Min son har tvångstankar..
Jag har en son på 7 år. Nu är jag orolig och ganska säker på att han lider av vissa tvångstankar.
Och nu när jag mer eller mindre konstaterat att det är så, så ser jag mönstret som varit dem senaste två och ett halvt åren.
Det började med att han var väldigt upprörd när han t.ex förlorar ett sällskapsspel eller i sport. Han kunde kalla sig själv värdelös, ful och misslyckad. Vilket vi såklart alla försökte övertyga honom att så var inte fallet, utan att ibland förlorar man, ibland vinner man. Man måste kunna ta båda.
I det fallet tänkte jag mer att han just bara var en dålig förlorare som barn kan vara, fast lite extra känslig. det gick över tillslut. Han kan fortfarande bli lite tjurig om han förlorar, men inte mer än vilket barn som helst så att säga.
Han har alltid haft humör se han var riktigt liten, en stark vilja och mkt envis. Men har aldrig tänkt att det skulle vara någonting negativt.
Samtidigt är han oerhört empatisk, glad, snäll, smart och han bryr sig om allt och alla runt omkring sig. fått utmärkelse i skolan, just för att han är en så bra kompis och fin liten kille.
Han är duktig på mkt, har nästan alltid legat lite före i utvecklingen vad det gäller det mesta faktiskt. Väldigt många tycker att han är artig och väluppfostrad, charmigt lillgammal och har oftast alltid svar på tal. en kille som undersöker, funderar och vill testa saker. Inte mkt han är rädd för!
För ett år sen ungefär var det dags igen för tvångstankar. Vilket vi inte förstod just då. Men han började prata mkt om sin hjärna. att dem sa att han skulle tänka och säga svordomar. Vilket han inte ville göra. Han hade oerhörd ångest för detta och sa ofta att "det är något fel på min hjärna mamma"
Där var jag nog inte tillräckligt uppmärksam, utan tänkte mer att han är ett barn som har svårt att sätta fingret på sina känslor. Han vet att det är fula ord och han har nog bara fått en fix idé att prata om dem. Det där gav sig efter ett tag det med.
Men nu förra veckan var det dags igen, och denna gången betydligt mkt värre. Han hade varit ängslig i skolan en dag vilket hans fröken hade reagerat på. Och när hon frågar honom får hon svaret att han tycker alla barn är fula och att fröken också var det, men att han inte tycker så egentligen men att hans hjärna säger så. att tankarna är dumma och att han vill få bort dem.
Detta har sedan dess suttit i, 5 dagar nu. Men det känns som att hans tankar blir värre.
Igår sa han till mig att: Mamma jag tänker att du är ful och att jag vill mörda, men jag vill ju inte det! Min hjärna säger så! Jag vill inte tänka dem här tankarna mamma, kan vi ta bort dem!?
Detta knäcker mig totalt på insidan. Jag känner mig misslyckad som mamma, misslyckad som människa. Var kommer detta ifrån?? Känner mig så oerhört maktlös som inte kan hjälpa honom. Det gör så ont i mig att se honom såhär. Han mår verkligen dåligt över sina tankar.
Jag lyssnar på honom om hans tankar, jag försöker bara att finnas och stötta och lägga fram positiva saker. Tex om han säger att han tänker att jag är ful, så säger jag: Jag vet att dina tankar säger så, men jag vet ju att du tycker att jag är fin också. Då håller han ju med.
I mina ögon har han en trygg bra uppväxt. Jag och hans pappa separerade som vänner när han var 1 år. Han träffar sin pappa varannan helg (bor på annan ort) Vi har god relation och jag lever sedan dess ihop med en annan man som jag är lyckligt gift med. Han är en bra styvpappa som alltid finns där och som jag ser det så har han så oerhört mkt kärlek. det förekommer inga droger eller någon form av missbruk eller våld av något slag i hans närhet som jag kan se eller är medveten om.
Och han är ju hos mig i princip alla sin tid förutom skolan.
Han trivs i skolan, har mkt kompisar och är omtyckt. En social kille som vågar och tar för sig. och som jag upplever det, har bra självförtroende över lag.
Jag känner mig handfallen nu och vet inte vad jag ska göra. Ringde BUP idag, men dem hänvisade mig till vårdcentralen men jag där får vänta på en tid i över en månad! jag bokade in. Men jag känner att läget är akut.
Försöker hitta information på internet. Men jag hittar mest artiklar om tvångssymptom, dvs att man gör rituella saker. Men några sådana saker kan jag inte påstå att jag sett att han har.
Utan det är bara tankarna.
Är så rädd att han aldrig kommer bli kvitt detta. Skulle verkligen uppskatta information om just sådana här tankar. Är det vanligt hos barn? Hur ska jag bemöta det han säger.
Tacksam för svar, känner mig så vilsen