Någon som stämmer in på karaktären "Mats" i boken "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation"?

Men, kan det vara så enkelt som att de killarna helt enkelt inte var rätt för dig??

Men var hälsad!  Ja visst är boken bra! Har inte heller läst den på ett tag men det är kanske dags att ta tag i den igen. Men det var ju det här med att göra som råden säger åt en att göra. För det är ju JÄTTESVÅRT att veta om killen i fråga faktiskt inte är rätt för en (vilket är det som ens hjärna säger åt en) eller om det är ens "psykologiska besvär" som bråkar och killen egentligen är alldeles jätterätt för en?! Och jag tänker alltid att det är just enklare för min partner om jag avslutar det hela tidigare eftersom jag vet vartåt det hela barkar.. Så kanske ger jag upp för tidigt i de situationerna. Men jag vet ju inte heller hur jag ska göra för att fortsätta, eftersom jag inte riktigt klarar av att applicera råden i boken på verkliga livet.. 

Åååh, jag måste verkligen bli bättre på att prata känslor och känna att det är ok med närhet utan att vilja klippa till killen och kuta därifrån fortare än Usain Bolt. Att det ska vara så svårt! Jag antar att det har att göra delvis med hur vi är i min familj. Jag har alltid varit älskad, ingen tvekan om det, och mina föräldrar har skämt bort mig med många pussar och kramar. Men vi har aldrig sagt "jag älskar dig" till varandra och när det har uppstått problem eller svårigheter, vare sig det är känslor inblandat eller inte, så har vi aldrig pratat om det. Vi har mer sopat det under mattan eller börjat prata om något annat. Med mina vänner kan jag prata om det mesta, men i de perioder när jag har varit deprimerad så har det varit alltför svårt att ta upp det även med dem. Detta är självklart inget konstigt fenomen, att man bär på det inombords, men samtidigt så är det ganska typiskt mig. Så.. ska man kanske "stå ut" nästa gång man träffar någon (om man inte känner riktigt det man vill känna i ett förhållande) för att åtminstone kunna lära sig något, och förhoppningvis bli kär ändå för att man kommer över sina personal issues? Klurigt det här...

på tal om att prata känslor så är det inget vi heller gjort i min familj/släkt.. aldrig nånsin.. det e likosm lika normalt för mig att himlen är blå... o då menar jag inte bara känslor som att "Nu e jag ledsen" eller "nu e jag glad".. utan oxå att man pratade aldrig om sitt inre liv, om sina upplevelser... det pågick så mkt inom en som man aldrig fick sätta ord på, den dimensionen av livet fanns liksom inte... eller iallafall inget man pratade om... idag förstår jag att det inte är särskilt sunt. Ingen människa mår bra av att hålla sitt inre liv för sig själv o utan ord, där en motpart inte tar emot dom...

vi pratade hellre aldrig om vad som försigick vid problem, därför har jag heller inga svar på varför saker o ting hände.. ex så skildes min mamma o pappa, vet ff idag inte varför... skulle jag fråga min mamma så skulle hon bara bli arg att jag frågade o säkert säga att jag inte fattade nån ting, eller säga att hur kommer det sig att du inte vet det? typ som att det bara skulle vara så enket att begripa... jag vet ju inte. Äsch svårt att förklara..kanske nån av er förstår vad jag menar?

Men precis så är det för mig med!! Jag har alltid bara tänkt rationellt kring allt, funderat ut vad som är mest logiskt eller smart att göra, men jag vet aldrig vad jag VILL, vad jag KÄNNER. Jag är i övrigt också en väldigt glad och social person och står tex gärna i centrum i närmsta vänskapskretsen när det kommer till att skoja och ha kul men det blir en helt annan sak när allt fokus riktas på mig inom ett litet djupare ämne eller dylikt, eller om jag blir ensam med en kille som jag är intresserad av. Det blir bara stopp, och som du säger - jag känner mig helt utelämnad. (Mitt problem att vara nära någon och mer intim är kanske anledningen till att jag faktiskt ibland, egentligen utan att tänka mig för eller mena något med det, skojar med killen och driver med honom och skrattar åt honom. Konstigt att det faktiskt går hem hos killen dock..) 

Och nej precis, vi behöver utsätta oss för dessa situationer men helst utan bekostnad på någon annan. Går liksom inte ihop! Verkar som att du har hamnat i en situation igen där du bara vill fly och känner att det inte funkar med den du träffar? Jobbigt...! Det är svårt att inte såra någon i sådana här lägen, men jag har "tränat upp" min förmåga att avsluta det hela utan att lägga någon som helst "skuld" på killen. Om de tror på det eller inte vet jag inte, men jag är åtminstone fortfarande på god fot med alla jag har dejtat så jag antar att de har trott mig 
 

 

Men guuuu vad jag känner igen det där med att ha sex med främligar..... efter att försökt höra mig för med andra lite subtilt så trodde jag att jag var den enda som kände så: att för mig så verkar det gå hur bra som helst att ha sex med folk jag inte känner, ONS har aldrig vart ett problem - medans närjag ska ha sex med någon jag är kär i / dejtar så blir det FAN SÅ MYCKET svårare!! Det blir för nära, för personligt, för sårbart, för känsligt... ja jag vet inte.. men skönt att höra att man inte e ensam om attkänna på detta sättet!!

