Inlägg från: Jenkis |Visa alla inlägg
  • Jenkis

    Vi som avbrutit 2013

    Jag saknar en tråd med lite liv i där vi som varit tvungna att avbryta våra graviditeter samlas. Där vi kan diskutera allt från avbrytandet till sorgen både före och efter. Vi kanske kan ge varandra tips på hur man går vidare och hur man ordnar en fin ceremoni när man tar adjö för sista gången?

    Vi avbröt för en vecka sedan p.g.a. mycket svårt hjärtfel på vår lilla dotter. Vi är barnlösa sedan tio år och vi kan inte bli gravida överhuvudtaget utan hjälp. Detta gör det inte lättare precis...

    Finns ni som också har avbrutit relativt nyligen? Jag både hoppas och inte hoppas på det...   

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-12-27 21:20
    Även för dem som avbrutit 2014!

  • Svar på tråden Vi som avbrutit 2013
  • Jenkis
    MrsCecilia skrev 2013-08-14 16:39:21 följande:
    Vi fick beskedet i dag att vi förmodligen måste avbryta då det finns missbildningar i hjärnan. Vi ska göra fostervattenprov i morgon och om 10 dagar specialist UL. 

    Jag är idag 16+4 och vi har kämpat i 12 år med att få barn, detta var första plusset någonsin. Vi kan inte heller få barn utan hjälp. 

    Det känns bara som en stor mardröm och jag har gråtit oavbrutet. 
    Gud hjälp! Har läst lite på din blogg nu och jag vet inte vad jag skall skriva... Vilket helvete!

    Du känner precis som jag/vi. Orden skulle kunna vara skrivna av oss.

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så fel som de tror! Men om det nu är det så skriver jag mina egna reflektioner.

    Först vill jag skriva att det kommer bli bättre! Jag förstår att du inte tror mig ett enda dugg!!! Men jag vill bara skriva det ändå, för jag delar den uppfattningen med alla andra som genomgått samma helvete.

    Låt saker och ting ta den tid det tar. Gråt och sörj så mycket du kan. Perioden du/ni har framför er kommer att vara tuff! Men om någon skall klara den så är det du/ni! Försök att bli sjukskrivna. Det blev vi och det var nödvändigt för oss i alla fall. Jag har varit hemma i åtta veckor när det är dags att jobba (sjukskrivning+semester). Min egen åsikt är att man behöver vara hemma när man skall ta beslut och minst två veckor efter förlossningen. Men man är ju olika.

    Känner din ångest och ditt lidande! Vi hade också önskat att vi inte behövde gå så långt i vår graviditet, men tyvärr verkar det mesta inte gå att avgöra förrän tidigast v.19. Vi har fått höra att vi måste gå lika långt igen om det blir en nästa gång... Vi hade dock inte gjort någon KUB/Nupp, så vi fick åtta underbara veckor (v.12-19) i ovisshet innan bomben slog ner på RUL. Det har väl både för- och nackdelar...

    Vi använde oss av minneslunden och hade en ceremoni innan. Kan berätta mer senare om det blir aktuellt.

    Stor kram   
  • Jenkis
    Kakan1982 skrev 2013-08-14 11:12:12 följande:
    Hej! Beklagar avbrytandet. Hoppas ni får en ny chans med ett friskt barn. Vi har avbrutit våran graviditet pga trisomi 13. Igår var det exakt 3 veckor sedan våran lille prins stilla kom till världen. Han såg ut som vilket välskapt barn sim helst. Han hade inte de typiska avvikelser som trisomi 13 barn har. Han hade dock ett hjärtfel. Med den mörka prognosen som är för de barn som diagnosticeras med trisomi 13 så valde vi ett avbrytande för att undvika lidande för våran prins. Avbrytandet skedde sent v.21+2. Livet känns väldigt hårt när man ställs inför dessa val i livet. Dagarna går väldigt upp och ner. Vi har valt att inte ha en grav utan vår prins får vila i en minneslund. Hur har ni gjort? Kram från Kakan
    Vi valde minneslunden som ligger jättefint 200 m från vårt hus. Vi bor nästan granne med en skogskyrkogård, så hon ligger uppe på en höjd med tallar runtomkring. Man hör skogens sus och lite plask från en minifontän. Tänkte att det ljudet kanske påminner om ljudet i magen.

