första hands val. Men av olika orsaker skilde vi oss och det tog nästan tio år innan jag återigen hittade någon jag verkligen kunde älska igen .  Men han fanns och nu är jag gift sedan snart tio år tillbaka. Vi är också varandras första handsval . Han vill inte ha nån annan än mig och inte jag med honom heller. Men det betyder inte att jag inte kan dras till andra män för det gör jag ju.  jag kan visst uppleva pirret av någon annan attraktiv man. Jag kan självklart känna mig smickrad över komplimanger och snuskiga förslag. Skillnaden ligger ju i vad jag gör åt det hela inom mitt äktenskap. Tar jag åt mig komplimanger bara för att min man inte ger mig några? Blir jag glad av flirt och  uppskattning bara för att min man är dålig på att visa det? osv... Man får hela tiden ställa sig frågorna om vad man vill ha , vad man har och vad man kan förbättra.  

Jag lever med mina barns pappa...han är inte ett andrahandsval men det känns lite så då jag kommit till insikt de senaste två åren . Jag vill leva med en kvinna, och inte en man. Antingen själv, och om jag hittar någon ny kommer det vara en kvinna. Aldrig mer en man. Känner mig falsk mot honom som inte berättat det, men jag tar en dag i taget och funderar verkligen på vad och hur man gör detta bäst. Därför kan jag känna att denna tråden träffade mig, var skönt att läsa det ni skrivit!           

Intressant att läsa inläggen eftersom jag undrar över just samma sak. Så... vad ska man göra då? Jag hattade fram och tillbaka i flera år med den enda mannen i mitt liv som någonsin lyckats väcka passionen i mig, men det var bara svek, lögner, otrohet och skit från hans sida. Efter honom tycks jag ha förlorat förmågan att vara kär. Nu bor jag ihop med en annan, som älskar mig högt och rent och visar det på alla sätt. Han vill ha samma sak som jag - hus och barn och allt det där. Jag känner mig trygg och älskad med honom. Sexet är bra. Men det är ingen passion, ingen gnista. Jag ser inte upp till och beundrar honom så som jag gjorde med han som behandlade mig illa. Han var driftig och social, framgångsrik - den självklara mittpunkten i allt. Min nya är lite mer "nördig", stillsam och ingen machoman öht. Vi funkar bra ihop i vardagen, men jag undrar om det kommer räcka i längden. Så... ska jag lämna honom och döma mig själv till ett liv av ensamhet och barnlöshet för att jag inte kan bli kär längre? Eller gå vidare med honom och ge upp drömmen om att få känna mig kär igen? Blir fel hur man än gör, tycks det som.    

ja det är tragiskt, men ännu mer tragiskt och det är ganska tydligt i den här tråden att många väntar på en drömkille som verkligen inte är någon att hänga i julgranen.  Man anser att förstahandsvalet är den man ska ha - oavsett- punkt liksom. Men som jag försökt påvisa så betyder inte pirret i magen att han är en bra kille eller att det ens är möjligt att det blir han och hon.   Skrämmande många blundar helt enkelt för verkligheten och försöker förtvivlat att få Harlequinromanen att vara en sanning istället för vad det egentligen är - en saga.  

så du tror på fullt allvar att vardagstristessen aldrig dyker upp med förstahandsvalet? vad tror du finns kvar när passionen lagt sig och allt inte längre är så rosenrött? Jo det är då vardagstristessen ändå infinner sig och man stannar kvar för att man fått en slags trygghetskärlek när pirret försvunnit... då har man likförbannat ett val, att fortsätta det förhållandet fast pirret är slut och kanske i bakhuvudet börja tråna efter något man numera saknar eller göra slut och hitta ett nytt förstahandsval. Så är livets gång helt enkelt.  Det är inte bara EN kille som är ens livs kärlek eftersom livet hela tiden förändras och utgår ifrån det liv du har just idag. Just NU vill du ha den där killen- men det betyder inte att du faktiskt vill fortsätta ha honom om 5 år.  Då kanske sagan är över och du sitter med ett barn på halsen och måste tänka om och leta någon ny stor kärlek. Livet förändras och så även vi som lever det. 

nej tur och kärlek hör aldrig ihop , ge någon en chans handlar ju om att man gör ett aktivt val. Jag väljer att ge en viss person eller en viss situation en chans. Därmed gör jag ju aktivt det som krävs för att chansen ska funka och ibland gör den det och ibland inte.   Men att ge någon en chans innebär ju också att man väger riskerna med valet, du riskerar att få ditt hjärta krossat om du på förhand vet att killen i fråga kanske inte är den du borde träffa men du tar risken och väljer att ge honom en chans. om det funkar eller inte har inget med tur att göra.  Det kan helt enkelt vara så att vissa egenskaper som tidigare varit dåliga nu fungerar för att man VILL att förhållandet ska fungera.   Men om det fungerar i längden? Det vet man aldrig.  Det är där man får själv fundera om chansen är värd risktagandet. Tur har inget med saken att göra.   Olika chans och risktagningar gör att man hamnar i vissa skeenden i livet där man sen kan träffa andra killar och parter som kan ge en det man behöver och vill ha.  Det har heller inget med tur att göra.  Det handlar om vilka vägar man väljer att gå och vilka chanser man tar.   

För din del ja, men för somliga handlar det om otur , du kan ju inte tala för alla eller hur ...(-:

man väljer inte alltid , kanske du men inte jag andra väljer åt mig tex då vill jag kalla det otur , det är skillnad om du väljer något själv , finns inga fel tidpunkter tyvärr utan bara olika behov sorry men så är det ju .

många val men framförallt att  med hjälp av otrohet gå ur en religös sekt som då givetvis resulterade i en skilsmässa och det gjorde att jag försköts av hela min släkt och alla barndomsvänner då alla dessa personer lever kvar i sekten.  Jag existerar helt enkelt inte för dom och många av dom har jag inte träffat eller ens pratat med på 17 år..  Kommer nog aldrig att göra heller resten av mitt liv...    Min man jag var gift med misshandlade mig, jag gifte mig som 18-åring och var bara ett barn själv, så funkar det i sekten . Jag skulle förtrösta på gud och därmed förlåta min man som slog mig.   Jag valde att kasta mig i armarna på en kille utanför sekten som hjälpte mig därifrån men det valet kostade mig hela mitt liv och hela min familj.  Det är en konsekvens jag får leva med.  Jag har efter det även gjort flertalet val som sätter spår för resten av mitt liv men jag ångrar ingenting och jag har valt efter vad mitt hjärta och mitt förnuft säger åt mig.