Min pappa ligger på dödsbädden och jag kan inte hantera det:(

Jag orkar redan nu inget, hjärnan gör på högvarv hela tiden, är trött men så fort jag stänger ögonen känns det som jag blir pigg. Det är till hjälp, jag känner och tänker att andra klarar ju sånna här situationer och värre. Men känns helt overkligt:( jag vill så himla gärna vara hos pappa hela tiden men det går inte, han orkar inte att vi är där och vill bara sova. Sen när det börjar närma sig att han ska gå bort skrämmer livet på mig, vet inte hur man ska göra där. Jag vill vara där men är livrädd för att se han lida och är rädd att se en död person. Jag får så konstiga tankar nu när allt är kaos, tänker på mycket runt omkring istället för min stackars far:( men fick höra att det är kroppens försvar. :(

Jag jag kontakt med en kurator men hon har semester nu nästan hela januari när jag behöver henne som mest:(

Tack snälla du myludvig14 skönt på något sätt att veta strandar klarar det och du hade fler barn, kram

Han är än i medvetande och det är jag väldigt glad för, men sover säkert 22 Tim om dygnet. Det känns skönt att veta att det inte är otäckt med död människor, har aldrig sett en eller varit med om något sånt och det är väl därför det skrämmer en. Jag har absolut tänkt vara med ända till slutet om det inge sker väldigt hastigt och vi inte hinner dit.

Ja jag har funderat på att skriva men på något sätt känns det skönt att skriva här med någon som jag inte känner och som varit med om något liknande.

Jag skulle gärna be om hjälp men dom jag brukar är lika ledsna och inne i detta som jag så känns som jag får sköta detta lite själv, min sambo hjälper mig hätta mycket och finns där för mig. Men han måste ju jobba också:(

Det jag igallafall är lättad över än är att han har ingen smärta alls än och har inte haft mer än lite huvudvärk.