Vi som avbrutit 2013

Jag har inte heller en massa missfall i bagaget, men ett konstaterat, ett misstänkt tidigt i vecka 5 och så avbrytandet då. Dessa gånger har varit hemskt mycket jobbigare än att man bara blir lite lagom ledsen för att mensen kom "den här månaden också".
Har läst någonstans att det ska vara lättare att bli gravid efter ett missfall och att den graviditeten då har större chans att lyckas, har ingen som helst aning om sanningshalten i det men visst hoppas jag att det är sant =)

vill bara skicka en stor kram till er. gjorde ett avbrytande 23 dec förra året. ca v 20+, vi vet inte helt säkert. fick efter RUL veta att något var fel på hjärtat, efter ytterligare UL och fvp fick vi veta att han hade trisomi 18. vården var suverän, fick snabbt kurator hjälp och hjälp med alla papper. även när det var dags så fick jag bra stöd, kom till sjukhuset vid 8 på morgonen, 19 gick vattnet och 1 Tim senare kom vår fina Kristoffer. en tim efter det moderkakan lyckades tjata mig till att åka hem på kvällen så jag kunde fira jul men vår 6-åring. för mig fick det bra den första v sen brakade jag ihop men fick träffa /kurator och hade några bra vänner att gråta/prata med. Vi valde minneslund.

snart 1 år sen och fasar lite inför den dagen men känner ändå att vi tog rätt beslut för oss alla.

mitt råd, låt sorgearbetet ta tid utnyttja kurator/psykolog, gråt och va inte heller rädd för att skratta.

Hej!
Tack alla för era berättelser, dom hjälper mej i vår tid av sorg och förvirring och ett försök att greppa verkligheten.

För 3 veckor sen var vi påväg på UL i vecka 20+4 för att kolla om det är en liten tjej eller kille, vi skulle efteråt fara och äta en bit god mat minns jag. Läkaren gick igenom benen, armar, urinblåsa, hjärta allt ser bra ut, men sen tystnade hon, och då redan förstod jag att något var fel. Jag röt ihop. Hon kallade in en annan läkare som sedan konstaterade att det syns inget skallben på fostret, men dom ville skicka oss vidare till ett annat större sjukhus för att få det bekräftat. Vår baby fick sedan diagnosen anancefali eller acrani, grav missbildning där skallbenet ej utvecklats som skall hålla hjärnan på plats, inga möjligheter för babyn att leva utanför livmodern och den är hjärndöd. Pga. att det var så långtgånget så blev det massa papparsarbete med tillstånd att avbryta etc.
Vi fick först en vecka senare komma in för ingångsättning, hade tagit en tablett då två dagar före. Rädslan och oron var stor inför detta eftersom vi inte har barn från förr, att inte veta vad som väntade var nog en av de värsta sakerna. Fick massa medicinering som skulle sätta igång förlossningen, det tog totalt 13 h från att vi skrivits in den morgonen. Väldigt ont hade jag, men nu efteråt är det nog den psykiska smärtan som var/är värst. Torsdag 12/12 kl.21.15 föddes vår lilla ängeltjej, som vi då fick veta var en tjej. Jag var otroligt lugn under hela krystfasen och när de putsat henne och lagt en duk på huvudet, och vi fick säga farväl till henne. Hon var så söt, små fingrar och tår, näsa, öron och mun, hon hade t.om. min haka.  Jag ångrar verkligen inte beslutet vi tog att se henne, först var denna tanke väldigt främmande för mej eftersom jag velade mellan tanken om det var en baby eller ett foster, men klart det var vår lilla tjejbaby som jag känt av rörelserna så tydligt i magen.

Vi fick åka hem följande dag och då bröt jag samman pånytt, eftersom tomheten kom emot. Nu går vissa dagar bättre än andra, men det kommer bakslag. Gråter mej oftast till sömns och sover oroligt på nätterna. Vissa dagar går som i dimma. Är sjukskriven till årets slut. Det blir ju en annorlunda jul för oss men skall försöka omge oss med familjen och släkten. Som tur har jag fått gå två gånger till en samtalsterapeut för att prata av mej. Min sambo började jobba förra veckan.

Gravida vill vi bli pånytt, när kroppen och huvudet är mogna för det.

Oj, blev långt inlägg, men kände att jag måste få skriva av mej. Tack!

Hej allihopa!

Hoppas ni har kunnat hitta någon form av glädje i det svåra som vi alla har tvingats att gå igenom detta året. Jag beklagar allas sorg och känner verkligen med er.
Jag tyckte det var otroligt svårt att gå igenom beräknad födsel som var den 30/11-2013. Den dagen var otroligt tung.
En liten ljusglimt som har kommit till mig under hösten här är att ja är gravid igen. Lilla bebisen är beräknad till 16 juli! Har blivit erbjuden moderkaksprov, men jag har tackat nej till det. Den här gången har jag en bra känsla och inga blödningar. Förra gången hade jag en känsla av att något var fel och väldigt många bruna flytningar som att kroppen försökte stöta ifrån sig vår lille prins <3
Nu har jag en bra magkänsla och tror på att detta ska gå bra!
Vi var och såg på ett litet hjärta som slog 8+4 och efter julledigheten blir det kub. Nu håller vi tummarna för att vi ska få bli föräldrar till ett jordebarn och vår änglaprins <3 ska få bli storebror!

Stora styrkekramar till er alla <3<3<3