lindavik skrev 2013-12-09 23:21:21 följande:
Cegesi - jag förstår precis vad du menar när du säger att man blir galen av att tänka på detta hela tiden. Nu är jag visserligen "ny" i den här världen även om jag i många, många år har gått och längtat efter barn och googlat på lite allt möjligt som rör graviditet, förlossning, barn, uppfostran... you name it. ;) Hoppas du får din kallelse snart! Förresten vad är det för kallelse? Är det till ett första besök hos fertilitetsklinik eller hur ligger du till i status gällande att försöka bli gravid?
Det är tid för spolning jag väntar på. Var på första besöket på utredningen i mitten av oktober. Fick därefter ta prover för att se om det var någon ägglossning den gången. Det var det inte kan jag tillägga. De vill inte påbörja någon behandling innan de kollat äggledarna (därför man gör spolningen) och min man gjort ett nytt spermaprov.
Eija skrev 2013-12-09 23:22:03 följande:
Cegesi: Själv tycker jag att det hjälper att sysselsätta sig. När jag till exempel har mycket att göra på jobbet eller håller på med något projekt hemma har jag inte tid att tänka på min bebis som jag längtar så efter men som aldrig tycks vilja komma. Jag brukar också trösta mig själv med att jag vet att vi kommer att få barn förr eller senare, på ett eller annat sätt. Jag är väldigt öppen för alla olika sätt det finns att bli förälder på och utesluter inget. För mig känns det i alla fall lite bättre då. Hoppas verkligen att ni, ja vi alla, får väldens bästa present snart.
Har ni pratat med vänner och familj om svårigheterna att få barn? Jag saknar lite att prata med någon annan än min sambo men känner ändå att jag inte orkar berätta nu heller, orkar inte med alla frågor... Har tänkt att jag ska berätta för de allra närmaste om IVF blir aktuellt längre fram.
Vi har berättat för min mans mamma och för mina tjejkompisar. Har bara blivit så, vi hade ingen plan för det direkt. Hans mamma frågade om barn och då berättade han som det var. Han tyckte det kändes jättebra. Kändes väldigt bra för mig att berätta för mina närmsta vänner också. Min gravida bästa vän är guld värd att prata med även om det är lite jobbigt och jag förstår ju att hon inte kan förstå hur jag mår och känner. Men hon finns där. Har faktiskt inte blivit så mycket frågor. Än i alla fall. Tror att folk är lite rädda för att trampa på ömma tår.
