Dör snart av mitt tråkiga liv.

Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i 10 månader.
Vi har bott ihop i 2, innan det så vart det långdistans förhållande på 12 mil avstånd.
Han har jobb, jag har inget.
Jag hittar inget jobb och är nybliven student utan körkort.
Vi flyttade ihop till en liten håla.
Det tar mig 1 och en halv timme med buss för att komma till storstan, vilket jag inte har råd med.
Han prioriterar bilar och sånt före mig.
Allt jag gör om dagarna är målar, ser på film, gosar med våra katter i stort sett.
Jag kan nästan avgöra klockan nu efter att bara kolla på skuggan på väggen.

Ska det vara såhär?
Ska jag gå såhär dag ut och dag in..?

Vi har nästan aldrig pengar, och jag kan inte vara med kompisarna för jag har inga här(känner att pensionärerna inte är så lockande att umgås med.) 

Jag tror du skulle må bra av lite motion, gå ut och rör på dig, skaffa målar färger & pensel och måla det du ser när du varit ute på en fin höstpromenad.
Sitter man inne o inte gör något så blir man bara deprimerad, man kan också ringa o prata med någon, själavårdare, psykolog eller terapeut om du har gått igenom något du måste bearbeta som hindrar dig från att ta dig ut i världen.
Det som jag brukar tycka är kul är också att fotografera! skriv, måla, promenera, lyssna på musik.. bara några exempel.
Lycka till, du får gärna inboxa mig om du vill ha någon att prata med här på FL
kram
 

 Nej, vi kan bli deprimerade vi med. men som du sa så har vi en Gud att vända oss till och det kan vara till stor styrka och kraft, så det är en skillnad absolut. Utan Gud så skulle jag inte leva idag, han ingrep på ett övernaturligt sätt då jag var 15 år gammal och blev mobbad i skolan, och det vill jag inte gå in på djupare på såhär öppet forum.
Man kanske inte är till 100% deprimerad på samma sätt.
Kanske en ateist kan vara deprimerad och tänka att ingen finns där för mig, Gud finns inte heller jag är helt själv fy vad jobbigt livet är. Medans en kristen kanske tänker: Fy vad jobbigt livet är just nu, Gud hjälp mig! hjälp mig så jag klarar av att leva i våran mörka värld för just nu är jag skitledsen på hur livet ser ut..

men man kan gå igenom tuffa perioder, vi är vare sig immuna mot elaka kommentarer eller andra prövningar som våran värld kan bjuda på.
 Men det var aldrig meningen att vi skulle bära allt ensamma, då vi är menade att leva i gemenskap med Gud, för mig är Guds närvaro i mitt liv lika naturlig som frisk luft i skogen, man hör ihop helt enkelt. Människan och Gud.
Nu blev det lite OT men i alla fall, som svar på din fråga så.

 

Vet att frågan inte är riktad till mig men jag vill ge ett annat perspektiv angående det här. Jag var deprimerad i flera år. Jag hade många religiösa vänner och försökte hitta gud (i flera olika religioner). Det var dock inte förrens jag slutade upp med det, accepterade att jag helt enkelt inte tror på något övernaturligt, och själv GJORDE NÅGOT åt min livssituation som jag kom ut ur min depression. Jag tror att det är lätt att vända sig till Gud och skylla på Gud för sin livssituation, och "vänta" på saker istället för att ta tag i saker själv. Har flera kristna vänner som har det här problemet (speciellt en som är 30 och aldrig haft ett förhållande, hon väntar eftersom Gud skulle ge henne en man om han ville att hon skulle ha en, typ, men hon går aldrig ut eller gör något för att aktivit träffa någon, och sen är hon bitter på Gud...). Jag vet att jag bara har mig själv och om JAG inte gör något, om JAG inte bryr mig om mig själv, kommer ingen annan att göra det heller. Mycket ansvar, ja, men mycket frihet också.

Intet ont mot kristna alls, men ville inflika ett annat perspektiv. Sen är det klart att det kan vara annorlunda om man faktiskt känner gud inom sig osv, som jag skrev så hittade jag aldrig Gud så det kanske inte går att jämnföra.