Vi som avbrutit 2013

Hej! Beklagar avbrytandet. Hoppas ni får en ny chans med ett friskt barn. Vi har avbrutit våran graviditet pga trisomi 13. Igår var det exakt 3 veckor sedan våran lille prins stilla kom till världen. Han såg ut som vilket välskapt barn sim helst. Han hade inte de typiska avvikelser som trisomi 13 barn har. Han hade dock ett hjärtfel. Med den mörka prognosen som är för de barn som diagnosticeras med trisomi 13 så valde vi ett avbrytande för att undvika lidande för våran prins. Avbrytandet skedde sent v.21+2. Livet känns väldigt hårt när man ställs inför dessa val i livet. Dagarna går väldigt upp och ner. Vi har valt att inte ha en grav utan vår prins får vila i en minneslund. Hur har ni gjort? Kram från Kakan

Vi fick beskedet i dag att vi förmodligen måste avbryta då det finns missbildningar i hjärnan. Vi ska göra fostervattenprov i morgon och om 10 dagar specialist UL. 

Jag är idag 16+4 och vi har kämpat i 12 år med att få barn, detta var första plusset någonsin. Vi kan inte heller få barn utan hjälp. 

Det känns bara som en stor mardröm och jag har gråtit oavbrutet. 

Jag känner starkt med dig. Ni har kämpat länge och nu får ni det här som ett slag rakt i ansiktet. Jag vet hur det känns när världen rasar samman framför en för att man ska behöva avbryta något som man älskar mer än något i hela världen.
Däremot kan jag inte föreställa mig den kampen ni har fått gått  igenom i väntan på att plussa. Ni är väldigt starka som orkat kämpa i 12 år. Hoppas av hela mitt hjärta att ni får ert efterlängtade barn snart, för nu är det sannerligen eran tur. Ge inte upp!

Stor kram 

Gud hjälp! Har läst lite på din blogg nu och jag vet inte vad jag skall skriva... Vilket helvete!

Du känner precis som jag/vi. Orden skulle kunna vara skrivna av oss.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så fel som de tror! Men om det nu är det så skriver jag mina egna reflektioner.

Först vill jag skriva att det kommer bli bättre! Jag förstår att du inte tror mig ett enda dugg!!! Men jag vill bara skriva det ändå, för jag delar den uppfattningen med alla andra som genomgått samma helvete.

Låt saker och ting ta den tid det tar. Gråt och sörj så mycket du kan. Perioden du/ni har framför er kommer att vara tuff! Men om någon skall klara den så är det du/ni! Försök att bli sjukskrivna. Det blev vi och det var nödvändigt för oss i alla fall. Jag har varit hemma i åtta veckor när det är dags att jobba (sjukskrivning+semester). Min egen åsikt är att man behöver vara hemma när man skall ta beslut och minst två veckor efter förlossningen. Men man är ju olika.

Känner din ångest och ditt lidande! Vi hade också önskat att vi inte behövde gå så långt i vår graviditet, men tyvärr verkar det mesta inte gå att avgöra förrän tidigast v.19. Vi har fått höra att vi måste gå lika långt igen om det blir en nästa gång... Vi hade dock inte gjort någon KUB/Nupp, så vi fick åtta underbara veckor (v.12-19) i ovisshet innan bomben slog ner på RUL. Det har väl både för- och nackdelar...

Vi använde oss av minneslunden och hade en ceremoni innan. Kan berätta mer senare om det blir aktuellt.

Stor kram   

Vi valde minneslunden som ligger jättefint 200 m från vårt hus. Vi bor nästan granne med en skogskyrkogård, så hon ligger uppe på en höjd med tallar runtomkring. Man hör skogens sus och lite plask från en minifontän. Tänkte att det ljudet kanske påminner om ljudet i magen.

Det är lite drygt fyra veckor sedan hon föddes och hon hade inga andra fel än hjärtat, så verkligen en liten välskapt flicka. Hon föddes v. 20+0, vägde 265 g och var 24 cm lång.

