Ni som lever i sexlösa förhållanden, hur undviker ni att er "bitterhet" spiller över på resten av förhållandet?

Har läst så många såna här trådar och det känns som problemet för de flesta är brist på kommunikation. Efter långa förhållanden, speciellt om man också har barn så blir vardagen rutinmässig och man glömmer bort varandra. Jag lever i ett sådant förhållande där jag var den som inte ville ha sex. I mitt fall tog småbarnsåren hårt på mig då jag har ett extremt stort behov av sömn. Jag prioriterade sömnen framför sex. Sambon var missnöjd med sexlivet men berättade inget utan ?stod ut? med situationen och hoppades att det skulle vända. Istället för att kommunicera med mig om sitt missnöje så hamnade vi i en ond cirkel där han gick all in i ett liv med sin mobiltelefon för att försöka fokusera på annat än sin sexuella frustration. Han var aldrig närvarande i vårt familjeliv utan blev helt beroende av sitt chattande med diverse grupper och sina sociala medier. Jag ledsnade och kände mig inte sedd, hörd eller älskad utan var konstant irriterad på allt och alla men speciellt på honom.

För att komma ur denna onda cirkel var det till slut jag som satte ner foten och ställde ultimatum; vår familj eller mobilen. Det krävdes brutal ärlighet och många timmar av långa samtal för att vi skulle förstå varandras missnöje och varför vi agerat som vi gjort. Så många bortkastade år på grund av dålig kommunikation...

Så, alla missnöjda män (för det är oftast män i dessa trådar) snälla ta samtalet med era tjejer/fruar och prata om ert missnöje, berätta hur viktigt det är med vad det än är ni saknar i förhållandet. Är det så illa att ni funderar på att separera på grund av det så ställ ultimatum. Sätt ner foten och var ärliga. Om jag hade vetat i mitt fall att det var så illa så hade jag tagit det på allvar om risken fanns att jag skulle bli lämnad. Det var så nära för oss men vi lyckades rädda det. Det finns lyckliga slut, vi måste bara våga kommunicera!