Är du också Lena i boken "Hemligheten"?

Hittade nu att man kunde provläsa boken på Bokus, så jag skriver av beskrivningen av Lena: 

"Lena vill ha garantier
Lena är 34 år. Hon arbetar som AD på en reklambyrå och är framgångsrik. Lena har haft ganska många relationer och alltid gått in i dem med stor passion. Hon blir lätt svartsjuk och behöver känna stark bekräftelse från sin partner för att må bra. Hon har i flera tidigare förhållanden kritiserats för att vara klistrig och krävande och har därför i viss mån lärt sig att lägga band på sig själv för att inte skrämma bort männen. Inom sig är hon dock ofta orolig för att bli lämnad. Under senare år har Lena börjat längta efter att få barn. I sina två senaste förhållanden har  hon på ett ganska tidigt stadium velat veta om killen kan tänka sig att skaffa barn med henne eller inte. Det här har lett till konflikter och hon har blivit anklagad för att ställa ultimatum. Båda relationerna har tagit slut. 
Nu är Lena rädd för att starta något nytt. Hon upplever att risken för att hon ska bli lämnad ökar ju mer hon visar av sina behov. På senare tid har hon känt sig riktigt rädd för att bli kär igen."

Texten här över kommer alltså från boken "Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation", skriven av Egil Linge och Dan Josefsson. Om ni vill kolla ifall ni känner igen er i någon av de andra personerna, kan man provläsa de första sidorna av boken här: http://www.bokus.com/bok/9789127115217/hemligheten-fran-ogonkast-till-varaktig-relation/

Är det någon som känner igen sig i Lena eller någon av de andra? 

Vad "kul" att jag inte är ensam om att känna igen mig..

När känner du att det blir sådär jobbigt? Och vad gör du då? Jag får verkligen panik då jag tex inte hör något (behöver bara gå några timmar), och känner mig helt hopplös. Försöker tänka logiskt, läsa i boken osv men det är så svårt för jag mår verkligen urkasst!

Har du kanske något tips på hur du hanterar det? Och hur länge har du träffat denna kille?

Haha, nej du, verkligen inte. Men jag vill ju såklart skriva var jag tar texten ifrån då jag publicerar den här. Hemligheten är en helt otrolig bok som hjälpt många! Jag och flera av mina kompisar känner igen oss, och försöker jobba på det. Jag vill bara hitta likasinnade att diskutera lite med.

Vad kul att ni träffats så länge. Och vad duktig du varit! (Vet ju hur svårt det är)

Bra tips att vänta med att svara tills man lugnar sig, svårt dock. För annars oftast kan jag hetsringa (hemskt, gjorde det mot mitt ex ett antal gånger) och får panik då de inte svarar. Börjar sedan gråta eller är sur då de väl ringer upp, så ska försöka att inte svara om jag känner så och sen ringa upp efteråt som du sa. Försöker också att bekräfta mig, tänka att jag duger osv men tyvärr känner jag ju ofta att det inte stämmer :( När du säger plats och rum menar du då att du inte hör av dig osv, utan "väntar ut" honom? Hur ofta ses ni nu då det gått ett halvår? Har ni sagt att ni är tillsammans än?

För mig är det lite olika, men jag får nästan alltid panikkänslor. Ibland lyckas jag hålla mig från att höra av mig igen, ibland inte. Som sagt har jag precis träffat en kille nu. Kunde inte hålla mig från att smsa igår och tacka för en trevlig dejt och fick vänta 3 timmar på svar!! Så vidrigt. Var helt gråtfärdig och utmattad då han till slut svarade, trots att hans svar var bra och positivt. Nu har han inte heller svarat på mitt sms sen igår, och jag känner att det är jobbigt ifall han inte svarar i alla fall ikväll. Vill ju bara ringa upp men får försöka hålla mig :( 

Åh, vad härligt det låter. Jag beundrar dig som lyckats hålla dig så "cool" så länge! Jag har väldigt svårt för att hitta en balans, trots att jag vet och har lärt mig av tidigare misstag att det är nödvändigt.. Men jag vill liksom ses med den jag tycker om varje dag, eller i alla fall höras varje dag. Så jag ska försöka hitta en balans där, då jag vet och märkt att det inte är sunt att vara så på varandra. 