Vi ville inte heller att vår flicka skulle lida och genomgå alla svåra operationer för att överleva och ändå inte bli frisk! Hjärtfelet/hjärtmissbildningen var en av de svåraste man kan ha och inget bot finns. De misstänkte såklart att hon led av någon trisomi, men icke.

Livet känns otroligt hårt! Valet är nästintill omöjligt! Inget av alternativen var ju bra... Jag har haft otroliga skuldkänslor, men har hittat ro i tanken att jag tog lidandet i ställer för henne! Redan i v. 14 kände jag rörelser och det kändes som ren tortyr att ta ovanstående beslut.

När man är nära 40 år, varit barnlös i 10 år, gjort ÄD flera gånger, har tomt i frysen känns det rätt hårt. Medan andra diskuterar om de skall våga försöka igen är resan till att överhuvudtaget KUNNA försöka igen ganska lång...

Hur har ni det i era relationer?       

Tack underbara Jenkis för att du delar med dig. Det betyder så mycket för mig att få läsa och försöka förstå. Jag är så ledsen för er skull, det här är verkligen omänskligt och ingen skulle behöva gå igenom det.

Hur gjorde ni med anhöriga? Arbetskamrater?Frågor? Fick ni samtalsstöd? Vi har ju ingen familj att tala om men massa med kompisar. 

Jag har så mycket funderingar. Den största är nog hur jag ska klara av det., mina skuldkänslor är enorma. Och förlossningen. Gode gud. I bland känns det som jag håller på gå under.

Jag tänkte försöka jobba fram till besked och UL den 26:e, sen hoppas jag någon vill sjukskriva oss.

Jag känner som du, jag är 40, och skaffa syskon är nu inte det lättaste, vi har 4 ägg kvar i frysen. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar med en sån här resa igen. Hela sommaren har varit som ett vaccum. Som nu blivit en mardröm som aldrig tar slut.

Kram 

Jag delar gärna med mig! Hade behövt någon i liknande situation när jag stod där... Men alla inlägg var gamla och jag "pratade" av mig i den tråd + några andra som jag hängt i som gravid.

Jag saknade mycket att bolla med någon som hade gjort samma val. Jag säger INTE att det är enklare när barnet absolut inte kan överleva, men i vårt fall när hon KANSKE kunde överleva, när vi KANSKE kunde få ha hennes hos oss ett tag i alla fall, var ju valet helt olidligt! När är man ego? När man fortsätter till varje pris eller när man avslutar?

Är inte intresserad av vad andra tycker där eftersom valet redan är gjort... Men jag förstår att det finns lika många synpunkter som det finns människor. Det viktigaste är väl att man själv vet varför man valde som man gjorde och kan stå för det. Det är väl just stå för det som är svårt för mig just nu. Jag försöker tänka att det inte fanns någon val som var rätt och inte heller något som var fel...

Jag skrev helt enkelt ett mail till alla (familj, vänner arbete) som visste att jag var gravid och berättade. Först ett vad RUL hade visat, sedan ett vad den stora undersökningen visat och till sist ett med vårt beslut. Orkade inte prata med någon och under de dagar vi skulle ta beslut isolerade vi oss. Vi ville inte bli influerade av folks reaktioner eller tyckanden. Bad dem att behålla sina åsikter för sig själva och det har hittills fungerat väldigt bra!

Vi fick samtalsstöd och vi gick två gånger innan förlossningen och jag har gått själv en gång efteråt. Jag tycker det har varit bra.

Vet inte hur mycket du googlat på förlossningsberättelser från avbrytanden? Jag struntade i det och gjorde det efteråt i stället eftersom jag inte ville riskera att skrämma upp mig i onödan. De tre-fyra stycken jag har läst har alla varit otroligt känslosamma att läsa såklart, men alla har varit positiva! Det är inte hemskt! Det är fint och vackert! Du behöver inte vara rädd! Efteråt förstår man såklart inte hur man klarade av det men där och då kommer det kännas OK. Även om man såklart inte vill att något sånt här skall hända och det enda man vill är att fortsätta sin graviditet, så vill man inte ha förlossningen ogjord om du fattar?

