Ni som lever i sexlösa förhållanden, hur undviker ni att er "bitterhet" spiller över på resten av förhållandet?
Personligen tror jag (som vetenskapen) att vi människor är gjorda för att hänga ihop som "par" i max sju år, sedan förändras kroppens kemikalier för att maximera möjligheten till att sprida våra gener genom att vilja vidare. Vi tröttnar på att ha sex med vår partner och andra blir mer intressanta. För några går det fortare och för några går det längre tid. En del fokuserar på annat (som träning, landsvägscykling, poker på nätet, porr, alkohol, titta på tv eller att renovera huset) så de glömmer bort att de egentligen inte trivs i förhållandet. En del öppnar sitt förhållande och de flesta blir seriemonogama och byter ut sin fullt fungerande partner och gör om relationskarriärsstegen en gång till. Och en gång till.
Frågan är vad man gör åt det. Har man möjlighet så är det som du säger, att möta våra biologiska behov genom att organisera flera förhållanden parallellt med olika partners.
Att bryta och söka en ny partner är en högst tillfällig lösning. Gör man det får man acceptera ett liv i seriell-monogami. Visst kan det tillfälligt bli bättre, speciellt i början.
Det finns en tredje lösning, och det är att re-boota relationen med sin partner. Det går att "lura" biologin att man har en "ny" partner, fast man stannar med samma gamla.