Hur träffades ni? Kände ni varandra innan första dejten? Killen jag träffar nu och jag hade aldrig setts tidigare, och ändå blir jag såå fast direkt och börjar redan tänka på framtid osv, trots att jag knappt känner människan! Helt galet!

Tänkte även fråga dig hur han är i övrigt - är han väldigt bekräftande då ni ses och hörs? Jag behöver, precis som Lena, massvis av bekräftelse :( Delvis därför min förra relation tog slut, då han inte kunde prata om känslor och i princip inte kunde säga (eller tyckte iaf det var jobbigt) att han älskade mig (trots att vi var tsm i 2 år!!)

Ja, det är jag. Som jag skrev här innan träffade jag denna kille i helgen för FÖRSTA gången någonsin, men jag är redan besatt och rädd att han ska "lämna" mig. Jag förstår ju såklart innerst inne att han knappt kan veta ifall han är intresserad eller ej. 

Och ja, kan även bli klängig mot vänner jag träffar och blir liksom besatt av att "VI MÅSTE BLI VÄNNER"!

Gränslös, ja, precis som Lena är i boken. Kan ofta berätta väldigt privata saker för människor jag knappt känner, och i efterhand "ångra" mig. Försöker dock tänka på det, men det är en svår balans.

Känner du igen dig i detta också eller känner du bara igen beteendet? 

Okej, träffade också denna nya kille på nätet och vet inte riktigt hur reglerna är där, då detta är den första jag träffat så. Man vet ju liksom att det är okej att träffa flera samtidigt osv, men det vill jag ju inte att han ska :(

Men ja jag försöker, och försöker tänka precis som du säger att smärtan är "värd" det. Däremot har jag även upplevt att mina problem blir stora även då jag kommit in i själva förhållandet. Och även då blir sur om man inte hör av sig osv... Men som sagt får man väl bara fortsätta jobba på det hur jobbigt det än är. Försöker även tänka att när det är jobbigt, är det för att jag gör en förändring som behövs och att det blir bättre.

Vet du förresten någon speciell händelse i din barndom som påverkat att du är såhär idag? 

Ja, det är väl så... Jobbet tar aldrig helt slut. I mitt förra förhållande kunde jag dock känna att jag tryckte undan mina känslor om behov och bekräftelse så mycket att jag till slut inte kände någonting, och slutade älska honom totalt. Och så vill man ju inte heller att det ska bli :(

Känner igen mycket av det du skriver. Min pappa flyttade till ett annat land då jag bara var bebis. Han har aldrig känts intresserad av mig. Då jag var där på besök kunde han bla jobba mycket, trots att vi inte hade setts på ett halvår exempelvis. Blev inte heller bättre då han flyttade tillbaks till Sverige i mina tonår, utan då blev det bara ännu värre. Min mamma var också ensamstående och stressad, dock inte egoistisk. Hon försökte så gott hon kunde men jag förstår ju såklart att det var svårt för henne. Har dock aldrig blivit riktigt mobbad, men heller inte varit så populär och kunde ibland bli retad (skulle dock inte kalla det mobbing då jag anser att det är ännu värre).

Ibland kan jag bara känna att det är så orättvist, varför kunde inte jag få växa upp i en stabil kärnfamilj osv... Men vet såklart att man inte kan tänka så, man får försöka jobba utifrån omständigheterna.

Får jag fråga ungefär hur gammal du är? Har du haft många relationer tidigare?

Ja, det stämmer att jag har otrygg-ambivalent anknytning. Läs mitt tidigare inlägg angående min uppväxt. Men känner inte riktigt igen just inkonsekvens, utan mer blivit väldigt sviken. Det är svårt för mig att känna att jag duger att bli älskad som jag är när min pappa inte ens ansåg att det var värt att stanna kvar i samma land när jag var nyfödd. Det sveket har gjort att jag ständigt är rädd för att bli lämnad. Har även stark separationsångest, hade det redan som barn. Storgrät exempelvis alltid vid dagislämning. Samt att jag varit borta under längre tider från min mamma då jag hälsade på min pappa och inte kände mig trygg där.

Visserligen kan jag väl känna igen inkonsekvensen i att man säger sig älska mig som barn, och sen inte är där osv. Har du något "tips" på hur jag ska hantera de panikkänslor jag får då? :)