    Det är lite drygt fyra veckor sedan hon föddes och hon hade inga andra fel än hjärtat, så verkligen en liten välskapt flicka. Hon föddes v. 20+0, vägde 265 g och var 24 cm lång.

    Vi ville inte heller att vår flicka skulle lida och genomgå alla svåra operationer för att överleva och ändå inte bli frisk! Hjärtfelet/hjärtmissbildningen var en av de svåraste man kan ha och inget bot finns. De misstänkte såklart att hon led av någon trisomi, men icke.

    Livet känns otroligt hårt! Valet är nästintill omöjligt! Inget av alternativen var ju bra... Jag har haft otroliga skuldkänslor, men har hittat ro i tanken att jag tog lidandet i ställer för henne! Redan i v. 14 kände jag rörelser och det kändes som ren tortyr att ta ovanstående beslut.

    När man är nära 40 år, varit barnlös i 10 år, gjort ÄD flera gånger, har tomt i frysen känns det rätt hårt. Medan andra diskuterar om de skall våga försöka igen är resan till att överhuvudtaget KUNNA försöka igen ganska lång...

    Hur har ni det i era relationer?       
  • Jenkis
    MrsCecilia skrev 2013-08-17 15:32:50 följande:
    Tack underbara Jenkis för att du delar med dig. Det betyder så mycket för mig att få läsa och försöka förstå. Jag är så ledsen för er skull, det här är verkligen omänskligt och ingen skulle behöva gå igenom det.

    Hur gjorde ni med anhöriga? Arbetskamrater?Frågor? Fick ni samtalsstöd? Vi har ju ingen familj att tala om men massa med kompisar. 

    Jag har så mycket funderingar. Den största är nog hur jag ska klara av det., mina skuldkänslor är enorma. Och förlossningen. Gode gud. I bland känns det som jag håller på gå under.

    Jag tänkte försöka jobba fram till besked och UL den 26:e, sen hoppas jag någon vill sjukskriva oss.

    Jag känner som du, jag är 40, och skaffa syskon är nu inte det lättaste, vi har 4 ägg kvar i frysen. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar med en sån här resa igen. Hela sommaren har varit som ett vaccum. Som nu blivit en mardröm som aldrig tar slut.

    Kram 
    Jag delar gärna med mig! Hade behövt någon i liknande situation när jag stod där... Men alla inlägg var gamla och jag "pratade" av mig i den tråd + några andra som jag hängt i som gravid.

    Jag saknade mycket att bolla med någon som hade gjort samma val. Jag säger INTE att det är enklare när barnet absolut inte kan överleva, men i vårt fall när hon KANSKE kunde överleva, när vi KANSKE kunde få ha hennes hos oss ett tag i alla fall, var ju valet helt olidligt! När är man ego? När man fortsätter till varje pris eller när man avslutar?

    Är inte intresserad av vad andra tycker där eftersom valet redan är gjort... Men jag förstår att det finns lika många synpunkter som det finns människor. Det viktigaste är väl att man själv vet varför man valde som man gjorde och kan stå för det. Det är väl just stå för det som är svårt för mig just nu. Jag försöker tänka att det inte fanns någon val som var rätt och inte heller något som var fel...

    Jag skrev helt enkelt ett mail till alla (familj, vänner arbete) som visste att jag var gravid och berättade. Först ett vad RUL hade visat, sedan ett vad den stora undersökningen visat och till sist ett med vårt beslut. Orkade inte prata med någon och under de dagar vi skulle ta beslut isolerade vi oss. Vi ville inte bli influerade av folks reaktioner eller tyckanden. Bad dem att behålla sina åsikter för sig själva och det har hittills fungerat väldigt bra!

    Vi fick samtalsstöd och vi gick två gånger innan förlossningen och jag har gått själv en gång efteråt. Jag tycker det har varit bra.

    Vet inte hur mycket du googlat på förlossningsberättelser från avbrytanden? Jag struntade i det och gjorde det efteråt i stället eftersom jag inte ville riskera att skrämma upp mig i onödan. De tre-fyra stycken jag har läst har alla varit otroligt känslosamma att läsa såklart, men alla har varit positiva! Det är inte hemskt! Det är fint och vackert! Du behöver inte vara rädd! Efteråt förstår man såklart inte hur man klarade av det men där och då kommer det kännas OK. Även om man såklart inte vill att något sånt här skall hända och det enda man vill är att fortsätta sin graviditet, så vill man inte ha förlossningen ogjord om du fattar?

