"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"

Här kommer jag! För helvete vad less jag är! Gnäll gnäll! Var på Liseberg förut och spelade på hjuljävlarna för jag tänkte att man i alla fall kunde få sig lite tröstplopp eller center. Men nädå, det visade sig vara samma misslyckade lotteri som barnanskaffandet. Nu fick jag köpa egen choklad och vältra mig i. Fick (trots att jag precis haft mens och får supa) precis fått lämna karln och vännerna på krogen och åka hem, för att jag var för trött och nästan somnade vid bordet. Fan. Gnäll. Kuken! 

På Liseberg igår hade alla tagit med sig sina 1-2-månaders som de stod och bollade med och ammade och plockade med. 
Alltså, det är en sån pina att vilja något så här mycket. Det känns i varje nerv, i varje muskel, varje sekund hela tiden. Det gör så ont att längta. 

Ja men att karlarna har prestationsproblem verkar ju inte alls vara ovanligt. Här är vi mer så att lusten avtar något enormt efter några dagar. Man börjar så bra och sexar ordentligt någon vecka före ÄL, på ÄL också och sen tar det tvärstopp. Då tar vi knappt i varandra på ett par dagar, ibland hinner t o m mensen komma innan och då väntar vi tills den är slut. Så det blir liksom 1½ vecka intensivsex (krystat på slutet) och sen 2 veckor av ingenting. Och det är ju så för mig också, jag har verkligen ingen lust. Jag vill bara göra det för att bli gravid. Ibland känner jag bara "men måste vi ha det så jävla skönt då? Kan du inte bara stoppa in den, göra din grej och så sover vi sen?" Men han har alltid varit sådär att det ska vara smek och förspel och skönt för mig också och jag ska komma och hela faderullan, och det är jag väl iofs tacksam för, men det är inte alltid man orkar sparka igång kroppen, ibland vill man bara ha det överstökat....

Ja hopp, så dök där upp en instagrambild från ett ultraljud. Den person jag känt längst i mitt liv, som jag gick i samma klass från F-9 med och var bästis med typ hela högstadiet och gymnasiet är på smällen. Nu umgås vi inte men är ändå vänner på Facebook och så. Vill så gärna glädjas för hennes skull, men nä, jag bara gråter av avundsjuka. Så förbannat orättvist är det. Hon ska ha i februari, det kunde jag också fått om det tagit sig när vi började. Förmodligen får vi väl barn samma år i alla fall. Känns viktigt på något sätt. Våra mammor är födda samma år, vi har båda storasyskon med barn, och vi är födda samma år. Skulle kännas fail om jag blev för långt "efter" henne med barn.. :(