Så skönt att verka ha hittat likasinnade här i tråden.. ofta känns det som ts har min hjärna. Å man tror man e ensam om att funka på ett sätt men sen visar det sig att det finns fler ..

Vet inte om att "känna starkare" är rätt ord - mera att det ska "kännas RÄTT".... så skulle jag vilja säga. 
Känner du att denna kille nog egentligen är något för dig så ska du nog lämna. DU förtjänar så mycket bättre än så. Han också såklart. Men som sagt, nu vet jag inte om det är på samma sätt du känner som jag kände det... och om så är fallet är det egentligen är en annan känsla du har, ja då tar du mina råd/ord med en nypa salt.. kan ju vara så att ni är rätt för varandra men att du egentligen bara är rädd? Och att han inte alls är fel för dig? Men det kan bara du veta... det e just detta som är kärnan tror jag. Att ha självkännedom nog att veta vad som är RÄTT FÖR MIG, hur det känns när det är RÄTT FÖR MIG, vad jag gillar, vad jag föredrar osvosv.... självkännedom är A och O. Och det är ju en process. Inget man kan läsa sig till eller lära sig i en handvändning... tror det är våra erfarenheter och vår förmåga att reflektare över oss själva olika situationer som kan hjälpa oss vidare. Typ att bli uppmärksam på hur man känner i olika situationer, och att minnas det och vet vad som gör mig nöjd, glad, tillfreds osv - vet man hur man känner då man känner så så är det oxå lättare att veta när något är fel eller inte rätt för just dig... oj, flum på hög nivå nu... det är diffust att prata om sånt här men jag tror man måste sätta ord på det för att just få fatt i det. Därför just denna tråden är såå bra Så glad att jag "hänger här"

Jag har inte haft jätteproblem sådär på ett "Mats-vis" med det här med sex faktiskt. Jag känner dock igen mig väldigt väl med att det kan vara lättare med någon jag inte känner och som jag kanske tom vet att jag inte kommer se igen - då kan jag slappna av på ett helt annat sätt. Däremot så är jag inte så jätteerfaren när det kommer till sex - jag har legat med ganska många men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande och innan jag känner att jag har djupare känslor för personen och vi har kommit till det stadiet där vi litar på varann (och jada jada jada) så klarar jag inte av "lära mig" grejer. Som tex att jag är SKITKASS på att göra det skönt för killen!! Det blir lite samma sak som med pussar och kramar - jag blir helt stel och vet inte hur jag ska gå till väga ens för att fråga killen vad han tycker är skönt, det är alldeles för pinsamt! Så då ligger jag mest där och bara tar emot när killen anstränger sig för att göra det skönt för mig och jag skäms över detta, för jag vill ju inte vara så självisk....

Håller med - varför kan man inte bara fråga?!?! Men det är som att hjärnan låser sig, som att man skulle få tungan avhuggen om man ens vågade öppna munnen. Det är konstigt för egentligen är jag inte en särskilt blyg person (om än kanske "pryd") utan väldigt öppen och social, men ändå fixar jag inte sånt här. Och jag kan tänka mig att det verkligen är svårt att helt plötsligt ta initiativ till nya grejer när ni kört på så länge på ett visst sätt. Men varför egentligen? Om det skulle vara positivt för er båda så tycker man ju egentligen att det bara är att köra??? 

Nu är det jag igen som har lite bekymmer! V hörde av sig igår. Han skrev typ att han tyckte att jag hade gjort helt rätt men att han gillade att komma till mig på landet och det var mysigt att kolla film med mig och så. Och han tänkte inte ge upp att ha mig som vän iaf så han undrade om jag ville komma till honom nästa helg och göra det där roliga vi pratat på att göra ändå. Jag kan inte då så vi pratade om att jag skulle komma ner helgen efter när han har sitt barn och att vi ska ta med honom till det roliga. Men jag vet inte vad jag vill!! Å ena sidan så blev jag nästan sådär att jag plötsligt saknade honom och tänkte att han kanske inte är så tokig. Det föll ju på att han var så klen rent kommunikationsmässigt men så var han plötsligt lite mer rejäl och rak igen. Plus att det låter så mysigt att spendera lite tid med honom och barnet, kanske för att jag plötsligt fått en stark barnlängtan.. Sen känner jag på mig att jag kommer vara ganska så attraherad av honom när vi väl ses. Så, vänner?? Sen vet jag inte om det är värt orken och besväret att hålla en sådan vänskap vid liv. Men då känner jag mig dum som tänker så för vänner kan man ju inte ha för mkt av. Gaah!! What to do???!

Det är så tyst från er, jag saknar era inlägg!

Välkommen tillbaka!  Det ÄR möjligt att bli kär, men det är helt klart svårt! Dejtar du nåt eller så nu?