    En sak som jag kan tillägga är att vården säger att "man sätter igång på morgonen och på eftermiddagen/kvällen är det klart". Ta det med en nypa salt. Det kan ta längre tid, så låt mannen ta med sig övernattningsgrejor... Det hade inte min och han ville inte åka ifrån mig i fall det skulle hända något när han var borta.

    Vi var väldigt noga med att vi ville ha det som en riktig förlossning och det fick vi. Vi kunde på så sätt göra upplevelsen så positiv som det bara gick och vi kände glädje att få möta vårat barn! Kanske lite svårt att förstå kanske... Det måste nog upplevas

    Nej du! Vilken j---la resa vi fick! Jag vet inte heller om jag orkar mer...
  • Jenkis
    MrsCecilia skrev 2013-08-18 20:04:40 följande:
    Jag tycker det här så himla jobbigt, att bli snuvad på den stora drömmen. Vi har slitit så många år och så det här.

    Det är så mycket som far runt i huvudet och värst är just nu sömnen. Jag kan inte sova utan ligger bara och funderar. Det är en enorm blandning av känslor och till slut vet jag inte riktigt vad jag tänker. 

    Vart ni sjukskrivna eller har ni jobbat? 

    Tyvärr har jag googlat och de berättelserna snurrar oxå runt i huvudet.  Som tur är har jag inte så många som tycker en massa men däremot så vältrar många över sin sorg på mig och det gör allt ännu värre. Jag har ju fullt upp med att överleva.

    En mardröm är vad det är

     
    Det är superjobbigt att bli snuvad på den stora drömmen!!! Kan bara hålla med. Man undrar ju om det är meningen att just jag inte skall ha några barn?! Att jag liksom går emot naturen med alla medel och detta var straffet... Tanken har slagit mig, men jag vill inte vara så domedagspredikande egentligen.

    Vi såg till att bli sjukskrivna. Jag hade aldrig kunnat jobba med tanke på att det var så enormt rörigt i huvudet. Om man dessutom inte sover så är det omöjligt att tänka och jobba. Allting blir bara en enda gröt.

    Tråkigt att en del runt om vältrar över sorg på er! Det är det minsta man behöver. Att känna att folk finns om man behöver dem är det bästa. Att kanske få prata om annat en stund eller bli bjuden på mat. Fast jag visste att jag borde äta bra mat inför det som skulle komma, var det nästan omöjligt att planera den, handla och orka laga den.

    En sak som jag inte trodde jag skulle orka ta tag i var att börja rida igen. Började förra veckan efter mycket funderingar. Såhär i efterhand var det nog bra! Red tre gånger förra veckan och det kändes verkligen befriande. I stallet är jag hästtjej och tanken på barn är långt borta. Dessutom verkar mina kilon sitta rätt fast och motion skadar inte såklart.    
  • Jenkis

    Ni skriver så vackert och berörande! Jag slås av hur lika vi känner, tänker och upplever detta. Det känns skönt, men fruktansvärt sorgligt! Skulle tro att sorgen är den samma oavsett ålder eller antal försök vi har bakom oss. Däremot är möjligheten till syskon olika, men det är en annan diskussion Ja hur sjutton kan någon som ser så perfekt ut vara så svårt sjuk! Den frågan har jag ställt mig många gånger. Vår dotter var dessutom oförskämt pigg där inne, fyra läkare oberoende av varann gav oss samma kommentar. Det gjorde det inte lättare precis. Men så mådde hon ju bra så länge hon låg i magen. Det visste vi ju. Sambon och jag var väl inte 100 överens, men beslutet var vårt ändå. Tror killar i stort sett bara kan tänka med hjärnan i en såhär situation och för dem är valet mer självklart. För oss med alla mammahormoner och sparkande bebis är det hjärtat som talar först och främst. Jag stod på barrikaderna och slogs för min dotter! Hon valde mig, jag valde bort. Så kändes det, men jag valde inte bort henne utan hennes lidande försöker jag inkräkta i min skalle. När vi var klara kände jag bara att jag hade tagit livet av min livs kärlek! I det läget hade jag nästan kunnat offra sambon för att få fortsätta och få henne levande i stället... Aldrig mer vill jag befinna mig i en sådan valsituation! OM vi någonsin blir gravida igen, om jag orkar fler behandlingar, så kanske inte UL är min grej. Funderar på ultimatum på sambon som gärna vill fortsätra med försök. Skall vi göra fler försök blir det inget ultraljud helt enkelt. Ja, ja. Vi får se. Helt klart en senare fråga....