En sak som jag kan tillägga är att vården säger att "man sätter igång på morgonen och på eftermiddagen/kvällen är det klart". Ta det med en nypa salt. Det kan ta längre tid, så låt mannen ta med sig övernattningsgrejor... Det hade inte min och han ville inte åka ifrån mig i fall det skulle hända något när han var borta.

Vi var väldigt noga med att vi ville ha det som en riktig förlossning och det fick vi. Vi kunde på så sätt göra upplevelsen så positiv som det bara gick och vi kände glädje att få möta vårat barn! Kanske lite svårt att förstå kanske... Det måste nog upplevas

Nej du! Vilken j---la resa vi fick! Jag vet inte heller om jag orkar mer...

Jag tycker det här så himla jobbigt, att bli snuvad på den stora drömmen. Vi har slitit så många år och så det här.

Det är så mycket som far runt i huvudet och värst är just nu sömnen. Jag kan inte sova utan ligger bara och funderar. Det är en enorm blandning av känslor och till slut vet jag inte riktigt vad jag tänker. 

Vart ni sjukskrivna eller har ni jobbat? 

Tyvärr har jag googlat och de berättelserna snurrar oxå runt i huvudet.  Som tur är har jag inte så många som tycker en massa men däremot så vältrar många över sin sorg på mig och det gör allt ännu värre. Jag har ju fullt upp med att överleva.

En mardröm är vad det är

 

Det är superjobbigt att bli snuvad på den stora drömmen!!! Kan bara hålla med. Man undrar ju om det är meningen att just jag inte skall ha några barn?! Att jag liksom går emot naturen med alla medel och detta var straffet... Tanken har slagit mig, men jag vill inte vara så domedagspredikande egentligen.

Vi såg till att bli sjukskrivna. Jag hade aldrig kunnat jobba med tanke på att det var så enormt rörigt i huvudet. Om man dessutom inte sover så är det omöjligt att tänka och jobba. Allting blir bara en enda gröt.

Tråkigt att en del runt om vältrar över sorg på er! Det är det minsta man behöver. Att känna att folk finns om man behöver dem är det bästa. Att kanske få prata om annat en stund eller bli bjuden på mat. Fast jag visste att jag borde äta bra mat inför det som skulle komma, var det nästan omöjligt att planera den, handla och orka laga den.

En sak som jag inte trodde jag skulle orka ta tag i var att börja rida igen. Började förra veckan efter mycket funderingar. Såhär i efterhand var det nog bra! Red tre gånger förra veckan och det kändes verkligen befriande. I stallet är jag hästtjej och tanken på barn är långt borta. Dessutom verkar mina kilon sitta rätt fast och motion skadar inte såklart.    

Blir ledsen av era historier det är hemskt! 

Vår flicka föddes för exakt 4v sedan i v 20, tiden har gått framåt trots att det känns som att hela livet har stannat. Blir själv förvånad nu när jag skriver att det gått 4 v. Gick tillbaka till jobbet idag efter semester o sjukskrivning, det var tungt, känner mig inte redo att möta vardagen igen.

Jag vart sjukskriven direkt efter ultraljudet då vi fick veta att vår dotter hade en kromosonförändring och förmoligen inte skulle klara en hel graviditet och annars skulle hon dö vid förlossningen. 

Känner precis som ni andra att det är jättehemskt att drömmen lixsom förintades och byttes ut mot en mardröm nånstans på vägen....    
 
MrsCecilia - Vi smsade till de som visste om graviditeten, när vi fått beskedet från ul, orkade inte prata med nån och ville bara lägga mig ner o vakna upp till en bättre och rättvis värld.

Mina gravkilon sitter oxå kvar även om jag nu kan knäppa byxorna, funderar på att börja gå på gym men har inte tagit mig riktigt ända fram......

Kram på er