  • Jenkis

    Ursäkta det svårlästa meddelandet! Surfplattan lever sitt eget liv tydligen.... Inpränta skall jag göra i skallen, inte inkräkta

  • Jenkis
    Kakan1982 skrev 2013-08-19 22:25:55 följande:
    Tack för att du delar med dig av din historia hjärtevän 2013 <3  Idag höll jag i en 1 månaders bebis och det var bara vackert. Jag kände bara kärlek och glädje för deras skull. Det var så skön! Jag har inte orkat mött dom när hon var nyfödd, eftersom hon är född den 17 juli och vår skatt den 23 juli, det var för svårt då. Det är ett steg mot ett helare jag. Lilla bebisen som jag höll gav mig hopp om att jag en dag får äran att hålla mitt alldeles egna barn som kommer vara helt friskt!  

    Skönt att du känner så och kan glädjas åt andra!! De som redan hade barn stör jag mig inte på. Däremot är det störande med dem som var gravida typ lika långt som mig som bara kunde fortsätta. Inte dem på FL menar jag då utan i riktiga livet. Som tur är var det ingen nära vän som var gravid nästan samtidigt. Det har känts skönt. Träffade på en kompis till en kompis idag och det visade sig att hon hade fått avbryta i april p.g.a. trisomi 13. Hon avbröt i v.16, men det är ju lika tragiskt för det. Världen är liten ibland. Skulle gärna prata mer med henne, men ville inte verka framfusig. Ang begravning valde vi minneslund och hade en egen liten ceremoni innan. Vi hade urnan i kapellet, spelade musik som jag lagt på mp3-spelaren och så gick vi med varsin snittblomma till minneslunden där vi blåste såpbubblor. Det var väldigt fint och väldigt sorgligt, men jag tycker inte det gör något att man gråter. Jag hade dekorerat urnan själv med klistermärken och köpt en liten kanin som kunde sitta på urnan under ceremonin. Kaninen tänkte jag först be dem att gräva ner, men sen ångrade jag mig så jag har den i min säng i stället. Vi köpte dockkläder till förlossningen. Passade perfekt! Hon kremerades i sin klänning. Tyvärr är det ont om neutrala kläder eller pojkdockor i rätt storlek. De är ju väldigt smala och bara runt 20 cm långa när de föds.
  • Jenkis
    caka skrev 2013-08-21 09:18:12 följande:
    Hej Jenkis...Borde inte vara i detta forum just nu i livet, gör så förfärligt ont. Känner bara att jag måste skriva några rader då jag tagit del av din historia.

    Jag skulle ha kunnat skrivit varenda ord som du gjort. Fick avbryta graviditet i v 23, ...den finaste lilla Liam kom som en ängel för precis ett år sedan. Ett hjärtfel upptäcktes på UL i v 21 +.

    Om hjärtat bara hade varit lite mindre trasigt....om en eller två operationer hade kunnat rädda honom till ett drägligt liv...men det var för trasigt.

    Jag kan inte trösta dig med att vägen efter är lätt, men tiden går....trots allt. Jag kände att det omöjligt kunde finnas ngn mening, ngt öde, ngn Gud....kändes som att hela livet stannade. Aldrig känt mig så sviken av livet.

    Kanske många tänker att man i v23 inte har kommit så långt i graviditeten, men hela kroppen har ställt in sig, man har hunnit drömma sig in i hur livet ska bli. Man har börjat anknyta och det har spattlat av liv i magen. Efter avbrytandet såg jag gravida och barn överallt....å det gör SÅ ont....Inget/ingen kan ersätta det lilla pyre som bott inom mig. Det kommer alltid saknas en liten del av mitt hjärta som försvann med honom.

    Vi valde minneslunden närmast oss, brukar gå dit, bara sitta...ibland känner jag styrka, ibland bara sorg. Men jag vet att jag en vacker dag kommer jag kunna le.. å känna styrka. Brukar tänka att han spelar fotboll i himlen med sina kompisar.

    Just nu väntar vi barn igen....i vecka 32...men livrädd...För att jag vet att livet sviker på en sekund, för att jag blivit så berövad lycka å hopp. Men jag gläds naturligtvis och försöker ständigt slå bort allt tankar som tar kraft....

    All kärlek å styrka till dig! Finns ingen direkt lindrande tröst just nu, men dagar kommer att gå och ljuset kommer tillbaka. Tänker på dig!! 

    En tanke har hjälpt mig genom denna resa och det är att jag försökt känna en tacksamhet inför att vi faktiskt fick välja, att hjärtfelet upptäcktes. Vi kunde hjälpa honom. Han slapp födas till en värld med massa smärta och lidande. Allt grundat av enbart kärlek.... <3      

          

        
    Som jag har skrivit tidigare verkar vi kunna skriva varandras berättelser oavsett anledning till varför det inte gått bra. Vi verkar känna och uppleva väldigt lika.

    Idag sitter jag vid datorn, så nu skall väl mina inlägg se normala ut igen... 

    Jag hittade din tråd förut Caka! Läste din historia och blev väldigt berörd. Däremot lever inte tråden så jag fick inte svar från någon. Därför startade jag denna tråd.

    Vet inte om våra änglar hade liknande hjärtfel och det spelar ingen roll. Hoppas de har de fint där de är!

    För tillfället kan jag inte känna tacksamhet att vi fick välja, men det kanske kommer när det gått en tid? Eftersom det fanns lite man kunde göra för att få henne att överleva så var valet så svårt för mig. Men sen är ju frågan, liv till vilket pris? Det är där jag försöker inpränta att det var av omtanke. Ja, jag vet jag tjatar i varje inlägg

    Man har kommit megalångt i v. 23! Den som påstår något annat får på moppo av mig Jag fick ett missfall i v. 7 för åtta år sedan och redan då kändes det som man kommit en liten bit i sin graviditet rent mentalt i alla fall, så v. 23 är hur långt som helst. De flesta har ju börjat känna rörelser t.o.m.

    Brukar också gå till minneslunden för att prata av mig lite.

    Stort lycka till med graviditeten! Du är nästan framme nu och det vore väl själva f--n om något skulle hända er. Nej, nog med olycka nu! Se fram emot en fin förlossning och härlig spädbarnstid.

    Stor kram                
  • Jenkis

    Just det!

    Kan tillägga för dem som inte redan har avbrutit (om någon surfar in i tråden i jakt på lite fakta) att förlossningen brukar hjälpa till med minneskort. Alltså de har fint papper, bokmärken, klistermärken, pennor och stämpeldyna. Det är det mista man kan begära att få göra ett sånt (om man vill).

    Eftersom man har minst ont i början av förlossningen och är minst trött, gjorde vi minneskortet då. Vi tog helt enkelt ett A4 i en fin grön färg och vek på mitten så det blev som en "bok". På framsidan skrev vi med guldpenna "Till minne av Blixta. En söt liten tjej" Och så lite fina klistermärken. Inuti, på mitt uppslaget, klistrade vi in hand- och fotavtrycken, bokmärke och en dikt. Vi skrev även in när hon föddes, hur lång hon var och vad hon vägde. Vem som förlöste henne.

    Tänk på att ha ett separat papper att göra hand- och fotavtrycken på! Det blir ofta kladdigt. Vi valde en annan grön nyans på det pappret och de hade en sax som klippte en kantig kant, vilket gjorde urklippet snyggt.

    Bara ett tips om man orkar och känner för det! På mitt sjukhus sköts man inte av förlossningen (utan av gyn) när man gör avbrytanden utan vi fick be att få upp lådan med materialet till oss. Så var inte rädd att fråga och kräva... Personalen brukar dessutom hjälpa till. Jag hade omöjligt kunnat göra avtrycken själv.        

Svar på tråden Vi som avbrutit 2013